-----------------Borttaget---------------
7 gillningar
Känner igen dina tankar och det gör så ont att vilja ha någon som inte vill ha en längre.
Jag fick sluta att leka familj och införa nollkontakt för att skydda mitt hjärta.
Orkade inte falla tillbaka i sorgen varje gång jag träffat X-frun och hon skulle åka hem till sitt.
4 gillningar
Samma här, nollkontakt sedan slutet augusti. Kan tyckas som inte lång tid. Är inne i en svacka. Tänker på ex mer aktivt, men försöker mota bort tankarna. Mår betydligt bättre än för 2, 3 veckor sedan.
Jag vet att jag inte kommer gå vidare på ett bra tag. Det kommer ta tid, säkert år.
Men jag behöver släppa taget. Måste sluta hoppas på att det kommer bli vi igen.
Det senaste året har varit en ständig dragkamp. På ena sidan står du och drar. Du med ditt stundtals alldeles för flirtiga sätt att vara mot mig. Dina frågor om mitt privatliv; som får mig att tro att du fortfarande bryr dig. På andra sidan står mitt förnuft och drar. Jag vet ju att det är ditåt jag måste gå. Jag måste må bra igen, trött på sömnlösheten. Det finns ingenting kvar hos dig. Inte för mig. Och det är okej.
1 gillning
En ‘‘vän’’ i en annan stad frågade om jag ville åka och besöka honom i helgen. Han föreslog rundtur i storstaden och äta lite god mat. Vi har aldrig träffats utan bara haft kontakt via telefon och sms sen några månader tillbaka. Kanske kan detta bli en ny vän i livet, han är ändå en väldigt fin person.
Jag är verkligen inte redo för någon intimitet med någon ny man, och jag har sagt att jag inte är redo för något sånt. Han är skild sen några år tillbaka, så han förstår säger han.
Inte bestämt mig än för hur jag ska göra, har inga andra planer i helgen så kanske åker.
3 gillningar
I helgen åkte jag och träffade den här “vännen”. Åkte långt. Fantastisk man på alla sätt, otroligt snäll, omhändertagande. Men kemin är nog inte riktigt där, men det är okej. Vi pratade, skrattade och åt gott.
Den senaste veckan har varit lättare. Har varit lättare att kliva upp på morgonen. Min ton är gladare och min inställning till saker och ting är optimistisk. Den brukar annars, sen ett år tillbaka, allt för ofta vara negativ till det mesta. Tror det handlar om att jag i grunden varit ledsen.
Sorgen kommer ju finnas kvar länge. Men på olika sätt. Och bara jag får en sådan här vecka då och då, så klarar jag mig länge. Jag är glad!
6 gillningar
Ikväll ringde han, mitt ex. Samtalet blev två timmar långt. Vi pratade öppet om den senaste tiden. Jag berättade om mina dejter, och han berättade att han träffat tre tjejer som han inte blivit vidare intresserad av, men att de alla hade blivit intresserade av honom. Han sa att även om dejterna är jätteroliga och härliga så tappar han intresset några dagar senare. Han kom in på hur jag är som person, han känner mig väl. Han sa även att han trott att jag skulle kämpa för honom den här gången, att han trott att det fortfarande fanns en chans.
Vad betyder detta?
Orkar knappt fundera på vad det betyder. Är så mätt på att analysera och fundera. Ännu mättare på att hoppas. Jag orkar inte hoppas mer. Jag vill leva och vara lycklig. Och det ska jag satsa på nu.
2 gillningar
Och så slängs jag tillbaka in i sorgen utan att jag förstår varför. Den är inte nådig någonstans, och den kommer oftast när jag varit glad några dagar.
Har gråtit ikväll. Så fort barnen somnat gick jag med tunga steg mot soffan, landade med en duns och lät tårarna falla. Det är konstigt, tårarna forsar inte som de gjorde förut, det är som tårarna börjar ta slut. Jag saknar att hulk-gråta, det är så skönt efteråt. Nu rinner de lite grann, men mest suckar jag. Suckar och frågar varför. Är så trött på att höra mig själv säga det ordet högt. Samma sak med ‘‘varför är det såhär?’’. Den frasen återkommer varje gång jag är ledsen. Och varje gång slår det mig att jag inte vet varför, ingen kommer svara på varför, jag kan inte fråga honom om varför. Sen slår känslan av maktlösheten till, den är så jävla påtaglig när man älskar någon som inte älskar en tillbaka. Man kan inte göra någonting åt saken.
Önskar jag kunde prata mer med vänner, men de är så trötta på att höra om honom. Och jag skäms över att jag fortfarande känner såhär. Vill gå i ide och vakna om ett år.
Vill även tillägga att ex skrev igår att jag är fin inne och ut. Från ingenstans. Inte konstigt mitt hjärta ständigt slits mellan hopp och förtvivlan med honom till ex. Trött.
6 gillningar
Känner igen mig i precis allt du skriver… och undrar hur länge det ska vara så här. När ger man upp hoppet? Måste vara förfärligt att prata med den man älskar om hans nya dejter, särskilt om du fortfarande hoppas på att allt ska bli bra igen? 
Jag tror att sålänge de där skitmännen ger en anledning att hoppas kommer man hoppas, samtidigt letar även hjärnan små tecken på att det finns hopp.
