Ta sig ur och vidare

[Bamse]

Hej
Min historia är som en karusell som garanterar magsjuka. Ändå köpte jag ett till åkband. På 1,5 år har mitt liv åkt berg o dalbana och jag är lokföraren. Nu måste jag få stopp och sätta mig själv i en korg i pariserhjulet slicka på en mjukglass och njuta av utsikten ett bra tag framöver. Men jag är både åksjuk och skiträdd på samma gång.

Jag är en klassisk ta hand om trasiga partners utan att sätta sunda egna gränser, saknar självvärde o självrespekt. Men har klarat att lämna tillslut ett äktenskap med 2 söner (varav en bonusson) villa jag bor kvar, karriärer etc. Allt man levt för.

Exmannen o jag har var ett par sedan 2006. Turbulent från start. Men vi kämpade på. Tog allt ansvar för den då 2 årige bonussonen och blev snabbt medberoende till exmannens alkoholism. Levde i konstant emotionell stress. Förnekade att jag var utsatt för psykisk misshandel och passiv aggressivitet fast jag förstod det inuti. Han manipulerade mig och jag lät det passera. Det var så viktigt att hålla ihop familjen. Har gått i parterapi och egen terapi nästan hela vårt långa förhållande. Vi hade fina stunder som var fyllda av renoveringar och aktiviteter. Det nära intima mötet har varit få. Jag vet egentligen inte vad han eller relationen till han gav mig. Status. Men han? Ingenting. Aldrig nån bekräftelse eller fysisk närhet. Sex krävdes, tjatades fram. Aldrig initiativ till nåt på tu man hand eller nåt annat heller. Och visst jag blev arg trött bitter.

Efter 17 år tog jag beslutet att lämna honom. Jag kände mig emotionellt utbränd och förkolnad inuti. Han var lika avstängd och skuldbeläggande genom hela skilsmässan. Jag tog allt ansvar och det mesta skulle vara på hans villkor. Jag köpte ut honom ur huset och lånade pengar av mina föräldrar. Han har lidit av depression hela vår relation och tog sig faktiskt upp på fötter och är en mer hälsosam människa idag, men visst lyser det igenom hans egentliga mående som han kanske aldrig bearbetat.

Jag då? Skam, skuld, ånger? Jag träffade en annan snabbt, en gammal kärlek som aldrig blev något då i unga år. Men som nu blossade upp med full kraft. Han kändes som min själsfrände och hade nog alltid gjort. Han skilde sig och hade två tonårsbarn. Han tog aldrig tag i sitt och exfruns boende så dom behöll huset exfrun bodde kvar i och han flytttade in i mitt hus med sina barn.

Jag hade aldrig landat efter skilsmässan, var i spillror men ändå stark och såg med tillförsikt på framtiden. Jag var en uttorkad öken och förblindad att någon fanns där så jag gav mig hän fullständigt. men känslan inuti, fanns att detta inte alls var det jag behövde eller borde vara i.

Jag hade alltså gått ur elden i askan.

Orkar inte skriva allt nu som pågått men jag förstod att han inte är den trygga man jag upplevde och trodde. Jag har förlåtit mig själv för att jag så snabbt gick in i något nytt hade nog aldrig klarat av att lämna annars, var aldrig otrogen eller träffade den nya innan jag skilde mig men vi hade sms kontakt någon vecka före jag lämnade in ansökan.

Jag har bett den nya att flytta då det är ett enormt destruktivt förhållande. Men han ger som inte någon respons på det och nu har jag flyttat ut från mitt hus med min son för jag mår så dåligt av att vara hemma med den stämning och spänning som föreligger.

Jag tänker inte skriva “ner” honom här för det finns inte någon mening med det.
Men det finns psykiska problem och stora kommunikationssvårigheter samt psykisk misshandel. IGEN… Jag jag är helt införstådd med att jag måste landa själv och bli sann mot mig själv. Men just nu är varje dag en kamp för att bevara det positiva i mig som finns.

Jag tycker det är svårt och tungt att skriva här, men jag har kollat runt lite och förstår att det är en fin grupp med mycket stöd. Jag är både fast beslutsam och samtidigt väldigt förvirrad. Jag är rädd för att bli ensam efter att han flyttat vilket måste ske. Jag är glad och tacksam att jag inte försöker stanna och förändra honom, vet att det bara går att förändra sig själv och det är där jag är. Förändra mina mönster.

