Jävla helvetes helvete. Fan att du påverkar mig såhär. En timme med dig och barnen, jag försöker dölja hur mycket jag hoppas och saknar dig. Varje mening du säger till mig analyseras av min hjärna. Utan mitt tillstånd.
”Du är så fin i den där kjolen.” Så hoppas jag.
”Vilket område siktar du på att flytta till sen?” Och jag tappar allt hopp om oss. Varför kan jag inte sluta bry mig? Sluta hoppas, jag hade varit starkare utan hoppet.
Är så TRÖTT PÅ ATT DU RUBBAR MITT VÄLMÅENDE VARENDA JÄVLA DAG. Vill skärma av dig, men då kanske jag förlorar dig. Men jag måste nog. För jag kan inte sitta i duschen varenda jävla kväll och gråta tills ögonen svider.
Igår kväll frågade han om jag ville försöka igen. Han berättade att han har känslor för mig och att det inte funkar att träffa andra. När han sa det trodde jag inte jag hörde rätt, kunde inte ta in orden jag precis hört. Men sen förstod jag ju att det jag längtat efter så länge precis hade inträffat. Han saknar mig. Han höll min hand i sin, kramade mig och sa att han inte vill förlora mig till någon annan. Jag var mest tyst och lite chockad.
Vi beslöt oss för att ta det lugnt, umgås på det sätt som faller oss in, och se vart det leder. Det kan resultera i att vi enbart stannar som vänner, eller att vi blir en familj igen.
Vid det här laget är jag nöjd med att bara vara vänner, jag är så otroligt glad att han överhuvudtaget känner något för mig. Jag trodde han gått vidare för längesen. Jag tänker inte vara klängig, tjatig eller på, tvärtom försöka behålla mitt lugn trots min glädje över detta, och bara se vart tiden bär.
Detta hade för mig varit en dröm som slog in.
Något i mig vill klamra fast vid att mitt X kanske kommer till samma insikt till sist. Tid måste gå innan dess och jag tänker iaf inte sitta och vänta. Men vad vet man om framtiden
Vi var bara förlovade. Det var exakt ett år sen vi separerade nu, i september förra året hade vi samtalet där han kom fram till att det bästa vore att flytta isär. Och sen dess har vi varit ifrån varandra, men umgåtts med barnen stundtals.
Jag fick ta avstånd ett tag emot mitt X för när vi umgicks så gick jag sönder efteråt precis som du skriver tidigare här. Nu har jag börjat släppa på det lite igen och vi har träffats 1 gång angående äldsta dottern. Fortfarande när jag ser henne vill hjärtat att det ska bli vi men hjärnan säger att hon nog är förlorad för alltid.
Det har gått 10 månader för min del och oftast går allt bra, men sen ibland ger man hoppet för mycket tankar och tid och då gör det så ont igen.
Det fanns en ny som gav mycket stöd och som hon var intresserad av, men inget verka hända där för det har ändå gått 10 månader utan att hon sagt något till barnen eller mig om förhållande. Ja vi har pratat men mest innan när allt var kaos. Hon vill gå vidare och menar typ att kanske blir det vi igen om några år eller så är det såhär. Just nu vill hon iaf inte ha mig tillbaka. Jag har hela tiden också trott att vi behöver lång tid ifrån för att glömma och hitta oss själva igen, först då skulle det vara möjligt att skapa något nytt igen. Men jag tänker inte vänta 1-2år på att det KANSKE skulle ske. Jag försöker leva på och satsa på mig själv och barnen och skulle jag springa in i en ny kärlek så skulle jag satsa allt där. Men ibland så fastnar man fortfarande i det där lilla hoppet som ännu inte dött helt och det gör en nedstämd.
Svår situation… Men jag tycker det låter sunt att du inte tänkt vänta i flera år på henne när hon är så osäker, utan att du ändå satsar på dig och ditt välmående. Så får du se vad som händer framöver. Men det är jobbigt när dipparna kommer. Jag har gråtit så mycket över mitt ex så det är inte klokt, och det är så svårt att kunna tänka sig träffa någon annan. Hela kroppen säger nej, och då tycker jag inte man ska pressa fram massa dejtande. Det är inte där problemet ligger, att träffa någon ny.