Jo lite jobbigt var det att höra om dejterna… Men samtidigt har jag också dejtat lite, dock inte legat med någon ny (klarar inte av det än), men det är jag säker på att han är. Alltså stensäker. Men det är inte heller jättejobbigt, det som hade gjort riktigt ont är ifall han sa att han fallit för någon ny. Att han hittat någon han vill leva med. Den dagen vet jag inte hur jag reagerar, men försöker vara inställd på att den dagen kommer snart.
2 gillningar
Vilken intressant fråga. Ger man någonsin upp sitt hopp? När man inte lever längre, då har man ju inga känslor kvar alls annars finns väl alltid känslor/hoppet kvar. Men på olika sätt.
Mitt hopp på att jag och barnens mamma skulle kunnat ha en relation där vi bodde tillsammans igen tog 3-11 år beroende på hur man ska se på saken. Från första gången hon skulle skiljas till att det var finito och jag inte längre har de känslorna att jag vill ha ett förhållande igen var för 1 år sedan.
Vad är det som gör att det gungar så mycket i eran relation @Emelie90 för jag tänker som så att det är ju inte en sund relation när man måste böna och be för att ha en relation, utan man måste vilja tillsammans. Man kan inte kräva att någon ska kämpa för en.
1 gillning
Söndag förmiddag.
Jag funderade igårkväll på hur jag skulle kunna ta makten över den här situationen med mitt mående. Det har gått ett år nu och jag vill må bra. Två saker slog mig:
-
Det första är att jag inte kan styra någonting i den här situationen. Jag kan ju inte, oavsett hur piffig och fin jag än gör mig, hur sprudlande jag än verkar, hur gott jag än doftar, få mannen jag älskar att älska mig tillbaka igen. Det är fakta, det går inte. Alltså kan jag sluta kämpa, det är faktiskt rätt stor energi som går åt till att kämpa här. Hela tiden visa att jag finns, det kan jag släppa. För det kommer inte förändra situationen. Så detta begraver jag nu, kämpandet.
-
Det andra som slog mig är att jag inte kan skynda på den här känslomässiga processen. Den har tagit ett år hittills och lär ta x år till. Däremot kan jag till viss del kontrollera mina känslor genom att fokusera och acceptera. För ponera att jag fortsätter älta och hoppas, snoka på hans sociala medier, titta på gamla bilder m.m. Det där leder till att jag blir fokuserad på honom när jag i själva verket borde vara fokuserad på MIG.
Så genom att (hur patetiskt det än låter) varje morgon berätta för mig själv att vår kärlek är över, han har gått vidare och det finns ingenting jag kan göra åt det, kanske jag iallafall kan hålla mig lite fokuserad. För då skalar jag av onödiga tankar under dagen som ‘‘tänk om’’ ‘‘menade han något annat nu?’’ osv osv… Fokus: han vill inte, gå vidare. Varje gång en ‘‘tänk om’’-tanke slår mig kommer jag tänka att nej, du kan inte göra något mer. Det är som det är.
7 gillningar
Vi är separerade sen ett år. Så det som gungar är väl egentligen ingenting, mer än mina känslor som fortfarande finns kvar.
1 gillning
Okej, då förstår jag. Trodde det var nyligen uppbrottet var, alltså bara för några veckor sedan.
Man har nog gjort olika sätt för att komma “över” en relation. Jag fick lägga det i smådelar, därav att det tagit så lång tid, och göra alla “vi” saker till “jag” saker. Tex, bada utan att vara tillsammans, fika, resa, möblera, måla mm.
Det sista jag gjorde om var min säng från att ha haft dubbelsängen till att ha gjort den själv, och det var i höstas.
Nu finns det en sak kvar. Och det är att åka till Dalarna. Men kanske inte riktigt för att minnas mitt förra liv, utan för att göra det till ett nytt liv igen.
1 gillning
Tisdag kväll.
Igår skrev han ett sms att jag gjorde honom glad när vi sågs snabbt med barnen på aktiviteter. Jag svarade att det gör han också. Han smsar ofta, om olika saker, inte bara praktiska. Idag ville han ses allihop. Han höll om mig länge vid ett tillfälle, förstår ni hur skönt det kändes? Som om hela min kropp andades ut i ett lugn av hans trygga kram. Tänk om. Jag stänger nog aldrig dörren. Ger honom tid. Men samtidigt behöver jag hålla fokus på att må bra även om han inte väljer mig igen.
2 gillningar
Ja, låter som konkreta sätt att komma över någon rent praktiskt. Den delen är jag nog förbi, redan vid uppbrottet för ett år sedan satte jag mig ner och skrev ned på ett papper hur separationen skulle te sig rent praktiskt. Det hjälper. Och året har ju bestått av högtider, middagar, vardagsfix, storhandling m.m. fast utan honom och på egen hand. Jobbigt, men det går ju. Det svåra är den emotionella biten för mig. Jag känner så mycket för honom, han är mitt livs kärlek. Men även den känslan kommer väl lägga sig en dag.
1 gillning
Känner igen så mycket a vet du skriver. Befinner mig i precis samma situation. Försöker andas och ta en dag i taget. Finner tröst av att läsa dina texter.
Ledsen2 hur längesen var det för dig? Sen ni skildes?
1 månad sen han släppte bomben…
Usch då har du mycket framför dig tyvärr … kämpa på det blir iaf bättre med tiden
1 gillning