Jag är inte skild för jag har aldrig varit gift men jag har läst lite här på forumet och sett att andra fått så vänliga och kloka svar så jag hoppas ni vill förbarma er över lilla mig ändå. Jag är en tjej på ca 30 år som levt i en relation med en nästan jämnårig man i ca 1,5 år. Jag har haft svårt att hitta ”rätt” person innan, faktum är att jag haft 3 relationer varav alla killar har dumpat mig efter ganska exakt 1 år av anledningar som ”jag är inte kär” och ”du har små egenskaper jag inte gillar”. Med min senaste var allt så himla himla fint. Han var den första som ville ha mig direkt, och som direkt började prata om framtid med barn och äktenskap och hus. Som intalade mig om att jag var allt han ville ha och att jag har så mycket han aldrig sett i en annan tjej innan. Vi har haft det så himla fint och vi har klickat på liksom alla plan. Aldrig bråkat eller skrikit, samma värderingar, samma ”sätt”, samma framtid. Jag var helt övertygad om att det var han och ingen annan jag skulle leva med för resten av mitt liv, och han uppgav samma.
Han var snabb på bollen med att ta upp samboskap på agendan efter att vi känt varandra i ungefär ett halvår. Jag hade ingen brådska men jag hade ändå ett korttidskontrakt så jag tänkte varför inte, det här är mannen i mitt liv. Jag hade mest kötid i bostadsförmedlingen så jag la mina 6 år i kön på en fantastisk nyproducerad trea åt oss, såklart snordyr men med dubbla löner att betala hyran med inga problem.
Våra första tre veckor som sambor var faktiskt inte alls trevliga och det erkände vi båda. Vi jobbar heltid båda två och han skift och jag dagtid, vi skulle åka runt och fixa gardinstänger och lampor och grejer och samtidigt äta, umgås och sova. Vi pratade om det efter dessa tre veckor och sa att det kändes bra nu. Sen har det enligt mig, varit fantastiskt. Han är en person som har stort behov av egentid. Jag brukade åka in till kontoret och jobba de dagar han var ledig för att han skulle få space (även om jag har möjlighet att jobba hemifrån heltid). Vi kom i ordning i lägenheten och vi hittade vårt flyt i vardagen och rutinerna.
Vi hann bo ihop i exakt 3 månader innan han droppade bomben - från enligt mig ingenstans. Han är inte lycklig och han ser inte fram emot någonting och tror inte det här kommer hålla i längden. Jag trodde han skämtade. Visste inte ens vad jag skulle fråga. Vad är det här? Vadå inte lycklig? Vad är det som inte kommer hålla i längden? Var han inte attraherad av mig längre? Har jag gjort något? Fick inga svar. Bara han är inte lycklig. Varför hade han inte sagt något?
Frågade om det fanns någon annan. Han väntade länge med att svara. Nej, han skulle aldrig vara otrogen men han har känslor för en annan. Hans adept. Hon har dessutom pojkvän. De har inte setts utanför jobbet och han ”tror inte det kommer bli något”.
Fort skulle det gå. Han ville inte försöka 1 månad till som jag föreslog. Han letade lägenhet och flyttade ut tre dagar senare. Kvar blev jag i vår lägenhet med världens jävla bajsmacka. Han vill bo isär och ”låta framtiden visa vad den vill” men att han hoppas och tror vi kan hitta tillbaka. Som det ser ut nu har han dock inte de känslor som behövs för att hålla något liv i relationen till mig. Jag har föreslagit att vi bor isär, går i parterapi (även fast jag inte förstår vad som varit fel i relationen…) och att vi går på dejter och utflykter, men nej. Han är inte 100 procent på det här beslutet men han vill inte lova mig något i framtiden. Vi pratade först om att han skulle ha kvar sina möbler hos mig över sommaren och ”se”. Men jag mådde så fruktansvärt dåligt av att leva i limbo så när jag frågade om vi skulle satsa under sommaren eller inte och fick ett nej till svar så sa jag att jag skaffar inneboende och du får hämta dina möbler innan juni månad är slut.
Förmodligen är han deprimerad och han har en bokad tid hos VC om ett par veckor. Men det förklarar å andra sidan inte varför man blir kär i en kollega.
Jag sitter bara här nu och ältar och ältar för jag FÖRSTÅR inte. Samma vecka sa han att han älskade mig, två månader innan förnyade jag mina p piller och han blev ledsen då han vill ha barn. Hur kan såna känslor ändras på en månad?
Vissa dagar tänker jag att jag ”dodged a bullet”. Någon som inte vill kämpa för en relation eller ens vid något tillfälle ventilera med sin partner att ”vet du vad jag måste ha mer av detta/mindre av detta för att funka ihop med dig”. Någon som tar ett så här impulsivt beslut istället för att fundera åtminstone 3-4 månader på om man ska lämna den man trodde man skulle bilda familj med.
En annan del av mig tänker vissa dagar att jag kan inte tänka mig annat än att han ska komma tillbaka och vi ska få den där framtiden vi pratade om.
Jag har fastnat i att jag inte förstår, om han hade sagt åtminstone en anledning till att vi inte är meant to be så hade jag kunnat hänga upp mig på något. Hur i helvete tar man sig vidare från detta? Och finns det NÅGON taktik som fungerar om man vill få honom att inse att jag gör allt får vår relation om jag bara får veta vad jag kan göra för att han ska vara lycklig?
