Här har ni ett riktigt stolpskott. Det är i alla fall så jag skulle vilja sammanfatta mig själv för att jag ens går i de här tankarna - tankarna på en separation.
Vacker partner, skötsamma barn, stort hus, bra jobb, fin fordonspark, ja hela kittet. Utåt sätt är allting idealiskt. Men inom oss - ofta kaos.
Åratal av tjafs, skrik, trotsiga barn, depressioner, olika livsmål och intressen har satt sina spår. Har själv varit på väg att lämna flera gånger senaste åren relaterat till konflikter i hemmet, varvid min partners tillit delvis försvunnit för mig.
Båda har problem med stress och fysiska symtom av denna. Hon vågar knappt låta mig gå ut av rädsla att jag ska träffa någon ny. Svartsjukan lyser igenom när jag har vänskaplig kontakt med t.ex. kvinnliga kollegor. Alltid orolig för framtiden. Jag lika så. Ifrågasätter relationen i det tysta även om den numera är ok en stor del av tiden. Där emellan perioder av att relationen fungerar bra.
Tycker absolut inte illa om henne, men det är som att vår historia ihop har satt sina spår och gör relationen tungrodd. Även om jag älskar närhet så tar det ibland emot att röra henne, att säga att jag älskar henne. Föredrar ofta egentid eller mobiltelefon framför att vara närvarande i hemmet.
Inser nu när jag skriver att tiden för oss nog är förbi? En relation ska ju lyfta individerna i den, inte motsatsen. Mår ofta bra när jag är borta från hemmet t.ex. utövandes mina egna intressen, själv eller med barnen.
Bostadssituationen gör ju inte saken lättare, eller det faktum att mitt nätverk är bristfälligt samt att jag är tveksam att jag kommer fixa att vara ensamstående småbarnsförälder…
Vet inte vad jag vill få ut av det här. Skriva av mig och formulera mina tankar i ord kanske…
Tacksam för stödjande ord, frågeställningar, tips och dina tankar på det jag formulerat
@Noomi Så stort ansvar antar jag. Alla tider och aktiviter som ska passas, måltider, inköp etc. Kan känna att min långvariga depression har satt sina spår rent kognitivt.
Förstår att det inte är något ovanligt och vet mina alternativ. Funderat i tysthet av och till i något år redan utan att ha bestämt mig. Läst på i ämnet, lyssnat poddar, gått i familjeterapi. Vet att ett beslut måste fattas och vet att det är jag som måste ta det. Men om jag väljer att avsluta så kan det vara sista spiken i kistan för henne. Hon är så skör. Vad ska vara avgörande?
Vad har du gjort för att få henne känna sig trygg i relationen efter du sårat som du säger?
Det med att hennes svartsjuka lyser igenom är kanske mer en reaktion på ditt agerande och hur du är mot andra jämfört med henne?
Nja ska parrådgivning hjäpa så betyder det oftast att de som är i relationen måste göra något aktivt själva och inte fortsätta som vanligt.
För att inte såra henne mer än nödvändigt så tror jag faktiskt att du måste prata med henne. Gå på parrådgivning hitta nån bra. Då kan ni säga att ni gjorde nåt och kanske minskar känslan att bara du väljer åt er.
Att separera är jättejobbigt. En massa känslor som rivs upp. Konflikter som exploderar. Samtidigt som barnen mår dåligt och ev blir slagträ mellan föräldrarna.
Med tanke på detta kanske det är värt att göra ett försök till, med en ny familjebehandlare eller vad det nu kan kallas. Om inte annat för att jobba med det som är jobbigt. Går det att rensa i livet så att ni inte är så stressade? Komma på något annat förhållningssätt i interaktionen med barnen så att det inte blir så mycket konflikter där?
Med det sagt. Jag lämnade av ungefär samma skäl som du plus det faktum att mitt x styrde familjen med det underförstådda hotet att han annars skulle få ett vredesutbrott. Han var aldrig våldsam, men de verbala utbrotten var inte bra för självkänslan. Svartsjukan fanns också där vilket hämmade mig i mina kontakter. Vi hade också olika prioriteringar i livet. Han hade väldigt svårt med min tanklöshet och tolkade det som medvetna angrepp mot honom. Vi stred ständigt om vem som skulle slippa laga mat osv osv.
Att separera var verkligen jättejobbigt, mycket jobbigare än jag kunde föreställa mig, men nu har det gått 7 år och det är det bästa jag har gjort. Han träffade en ny efter mindre än ett halvår. Jag träffade blev ihop med min sambo dryga året senare. Det är fantastiskt att leva ihop med någon man passar med! Som har samma mål, som man kan prata med, som älskar att laga mat osv.
