Och det är just DÄR som du NU direkt ska lägga all den energin på dig själv, istället för att fortsätta nära drömmar om hur saker kunde ha blivit, eller om vilka småsaker från din sida som skulle fått honom att vara och bete sig som han repetitivt gör.
Hans personlighet och de beteenden och underligheter som den för med sig handlar INTE om dig på något minsta sätt och det förstår du säkert rent logiskt. Men emotionellt hänger du inte med…än.
Såååå… gör det absolut ENDA vettiga du kan i nuet och ta itu med dig själv så att du inte råkar ut för en sån här typ av människa igen. För efter så här kort tid så har du redan börjat lägga ansvaret på dig själv… DEN fallenheten som du uppenbart har gör dig till ett lätt offer för den här typen av människor. Som kommer inridande med storm, tar för sig för att sedan efter kort tid utan rimliga och för andra begripliga förklaring plötsligt bara slå om kursen 180 grader och gå vidare av oklara anledningar (troligen allra mest för honom själv). Men du kan inte laga, fixa och ställa honom till rätta. Ju fortare du tar det till dig desto mindre tid och både självutplånande och faktiskt helt meningslösa egna ansträngningar besparar du dig.
Använd tiden till dig själv och för chansen att hitta en fungerande människa att starta en familj med. En sån här vindflöjel är inget att satsa på, det slutar bara med att du sitter fast själv, kanske med flera barn och han valsar vidare…
Väldigt mycket klarspråk blev det nu… men du som egen person tjänar inget på att behålla några romantiserade önskedrömmar sedda genom rosafärgade glas om hur du ska kunna hitta den hemliga nyckeln som gör att du lyckas laga honom och sedan ska ni leva lyckliga ever after.
Sorry, fattar såklart att det knappast är vad du ville höra… men likafullt så var det på många/alla sätt mkt bättre att det hände nu efter tre månader, än efter tre år eller tretton…
Ja nej han har aldrig sagt att det är något jag gjort. Det enda jag har fått höra i efterhand är att han känner sig trängd. Det grämer mig för jag vet att jag är sån som gillar mycket närhet men jag hade kunnat vara utan det om han bara sagt något. Jag tänker på små skitsaker jag kunnat göra annorlunda. Han köpte juice till mig som jag inte gillade. Jag hade inte behövt säga något åt det, bara tackat. Men eftersom han använder hushållskontot till det så sa jag typ ”tack men jag dricker inte juice så du behöver inte köpa det för mig”. Han gjorde även ett potatismos en gång som det var jättemycket klumpar i. Det bara växte i munnen och jag åt inte upp den. Förstår att han gjorde sitt bästa men det bara gick inte. Tänker att jag borde bara ätit upp det och sett glad ut för han lagar mat så sällan så jag borde varit mer uppskattande. Typ såna där skitsaker tänker jag på och grämer mig över. Men jag hör hur jävla fånigt det är, jag hade ju aldrig gjort slut med någon för att den inte gillade en rätt jag lagat.
@aloevera Är det här vad du vill göra mot dig själv kan varken jag eller någon annan hindra dig.
Kanske är det så att vi alla måste göra våra egna misstag? Att vi alla måste lära oss den smärtsamma, hårda vägen? För om du tror att du känner smärta nu så är det intet jämfört med vad du kommer att få uppleva innan han är klar med dig!
Tänker på ett par rader från en bok (av Elin Wägner) som skrevs för hundra år sedan:
“Kan man ingenting göra? Kan man inte lära flickorna att de ska vara på sin vakt?”
“Det tjänar ingenting till. För när den kommer, som en tror på, så är det som man aldrig hört ett ord”
Det hade lika gärna kunnat skrivas för tvåhundra år sedan och det kunde lika gärna ha skrivits idag.
Du borde istället haft ett allvarligt samtal med honom och frågat varför han inte lagar mat oftare. Varför du förväntas stå för den biten? Och sedan erbjudit dig att lära honom, om det är så att han inte kunde tidigare
Snälla du.