Jag har så svårt att separera och lämna det som inte fungerar, det ger min sån ångest. Men idag är jag övertygad om att det kommer bli bra. Jag har varit olyckligt kär i min exmake i 17 år och att fortsätta vara i en icke fungerande relation där jag blir förminskad skuldbelagd etc. är inte något jag ska vara i.

Hoppas det finns lite feedback och stöd att få på vägen.
<3

[Rulle]

Men du måste.få tillbaks ditt hus
Kan du be socialen, polisen eller någon som helst om hjälp?

[Restenavlivet]

Kronofogden är nog rätt myndighet.

[Nyatag]

Du kommer klara ensamheten. För en som varit där ska jag inte hymla med att det inte var svårt, att det kan bli det. Det var tufft, otroligt tufft ibland. Känslor kom ikapp iaf mig i ensamheten. I tystnaden. Men det har varit så oerhört nyttigt och bra! Jag har fått en möjlighet att möta mina demoner och de delar av mig själv jag försökt putta undan. Bygga en annan tillit till mig själv. En annan acceptans. Ensamheten utan förhållande har stärkt mig! Utan tvekan.
Men säger som ovanstående, ditt hus! Det måste du få tillbaka, han behöver flytta och ordna ett annat boende asap!
Skickar lite styrka och vill på alla vis peppa dig att orka stå kvar när det viner om öronen och ha tillit till din, vad det redan verkar, goda insikt i när en relation tar mer än vad den ger, ha tillit och tilltro till din egen förmåga!

[Bamse]

Jag kontaktade en terapeut i augusti med syfte att gå dit tillsammans med min nuvarande. Han skulle ej följa med sålänge jag “fick mina utbrott”. Jag insåg där o då att han aldrig skulle ta ansvar för sin del i en relation och det kändes faktiskt skönt att han inte ville komma med, vilket enbart skulle förlänga eländet. Terapeuten gjorde en orosanmälan ganska omgående pga mitt mående och sonens otrygghet i samband med bråk som präglats av vansinnigheter.
Jag kom på samtal till soc. och fick fint stöd och förståelse. Skammen och skulden är ju enorm gentemot sonen, 9 år.
Jag har informerat exmannen om situationen och han har faktiskt varit ett stöd under denna tid. Finns dock en viss oro från min sida att han manipulerar mig när jag är psykiskt sårbar. Jag och sonens pappa är överens om grundläggande värderingar så det var inga konstigheter med att soc. föreslog att exet skulle ha hand om sonen mer sålänge min sambo är kvar i huset.
Det är tråkigt och ingen mår bra av att inte träffa sitt barn så jag beslutade att bo hos min väninna med sonen. Soc. berömde oss för vår styrka och önskade oss lycka till. Dom la ner ärendet och startade alltså inte någon utredning.
Sambon förstår ingenting och anser att soc gör fel som bara lyssnat på mig, att allt löser sig om jag tar ansvar och att vi borde låta dom starta en utredning (om huruvida sonen borde omhändrtas) hellre än att jag bor hos min väninna för att ha lugn o ro.

Polisen kom till oss i somras efter sambon försvann o skickade ett självmordsbrev. Trodde han skulle lugna ner sig och sansa sig när polisen ville prata med honom om hans mående o ev. Behov av läkarvård men det slutade med att han satt på golvet och skrek till 4 poliser att dom kränkte honom o att dom inte hade något i hans hjärna att göra.
Poliserna skakde på huvudena och tyckte det var som att prata med en 5 åring. Jag kunde inte annat än att hålla med och fick ett visitkort så jag kunde höra av mig vid behov.
Jag ringde upp för 2 månader sen och fick rekommendationerna att flytta ut och ge sambon uppsägningstid på 3 mån o sen ansöka om avhysning från kronofogden. Samt inte svara på sms.

Är inne på 1,5 månad…

Sambon skriver och ringer och är ledsen ber om förlåtelse säger han vill visa andra sidor att han förstår sina brister…
Frågar vad gör du om jag inte flyttat x datum?
Jag svarar: vad anser du själv är rimligt när jag sagt att det ej fungerar o bett dig flytta sen september? Och jag sover på en luftmadrass i vardagsrummet hos en väninna.

Hans skäl att ej flytta är att han “inte ksm tänka sig sitta i en lägenhet… det skulle han må dåligt av” och att ett hus han vill ha måste vara till salu… znark…

Exet är för första gången på massor av år hyffsat vänlig föreslår att resa till gran canaria över jul…

Jag baxnar. Är bara avstängd trött tom och vill ha lugn o ro.

