Tankar på separation

Här har ni ett riktigt stolpskott. Det är i alla fall så jag skulle vilja sammanfatta mig själv för att jag ens går i de här tankarna - tankarna på en separation.

Vacker partner, skötsamma barn, stort hus, bra jobb, fin fordonspark, ja hela kittet. Utåt sätt är allting idealiskt. Men inom oss - ofta kaos.

Åratal av tjafs, skrik, trotsiga barn, depressioner, olika livsmål och intressen har satt sina spår. Har själv varit på väg att lämna flera gånger senaste åren relaterat till konflikter i hemmet, varvid min partners tillit delvis försvunnit för mig.
Båda har problem med stress och fysiska symtom av denna. Hon vågar knappt låta mig gå ut av rädsla att jag ska träffa någon ny. Svartsjukan lyser igenom när jag har vänskaplig kontakt med t.ex. kvinnliga kollegor. Alltid orolig för framtiden. Jag lika så. Ifrågasätter relationen i det tysta även om den numera är ok en stor del av tiden. Där emellan perioder av att relationen fungerar bra.

Tycker absolut inte illa om henne, men det är som att vår historia ihop har satt sina spår och gör relationen tungrodd. Även om jag älskar närhet så tar det ibland emot att röra henne, att säga att jag älskar henne. Föredrar ofta egentid eller mobiltelefon framför att vara närvarande i hemmet.

Inser nu när jag skriver att tiden för oss nog är förbi? En relation ska ju lyfta individerna i den, inte motsatsen. Mår ofta bra när jag är borta från hemmet t.ex. utövandes mina egna intressen, själv eller med barnen.

Bostadssituationen gör ju inte saken lättare, eller det faktum att mitt nätverk är bristfälligt samt att jag är tveksam att jag kommer fixa att vara ensamstående småbarnsförälder…

Vet inte vad jag vill få ut av det här. Skriva av mig och formulera mina tankar i ord kanske…

Tacksam för stödjande ord, frågeställningar, tips och dina tankar på det jag formulerat :smirk:

1 gillning

Oj oj !
.
Någonstans i mitten av inlägget så ger mig texten ett intryck av att du @Vandraren skriver i tredje person.
Sen ändras detta.

1 gillning

Brutalt ärligt av dig att se allt detta.

Ser bara två möjligheter. Bryt eller satsa.

Limbot ni har nu är förödande

3 gillningar

Varför skulle du inte fixa det?

1 gillning

@nuggen Ursäkta. Nedkrafsat i viss hast. Delade upp skrivandet och lade noll tid på att korrekturläsa det. Lovar att vara mer noggrann i framtiden.

@Tailor Du har rätt. Blivit allt mer medveten om det. Det bryter ner oss båda.

1 gillning

@Noomi Så stort ansvar antar jag. Alla tider och aktiviter som ska passas, måltider, inköp etc. Kan känna att min långvariga depression har satt sina spår rent kognitivt.

…Som @nuggen redan noterat :sweat_smile:

2 gillningar

Detta är ju absolut inte ovanligt… jag känner samma. Men finns det nåt alternativ? Om ni separerar är det bara att kavla upp och köra. Man måste ju det för sina barn.

1 gillning

Håller helt med @Tailor.

Vad ser du annars själv för framtida alternativ?

1 gillning

Alltså upplever du att du inte klarar av ovanstående runt barnen och hem/hushåll självständigt på ett fungerande sätt redan i nuet?

1 gillning

@Tailor @nuggen

Förstår att det inte är något ovanligt och vet mina alternativ. Funderat i tysthet av och till i något år redan utan att ha bestämt mig. Läst på i ämnet, lyssnat poddar, gått i familjeterapi. Vet att ett beslut måste fattas och vet att det är jag som måste ta det. Men om jag väljer att avsluta så kan det vara sista spiken i kistan för henne. Hon är så skör. Vad ska vara avgörande?

1 gillning

@Noomi Jo, för det mesta åtminstone. Men skyddsnätet försvinner ju. Kanske överdrev mina farhågor lite…

Fy… att det alltid ska behöva gå så långt. Den ena blir start och den andre blir skör… Vi hade det precis lika och jag var den som va skör. Har du varit och gjort lite fuffens också kanske? Så du känner gräsets grönhet?

Hur mycket har du pratat om detta med din fru? Har ni gått eller har du föreslagit parrådgivning?

@Tailor Kan inte påstå att tankarna inte funnits där. Men nej, inget fuffens.

@Trott vi har gått tidigare. Kan inte påstå att det hjälpt desto mer. Ja min partner känner till mina tankar. Sårat henne oerhört.

Vad har du gjort för att få henne känna sig trygg i relationen efter du sårat som du säger?
Det med att hennes svartsjuka lyser igenom är kanske mer en reaktion på ditt agerande och hur du är mot andra jämfört med henne?

Nja ska parrådgivning hjäpa så betyder det oftast att de som är i relationen måste göra något aktivt själva och inte fortsätta som vanligt.

För att inte såra henne mer än nödvändigt så tror jag faktiskt att du måste prata med henne. Gå på parrådgivning hitta nån bra. Då kan ni säga att ni gjorde nåt och kanske minskar känslan att bara du väljer åt er.

2 gillningar

Att separera är jättejobbigt. En massa känslor som rivs upp. Konflikter som exploderar. Samtidigt som barnen mår dåligt och ev blir slagträ mellan föräldrarna.
Med tanke på detta kanske det är värt att göra ett försök till, med en ny familjebehandlare eller vad det nu kan kallas. Om inte annat för att jobba med det som är jobbigt. Går det att rensa i livet så att ni inte är så stressade? Komma på något annat förhållningssätt i interaktionen med barnen så att det inte blir så mycket konflikter där?

Med det sagt. Jag lämnade av ungefär samma skäl som du plus det faktum att mitt x styrde familjen med det underförstådda hotet att han annars skulle få ett vredesutbrott. Han var aldrig våldsam, men de verbala utbrotten var inte bra för självkänslan. Svartsjukan fanns också där vilket hämmade mig i mina kontakter. Vi hade också olika prioriteringar i livet. Han hade väldigt svårt med min tanklöshet och tolkade det som medvetna angrepp mot honom. Vi stred ständigt om vem som skulle slippa laga mat osv osv.
Att separera var verkligen jättejobbigt, mycket jobbigare än jag kunde föreställa mig, men nu har det gått 7 år och det är det bästa jag har gjort. Han träffade en ny efter mindre än ett halvår. Jag träffade blev ihop med min sambo dryga året senare. Det är fantastiskt att leva ihop med någon man passar med! Som har samma mål, som man kan prata med, som älskar att laga mat osv.

Vet inte om du hjälps av mitt pladdrande dock…

3 gillningar