Hej
Min historia är som en karusell som garanterar magsjuka. Ändå köpte jag ett till åkband. På 1,5 år har mitt liv åkt berg o dalbana och jag är lokföraren. Nu måste jag få stopp och sätta mig själv i en korg i pariserhjulet slicka på en mjukglass och njuta av utsikten ett bra tag framöver. Men jag är både åksjuk och skiträdd på samma gång.
Jag är en klassisk ta hand om trasiga partners utan att sätta sunda egna gränser, saknar självvärde o självrespekt. Men har klarat att lämna tillslut ett äktenskap med 2 söner (varav en bonusson) villa jag bor kvar, karriärer etc. Allt man levt för.
Exmannen o jag har var ett par sedan 2006. Turbulent från start. Men vi kämpade på. Tog allt ansvar för den då 2 årige bonussonen och blev snabbt medberoende till exmannens alkoholism. Levde i konstant emotionell stress. Förnekade att jag var utsatt för psykisk misshandel och passiv aggressivitet fast jag förstod det inuti. Han manipulerade mig och jag lät det passera. Det var så viktigt att hålla ihop familjen. Har gått i parterapi och egen terapi nästan hela vårt långa förhållande. Vi hade fina stunder som var fyllda av renoveringar och aktiviteter. Det nära intima mötet har varit få. Jag vet egentligen inte vad han eller relationen till han gav mig. Status. Men han? Ingenting. Aldrig nån bekräftelse eller fysisk närhet. Sex krävdes, tjatades fram. Aldrig initiativ till nåt på tu man hand eller nåt annat heller. Och visst jag blev arg trött bitter.
Efter 17 år tog jag beslutet att lämna honom. Jag kände mig emotionellt utbränd och förkolnad inuti. Han var lika avstängd och skuldbeläggande genom hela skilsmässan. Jag tog allt ansvar och det mesta skulle vara på hans villkor. Jag köpte ut honom ur huset och lånade pengar av mina föräldrar. Han har lidit av depression hela vår relation och tog sig faktiskt upp på fötter och är en mer hälsosam människa idag, men visst lyser det igenom hans egentliga mående som han kanske aldrig bearbetat.
Jag då? Skam, skuld, ånger? Jag träffade en annan snabbt, en gammal kärlek som aldrig blev något då i unga år. Men som nu blossade upp med full kraft. Han kändes som min själsfrände och hade nog alltid gjort. Han skilde sig och hade två tonårsbarn. Han tog aldrig tag i sitt och exfruns boende så dom behöll huset exfrun bodde kvar i och han flytttade in i mitt hus med sina barn.
Jag hade aldrig landat efter skilsmässan, var i spillror men ändå stark och såg med tillförsikt på framtiden. Jag var en uttorkad öken och förblindad att någon fanns där så jag gav mig hän fullständigt. men känslan inuti, fanns att detta inte alls var det jag behövde eller borde vara i.
Jag hade alltså gått ur elden i askan.
Orkar inte skriva allt nu som pågått men jag förstod att han inte är den trygga man jag upplevde och trodde. Jag har förlåtit mig själv för att jag så snabbt gick in i något nytt hade nog aldrig klarat av att lämna annars, var aldrig otrogen eller träffade den nya innan jag skilde mig men vi hade sms kontakt någon vecka före jag lämnade in ansökan.
Jag har bett den nya att flytta då det är ett enormt destruktivt förhållande. Men han ger som inte någon respons på det och nu har jag flyttat ut från mitt hus med min son för jag mår så dåligt av att vara hemma med den stämning och spänning som föreligger.
Jag tänker inte skriva “ner” honom här för det finns inte någon mening med det.
Men det finns psykiska problem och stora kommunikationssvårigheter samt psykisk misshandel. IGEN… Jag jag är helt införstådd med att jag måste landa själv och bli sann mot mig själv. Men just nu är varje dag en kamp för att bevara det positiva i mig som finns.
Jag tycker det är svårt och tungt att skriva här, men jag har kollat runt lite och förstår att det är en fin grupp med mycket stöd. Jag är både fast beslutsam och samtidigt väldigt förvirrad. Jag är rädd för att bli ensam efter att han flyttat vilket måste ske. Jag är glad och tacksam att jag inte försöker stanna och förändra honom, vet att det bara går att förändra sig själv och det är där jag är. Förändra mina mönster.
Jag har så svårt att separera och lämna det som inte fungerar, det ger min sån ångest. Men idag är jag övertygad om att det kommer bli bra. Jag har varit olyckligt kär i min exmake i 17 år och att fortsätta vara i en icke fungerande relation där jag blir förminskad skuldbelagd etc. är inte något jag ska vara i.
Hoppas det finns lite feedback och stöd att få på vägen.
<3