Hör du inte hur tokigt det låter.
Du ska ge avkall på det du vill ha i en relation för att han känner sig trängd. Så han vill ha mycket egentid och ingen närhet. Är det vad du vill ha ut av en relation?
Inser du hur omöjlig en relation är om den andre inte kan ta en rak kommunikation och du ska gå och reta dig på saker han gör och som du får fixa till? Är du beredd att plåga dig och ge avkall på din intigritet för att få det att fungera?
Jo, jag hör hur det låter. Och det roliga är att detta är det enda som jag kan tänka mig att jag gjort det minsta ”fel”. I övrigt har jag gjort allting rätt, tror jag, och han har inte sagt något annat. Jag skulle själv vilja säga att jag är ( självgodhet på väg) smart, snygg, snäll, omtänksam, kärleksfull, omhändertagande, godhjärtad, lugn, öppen och ärlig. Många av dessa egenskaper kan inte tillskrivas honom och ändå var det jag som blev bränd. Jag försöker intala mig själv att jag gjorde allt och att detta är något som hade hänt med vilken annan tjej han levt ihop med som helst. Ni hjälper mig vidare, tack för att ni tar er tiden att skriva. Det uppskattas enormt.
Det hade du kanske kunnat en tid. Sannolikt hade det inte fått honom att stanna ändå, men hade han mot förmodan gjort det hade du blivit urlakad och bitter och sedan kunnat se tillbaka på en relation där du blev utan den närhet du ville ha.
Vissa grejer jämkar man med i en relation. Annat ska man inte ens fundera på att försöka tvinga in sig i. Det bäddar för olycka.
Passar på att använda denna tråd för att skriva av mig lite. Idag vaknade jag med blandade känslor. Saknad som vanligt, men även en väldig ilska. Hur i helvete kan man göra så här mot en annan person, en person man älskat och som älskar en fortfarande? Göra slut för att man inte är lycklig och inte ge den lämnade någon sorts anledning till varför han tror att det inte kommer hålla i längden. Ingenting för mig att hänga upp det på. Sen pratade vi om att vi skulle ta en sommar isär men fortsätta hålla kontakten för att testa igen efter hösten. Sen flyttar han ut, han hör av sig nästan bara om praktiska grejer och det som inte är praktiskt är så känslokallt att det är som han bara älskar att dela med sig av hur ”gött häng” han hade på krogen igår kväll. Då frågar jag om han ska satsa på oss eller inte och då är han tvivlande men om jag vill ha besked nu, så nej. För han har inte tillräckliga känslor för att bygga något nytt. Ändå säger han att ”vi får se i framtiden”. Varför lämnar man någon så? Tror han att det underlättar för mig att behålla en gnutta hopp kvar? Varför säger man inte ”vi har olika favoritserier så vi har ingen framtid gemensamt anser jag och jag har inga känslor kvar för dig så jag vill låta dig gå vidare”. Nej det kan han inte ge mig. Inte ens det lilla kan han ge mig. Sen har han mage att fråga hur jag mår. Ja hur fan tror han? Jag mår skit, han har förstört mitt liv, den viktigaste personen i mitt liv har försvunnit och blivit en annan person jag inte känner igen och jag ska bygga upp det från början, i en lägenhet jag inte har råd att behålla ensam utan det ska flytta in en främling hos mig i augusti. För att han ”mår dåligt och inte sa någonting till mig förrän det var för sent för han försökte hantera sig själv för att inte ge mig farhågor”.
”Jomentack, livet flyter på och jag mår kanon. Tack för att du bryr dig!”
Att bo tillsammans, dela vardag är något helt annat än romantiska träffar. Han är mätt på dig och har ledsnat.
Förra samboskapet höll två månader. Har han haft något innan det skulle jag tro det följde samma mönster.
Du kommer inte att få några förklaringar. Bryt helt. Vilken slags relation du än har med honom kommer den att vara en relation som tar mer energi än den ger.