Jag tror också på att ge varandra så pass mycket tid ifrån så att man ‘‘glömmer’’ det gamla. Annars hamnar man i samma mönster direkt ifall man går tillbaka ihop för snabbt. Båda behöver växa på varsitt håll, och kanske se varandra i nytt ljus sen om man nu hittar tillbaka…
Precis så tänker jag också med att växa enskilt och sen isf hitta tillbaka. Ja just nu orkar jag inte tänka på verken om eller inte, ska ta allt som det kommer nu.
Hej dagboken som jag alldeles för sällan skriver i.
Det är onsdag. Tar en kaffe innan jag åker till jobbet. Började tänka lite på situationen. Allt bara flyter på. Jag har inte gråtit sen jag och ex pratade den där kvällen, även fast inte så mycket har hänt sen dess.
Vi har umgåtts några gånger, kyssts, kramats, åkt på utflykt med barnen. När vi är tillsammans finns det ingenting i hela världen som känns fel. Samtidigt vet jag att det inte är säkert att det kommer bli vi igen. Och jag undrar ifall jag kommer sörja lika mycket den här gången ifall det visar sig att vi kommer skiljas åt i slutändan.
Vi satt hemma hos honom för några dagar sen, barnen spelade och lekte på sina rum. Då frågade han hur jag ser på allting. (Som vanligt är det han som tar upp saker, jag har ju bestämt mig för att jag frågat färdigt, det gjorde jag hela första halvåret och nu känner jag att jag sitter ner och avvaktar mest. Skönt). Samtalet gick något i stil med:
Han: “Hur ser du på allting?”
Jag: “Vadå allting?”
Han: “Ja allt. Har du träffat någon efter vi pratade?”
Jag: “Haha. För en vecka sen menar du? Nej.”
Tystnad.
Han: “Men vad vill du framåt då?”
Jag: “Jag vill vara med dig.”
Han: “Hur? Jag vill liksom ta mig vidare.”
Jag: “Med mig eller någon ny?”
Han: “Inte med någon ny.”
Jag: “Nej men jag vill gärna leva med dig, det är upp till dig. Blir det vi så blir det bra, och skulle du känna att du vill gå vidare så kommer vi lösa det också.”
Han: ''Det är det som är problemet. Jag vill inte hitta någon ny, men är rädd för att det ska bli som förut."
Jag: “Jag kommer inte såra dig.”
Ja… något sånt där. Jag har aldrig varit otrogen. Aldrig någonsin. Men jag har heller aldrig behandlat honom så bra som han var värd. Jag har alltid varit uppe i min egna värld så mycket, på gott och ont. Haft så mycket för mig som jag oftast har, och stängt ute honom istället för att släppa in. Och jag vet ju nu att man behöver ta hand om varandra mer i en relation för att det ska hålla.
Jag har svårt för romantik i förhållande. Vill hellre att min partner ska vara som en riktigt bra kompis, en riktigt nära vän som man vill dela allt med.
Får jag fråga, när han säger att han inte vill att det skall bli som innan, är du med på vad han menar där?
Har ni pratat ut om de sakerna?
Och utifall ni försöker att hitta tillbaka och försöka igen, har ni då pratat om hur ni ska undvika att hamna där igen?
Sedan är man ju alltid två i relationen så det du precis skrev om din syn på hur den andra partnern skall vara. Är det något han förstår, för ni kanske eg menar samma sak fast beskriver det annorlunda.
Jag tänker när du skriver att du har svårt för romantik i förhållandet, så tänker jag ju lite att det beror på vad man lägger in i ordet romantik. Visst blomsterströdda sängar, rosor osv kan ju romantik betyda för någon. För en annan kanske det är det sista du skriver att man delar allt med varandra, upplevelser, känslor, ja you name it.
