Sorgen är så märkligt. Kan sakna honom så mycket. Känna avsky. Känna kärlek. Känna förståelse och empati för att sen känna att allt är hans fel.
Det har gått 3 mån. Idag har jag pendlat i vad som känns som ALLA känslor. Jag har gråtit så gråtit så mycket så jag förstår inte ens att det finns så mycket tårar. Sen sett ljuset. Jag är så trött på att känna.
Jag undrar om jag någonsin kommer våga öppna upp för att träffa någon igen. Ha sex med en man igen. När jag tänker på hur han och jag var så förälskade i början. Att känna hur allt vett och sans fick lämna kroppen. Ha sex under en hel dag. Bara se den andra. Prata nätterna igenom på telefonen. Och nu sitter jag här. I min lägenhet. Själv. Och undrar hur jag någonsin ska kunna känna allt det som han fick mig att känna. Jag är 37 år. Har en liten 2 åring på halvtid. Jag är så rädd att bli som min mamma efter hennes skilsmässa med min pappa, aldrig våga träffa någon igen.
Jag förstår såklart att det måste få ta sin tid. Men svårt att leka och fantisera om att jag kommer kunna skratta från hjärtat och känna att livet är RIKT om 4 år.
Det är sant! Får jag fråga hur gammal du är och vad du känner berikar ditt liv i den åldern du är i nu? Tycker det är spännande att höra om andras tankar kring sånt här.
Jag har unga vuxna barn och är nog årtionden äldre än dig och med unga vuxna barn som nu är färdigutbildade och klarar sig utmärkt.
Det som verkligen berikar mitt liv idag är förstås, som alltid, mina barn och att det går bra för dem i livet, men även att jag idag trivs utmärkt med mitt nuvarande sätt att leva själv.
Känslan och vissheten att jag klarar mig själv både ekonomiskt och praktiskt, att jag inte är beroende av någon och att jag har ALLT jag behöver i livet där jag är nu är överväldigande. Heltidsjobb i krävande yrke där jag känner att jag hinner återhämta mig på fritiden, karriär, ekonomi, boende, familj, vänner och umgänge osv.
I nuläget så saknar jag egentligen ingenting och jag hoppas bara få behålla hälsan, för mtp mitt yrke så kan det emellanåt vara något jag lite “oroar” mig för. Jag påminns dagligen om devisen att;
“Den friske har tuentals önskemål, den sjuke har bara ett…”
Så fint att läsa! Jag hoppas jag kommer känna samma lugn som dig. Jag kände det innan mitt äktenskap som inte varade många år. Att jag hade det lungt, tryggt och mådde så bra. Nu hoppas jag på att hitta tillbaka till allt det. Märker dock hur jag blivit så känslosam sen jag blev mamma. Var det tidigare också, men på ett helt nytt sätt. Kan titta på min dotter och bli helt tårögd. Vet inte om det är en kombo med relationen som inte fungerade. Antar att man ibland inte vet vad som kom först, hönan eller ägget.
Du har så litet barn ännu, hade jag skruvat klockan tillbaka drygt 20 år så hade jag INTE tänkt/känt som jag gör idag… för då var oron för egentligen “allt” så mkt mer närvarande, ibland på ett medvetet plan (vilket eg var toppen för då visste man iaf för vad) men minst lika ofta på ett mer diffust och “omedvetet” framtida plan.
M E N… det kommer att krama till sig och det blir bra till slut… och är det inte bra, då är det INTE slut
Jag förstår… ska förtydliga att jag kände mig mer stabil i livet. Nu är det som hela havet stormar. Så förstår att vishet och lugn som du har kommer kommer med åldern. Jag såg Anders Hansen program om personligheten och han sa att man peakar i lyckan vid 80-årsåldern. Så det blir väl bara bättre å bättre.
Dagarna när jag inte har min dotter känns tunga. När jag har henne hos mig så kan jag fokusera på henne, slippa tänka på allt som är. Hon är som en krockkudde mot livet. Vet att det förmodligen är bra för mig att faktiskt behöva känna alla känslor som kommer när hon inte är med mig. Men det är så tufft att möta sig själv och alla känslor. Tror det är en kombo av att va trött på att känna allt. Vara ledsen, gråta och sörja.
Idag känner jag så enormt mkt skuldkänslor gentemot honom. Känns som jag verkligen svikit honom. Han gjorde mkt för mig. Jag gjorde mycket för honom. Han kunde inte möta mina behov. Jag kunde inte möta hans behov. Det är bara så himla sorgligt allting. Jag har ALDRIG velat honom illa… (jag har kunnat vara arg och i affekt önska honom dåligt) men så fort den känslan ebbat ut så har jag fått sans och vett tillbaka. Detta trots att han gjort saket som verkligen sårat mig djupt.
Finns inget kontaktsökande alls i mig gentemot honom. Jag träffade en vän igår. Hon ska gå sitt första barn och frågade mig om min förlossning. Jag är så himla glad för hennes skull. Men det gjorde ont i mig. Ont för det är så mycket minnen. Den största dagen och finaste dagen som jag delade med honom. Sån sorg att inte tillsammans kunna dela alla ögonblick där hon utvecklas.
Sån enorm skuld. Har dock inte känt skuld gentemot vår dotter. För känns som jag kommer nu kunna ge henne en gladare, tålmodigare och lugnare mamma. Men sån sorg och skuld i att jag inte kunde förmå mig att vara den glada, tålmodiga och lugnare frun.
Känner igen mig i allt du skriver… och den där sorgen över hur det blev som är så förlamande! Man får svårt att se framåt. Mot horisonten.
Jag känner precis som du ingen skuld över mitt barn, för han kommer få en gladare mamma. Men ändå…
Tiden är vår vän som alla skriver!
Ja det är så sorgligt när man inte får det att funka. I mitt fall var inte kärleken till honom helt borta. Jag älskade nog honom även när jag avslutade. Men klarade inte av att känna att jag aldrig var tillräcklig.
Nu är det som hela havet stormar. Så förstår att vishet och lugn som du har kommer kommer med åldern. Jag såg Anders Hansen program om personligheten och han sa att man peakar i lyckan vid 80-årsåldern. Så det blir väl bara bättre å bättre. 