Jag rekommenderar Masais tråd “Skiljas från någon som inte mår bra”, Mamma mus tråd “Lämnad för andra gången av samma man” och Stark1s tråd “Stanna eller gå” och fundera på om du vill ha samma besvär.
En av de allra viktigaste och mest avgörande sakerna för dig är att du förstår, både intellektuellt men ffa emotionellt… ATT den person som du tror har “försvunnit” aldrig har existerat, utan nu har han istället äntligen visat SIG SJÄLV och hur han faktiskt är. Han klarade/orkade/iddes inte att låtsas vara en annan bättre och mer fungerande människa längre än i några månader, vilket väl är ungefär så länge som majoriteten dysfunktionella orkar förställa sig och hålla upp garden i en 24/7 relation… men så tog plötsligt all ork och lust slut som en blixt från klar himmel (som den gjort i tidigare relationer) och då så visade han sitt rätta och sanna jag och så pep han iväg ut genom bakdörren…
Så sluta nu sakna och drömma om något/någon som aldrig ens existerat annat än som en tillkämpad skådespelarinsats från hans sida.
Egentligen (om det inte vore så riskfyllt för dig, för då vill du väl försöka laga&fixa igen) så är det ju att beklaga sådana dysfunktionella människor som ofta är experter på att leta reda på sin motpol som de kan dra nytta av ett varierat tag innan de tappar sitt impulsiva hyperfokus och drar vidare på nya äventyr… med någon annan som kommer att bli likadant behandlad.
Så tacka din lyckliga stjärna för att du kom ur detta efter bara 3 månader och öppna dina ögon NU och inse att han är sitt rätta jag just nu, månaderna med dig vara bara skådespeleri… och för din skull så hoppas jag faktiskt att han fortsätter att hålla sig lååååångt borta, för alltid
F ö är det vad din tråd är - ett ställe där du kan skriva av dig på.
Din taktik borde vara nollkontakt och att inte fundera på varför eller söka förklaringar. Du kommer inte att hitta några du kan greppa.
Brukar citera en rad ur nedanstående sång.
“Så ta ett gott råd syster om du vill dig själv väl, skona ditt hjärta, var rädd om din själ. En sak är säker och en sak är sann: Lita aldrig på en man”.
Sååå sant Noomi. Den man som jag kände skulle aldrig pipa raskt iväg till en ny lägenhet och ”inte ha råd att betala halva vår hyra för han har en ny hyra att betala”. Men han jag kände fanns ju faktiskt inte på riktigt. Han höll en fasad uppe inför mig, sin familj, min familj och våra vänner som han till slut inte orkade hålla mer. Krossade mig och slösa 1,5 år av min tid, slösar ett par månader för mig i hjärtesorg, slösade mina 2200 köpoäng i en av Sveriges största bostadsköer och kostade mig pengar. Utan mig bygger han på sin fasad igen för att göra samma mot någon annan. Jag är ledsen för allt som hänt men jag är åtminstone väldigt stolt över att jag alltid varit mig själv, gett allt, älskat ovillkorat och obegränsat. Allt annat jag gjort eller inte gjort är faktiskt sekundärt, egentligen.
Tack Rulle, har fortfarande inte svarat på meddelandet och det känns väldigt bra. Har inget att säga honom. Han har löst sagt att han ska hämta sina möbler på söndag men ska ”kolla upp det”. Varför ska jag behöva tjata på honom om/när han kommer? Jag vill bara bli av med honom och allt men jag tycker inte jag ens ska behöva fråga om hämtningen på söndag faktiskt blir av. Blir arg och less.
Några dagar efter det första meddelandet som jag fullständigt ignorerade kom det andra. ”Förstår om du inte vill prata men jag undrar hur du mår”. Varför då undrade jag. Jo för att han ”bryr sig om mig och vill veta vad som händer i mitt liv. Jag sa bokstavligen att jag inte kan ha någon kontakt och vara hans vän medan han, ursäkta uttrycket, knullar andra tjejer. Jag erbjöd ju mig att finnas där för honom under hela resan men som särbo i en exklusiv relation men han ville ju inte att jag skulle ”vänta på honom”. Så då får det vara. Han saknar mig, han begrundar sitt val och han har inte glömt det som varit. Han ser fram emot psykologbesöket. Finns inte så mycket att begrunda känner jag. Valet har han ju redan gjort.