[Bamse]

Ja jag har förstått att man kan ansöka om avhysning efter en viss uppsägningatid.

[Bamse]

Tack!!

[Rulle]

Åhå. Men då är det på gång.
Bra.
Låt honom inte dupera dig.
Stå fast och se till att få honom avhyst.
Han behöver psykvård.

[Bamse]

Tack för feedback. Ja det är på gång. Men när jag pratar med honom är han så ledsen och vill visa att han kan annorlunda. Det är så jobbigt att vara i. Att säga nej. Jag får skuldkänslor och undrar om jag är för hård, gör rätt… Men känslorna har försvunnit efter snart 2 års tid. Jag är bara trött less och förundrad. Han pratar bara om sig själv, att han har fått insikter att han vill visa annorlunda att han älskar mig. Det finns inte någon handling som visar att han verkar förstå vad han orsakat. Skulle han verkligen vilja få det att fungera hade han behövt flytta för att visa oss, mig, barnen respekt. Tagit hjälp av terapi och därifrån kanske en ev. kontakt mellan oss kunnat fortsätta. Nu känner jag bara att han är en stor egoist som tycker synd om sig själv och försöker vänta ut mig tills jag “ger upp” och låter han stanna kvar.

Jag går i samtal hos en fin kurator på “våldscentrum”, det är jobbigt för nu är det inte något direkt aggressivt verbalt våld och då vill man bara förneka och förtränga allt och bara gå vidare. Men risken är nog stor att man låter sig manipuleras och stanna i det bekväma. Fast just nu så länge jag inte är hemma så känns det inte så.

Jag känner att ska jag stå emot så måste jag bo hos min väninna ända tills han flyttar. Jag mår dåligt av att vara i stämningen hemma, känner inte att jag kan slappna av. Orkar knappt ta mig till jobbet. Känner mig uppgiven, arg, ledsen trött omvartannat. Jag har slutat prata med honom om hur jag känner, vad jag behöver eller praktiska saker. Har gett upp och väntar bara att han flyttar. Men det kommer att sluta med att jag måste kontakta kronofogden och det känns så sjukt jobbigt… Förstår inte alls hur han tänker. Jag äger huset, så om han skulle ha förhoppningar om en framtid så skulle jag ju ändå aldrig sälja någon del till honom efter vad som hänt.

Jag både längtar och bävar för den dagen då jag står själv. Jag är alldeles för trött och rädd för att försöka mer. Hoppas jag står emot och att det är rätt beslut.

[Rulle]

Han kommer inte att ändra sig.
Kanske är han ledsen men kan inte bättre eller så försöker han manipulera dig.

Hur som är det inte ditt ansvar att ta hand om och bygga upp honom, det är inte en partners utan en terapeuts uppgift.

[Bamse]

Tack Rulle för ditt svar. Det betyder mycket att få feedback. Jag vet att det är en terapeuts uppgift och inte min. Jag har varit tydlig med det till honom, både när det gäller “hur” man kommunicerar utan att det blir kränkande och fel för det tycker han tydligen är svårt och även nu när han mår så dåligt, depression, ångest, frustration. Han har bägge gångerna hävdat att han har ju mig och att om jag bryr mig om honom så borde jag hjälpa honom. Jag blir besviken av att höra det. Jag vet att man har ansvar för sin egen hälsa och handlingar. Det blir så fel om man tänker att ens partner ska dra det lasset. Det visar på någon empatibrist. Nu är han iaf ledsen, vill kramas och visa att han kan vara en annan. Men jag är stel som en pinne och kan inte slappna av. Jag har aldrig sagt något annat än att han behöver flytta och vi måste landa på varsitt håll. Det är jobbigt att komma hem när han är i en helt annan känsla/verklighet. Men det är tungt att bo hos någon annan också för att slippa möta/stå emot. Jag är också människa har också känslor. Men det kan nog aldrig bli bra, lugnt mellan oss som man hade önskat och hoppats på från början.

[Rulle]

Vet du hur det var i hans förra relation?
Här måste du vara the bad guy och stänga av dina känslor så han inte använder dig som krycka utan söker professionell hjälp. Annars är risken att han klamrar sig fast vid dig och du klarar inte av att hjälpa honom så som han behöver så det snällaste du kan göra både mot honom och dig själv är att vara kall och avvisande med så lite kontakt som möjligt.