Dvs vilka förväntningar har ni på varandra och relationen om det är en omstart. Hur hjälps man åt för att nå dem, vilka behov har ni som par och som enskilda individer. Göra saker samman, egentid, bekräftelse i ord, i handling osv.
Sitt inte för passiv bara, så att du lämnar över all kontroll och “makt” till honom. För kommunikation är ju något ömsesidigt där man båda för dialoger med varandra. Värna om dig själv och det som också är viktigt för dig.
Vi har samtalat om vilka förändringar som måste ske. Han är rätt fåordig men han vill att jag bjuder in honom mer till min värld säger han. Och det jobbar jag verkligen på. Jag berättar hur mycket jag sörjt att han lämnade mig, hur mycket han betyder för mig. Men jag behöver kanske bli bättre på att dela med mig av vardagliga tankar också. Så att han känner att vi är två.
Och som du skriver kan ju romantik betyda olika saker för alla. Jag tänker lite på det här med kärleksspråk. Jag har alltid uttryckt min kärlek till honom genom komplimanger och intimitet/beröring. Men ändå har han ju inte upplevt att jag älskar honom så något har ju blivit fel.
Han har uttryckt att jag är för sexuell och skämtat om att jag bara använder honom för sex. Så någonstans tror jag han har saknat beröring oftare som inte behöver anspela på sex. Sånt behöver jag absolut tänka på. Hans kärleksspråk kanske är att jag dela med sig av tankar, idéer och kärleksfull beröring.
Ganska intressanta tankar där, är dessa saker du skriver här och funderat på något du tar upp med honom som ni pratar om. Tycker personligen att dessa mjuka värden är oerhört viktiga att prata om. Då de är förknippade med förväntningar. Har man då olika förväntningar och de inte “infrias” så är detta säkerligen en källa till frustration. Men som eg kanske kunde undvikits om man förstod varandra bättre.
Det var längesen vi pratade om det nu, säkert ett halvår sen. Ibland känns det som vi pratat så mycket och sagt allt som kan sägas. Tror mer att det handlar om att visa varandra nu istället för att prata. Det leder till en starkare relation. Pratat har vi gjort för mycket nästan.
Söndag förmiddag.
I helgen frågade jag om han ville ses, det ville han. Vi hade en mysig utedag med barnen, som var glada över att alla var tillsammans. Det kändes så naturligt och rätt. En känsla som ger lugn i hela kroppen.
Efteråt följde jag med dem hem. Med varsin kopp kaffe satte sig jag och ex ner och pratade lite. Framtiden kom på tal, som så många gånger förut. Men i nya färger på något sätt. Vi pratar på ett sätt som vi inte gjort tidigare. Och jag tror det är för att jag för första gången inte slänger med orden, utan menar det jag säger. Jag tar inte lätt på framtiden längre utan jag vill att vår familj ska leva ihop. Och det tror jag han märker.
Men han sa att han inte kommer lita på mina ord förrän han ser att jag menar allvar. Jag bjöd in honom att följa med på en kompis födelsedagsmiddag framöver (en coronasäker sådan). Det ville han.
Imorgon börjar en vecka med jobb igen. Har mycket att ta igen från förra veckan då ingenting gick enligt rutinerna. Finns inget värre än att lägga saker på hög! Det måste jag ta tag i imorgon.
Vår separation slutade med att vi hittade varandra igen. Ibland är det distans som behövs för att förstå vad som betyder något, och vad man själv behöver ändra på. Så var det i mitt fall. Det behöver inte alltid sluta med att man går skilda vägar, även om det kanske oftast blir så och i många fall kanske det också är det bästa.
Är tacksam för allt som skett, och tacksam för vad det ledde till. <3
Du beskriver känslan så väl!!! Är mitt uppe i hulkande över familj i spillror (och har många tårar kvar tydligen) @Emelie90 en klen tröst kanske att du inte är ensam med dessa upplevelser… hoppas du fått njuta av fler glada dagar trots sorgen.