Nu till helgen hämtar han sina möbler och då är det klart med allt. Det är en skräckblandad förtjusning över allt. Jag ser något ofantligt fram emot att kunna säga att detta är avslutat och att jag inte behöver ha någonting kvar av honom kvar i bostaden jag bor i, den bostad vi skulle haft tillsammans. Jag vet att det känns bra nu men att det kommer kännas piss på söndag när han åkt och det kan bli så att vi aldrig ses igen. På ett sätt är det vad jag vill, på ett sätt hoppas jag att han kan få hjälp med sitt månde och inse att jag är hans livs kärlek. På ett sätt hoppas jag också att jag, före dess, hinner inse att han inte är min. Jag har så mycket kärlek att ge till någon. Jag hade så fruktansvärt gärna velat stå i köket nu och laga trerätters och korka upp en flaska vin till någon. Någon som öste mig med kyssar när jag kom hem från jobbet, som luktar gott och som frågar om jag haft en bra dag.
Ja nu ikväll fick jag höra att känslorna för den andra tjejen även är besvarade. Så nu känns det på ett sätt lite enklare att gå vidare. nu känner jag mest att ok, dom får testa varann då. Lär säkert gå jättebra. De verkar ju båda ha en stabil grogrund, den ena lämnar sin sambo på momangen efter 3 mån den andra erkänner sina känslor för en annan medan hon är i relation. Lär säkert gå jättebra det där och de klår säkert hans ex 2 månader samboskap med våra 3 månaders samboskap och hinner säkert bo ihop i hela 4 månader innan han återigen behöver ”hitta sig själv”.
Nu kände jag mig så glad så bestämde mig för att skriva här lite ändå. Min livsomvälvande kris och absoluta chock börjar faktiskt ta slut och jag börjar se ljuset i tunneln i alltihopa. Jag kan tänka mig att det här är det sista inlägget i denna dagbok, eller i alla fall för nu. Jag blev utsatt för ett trauma som känslomässigt för mig har varit på samma sätt som att min sambo dog, för det var helt utan minsta förvarning. Så det har ju som ni läst varit fruktansvärda vändor med ältande, bearbetning, försöka hitta svar han aldrig gav mig (faktiskt, än idag vet han inte riktigt varför han dumpade mig och han velar fortfarande i om det var rätt beslut). Men det känns som jag fick liksom det sista jag behövde för att börja känna mig hel igen i måndags när han berättade att hennes känslor är besvarade. Hon är otrogen mot sin kille med mitt ex och jag ÄLSKAR DET. Han som alltid berättat hur mycket han avskytt otrohet och föraktat två nära vänner o kollegor som gick den stigen, väljer ändå en sån före mig som hellre huggit av mig mitt egna ben än ens titta på en annan man. Och då vet jag att okej, är det en sån han söker då kan jag aldrig vara rätt för honom ändå. För jag kommer aldrig bli en sån person. Jag känner sån trygghet i allt och så glad för allt jag gjort. Det känns som mitt liv börjat på nytt och sen i måndags har jag inte känt ett uns av sorg någon av dagarna. Det kommer såklart komma dagar som inte är som dessa, men min väg går framåt och jag är så glad för att jag kämpat med mig själv och mina tankar och känslor och ja, stått ut med att må som ett jävla trafikskadat rådjur en tid och ansträngt mig för att ta mig ur det och läka långsamt. Tänk att man faktiskt blir lite, lite starkare för varje gång man blir påkörd av den i hela ens liv man har det absolut största förtroendet för och kärleken till. Tack till er som skrivit, det har hjälpt mycket.
