Hej allihopa, då va det dags för min historia och som så många andra har jag alltid tänkt att det där händer aldrig mig.
Min sambo började förändras en del i höstas och jag märkte stora skillnader på hans lust att ta i mig, va med mig och bekräfta mig. Försökte flera gånger att prata med honom men fick inga svar. Samtidigt som detta började han umgås lite väl mycket med en kvinna på jobbet och jag tyckte att hon nämndes lite väl många gånger hemma. Tillslut sa jag till honom att det kändes mindre bra att dom umgicks så mycket men då hette det att jag va svartsjuk för dom va bara goda vänner.
För två veckor sedan tyckte jag att han va ännu mer distanserad och jag sa då till honom att jag inte vill leva i ett förhållande där jag aldrig känner mig älskad. Han va väldigt snabb på att hålla med om att vi borde ta en paus då han va osäker på hur han kände. Veckan gick och han vacklade väldigt, ena dagen ville han gå parterapi och andra dagen ringa mäklaren men denna vecka har han varit helt av och betett sig ännu mera märkligt men fortsatt lova att det inte är något med kollegan eller någon annan.
Igår ställde jag honom mot väggen då förlovningsringen plötsligt va av efter att han ännu en gång umgåtts med kollegan, tillslut kröp det fram att han ser nått i henne och hur hon lever som han som han också vill (ändå tyckte han att vi skulle kramas och mysa i sängen efter pratstunden) Och att han känner att vi inte lever så. Vi bor på en stor vacker gård som vi snickrat timtals på tillsammans och lagt ner stora summor pengar på - detta va ju vår gemensamma dröm men tydligen inte nu. jag är väldigt kärriärsdriven och gillar att ha koll på ekonomin. Jag har därför skött ekonomin - sett till att vi alltid har en stadig buffert och att vi amorterar bra och han har alltid uttryckt tacksamhet att jag sköter allt då han inte ens har koll på sin deklaration själv. Jag tjänar dessutom väldigt mycket mer än honom och vi har haft helt gemensam ekonomi där han har kunnat leva väldigt bra på min lön och mina bonusar. I barnfrågan har vi båda varit osäkra men ändå kommit fram till att ett barn vill vi ev ha men när frågan kommit upp senaste halvåret har jag sagt att jag vill att det ska kännas bra i vårt förhållande innan vi skaffar ett barn.
Nu har han alltså helt plötsligt kommit på i 37 års ålder att han inte vill bo på gård och lägga massa pengar på boende, inte vara ekonomisk utan kunna göra som han vill, ha flera barn och leva mer enkelt och ska med största sannolikhet starta ett nytt liv ihop med kollegan på 40 år med två barn för att få en mysigt familjeliv (även hon nyskild då hon antagligen vänsterprasslat med min sambo under lång tid och blivit påkommen)
Jag förstår ingenting, mattan under fötterna drogs verkligen bort. Så nu sitter jag är 33 år gammal och blivit lämnad för en 40 årig kollega för att han helt plötsligt vill leva familjeliv med någon annans barn. Fattar inte hur han kan slänga iväg allt vi byggt upp i alla år och gå bakom ryggen på mig i vad jag gissar ett halvår minst. Jag börjar ju undra om han har fått en riktig ålderskris, han har verkligen vänt helt och hållet om precis allt. Hur kan man bli så personlighetsförändrad på bara några månader? Vad är det han förväntar sig med det nya livet med kollegan? Bli plastpappa och tro att det bara blir ett mysigt familjeliv och att gräset är så grönt på andra sidan? Jag ville egentligen bara skriva av mig då jag vet att det finns så många här inne som går igenom samma vidriga situation som mig och kanske få lite kloka ord för att hantera denna hemska situation som jag just nu befinner mig i 
”alla” andra gifte sig ungefär det året jag separerade, jag satt ensam på midsommar, blev lite bortglömd av alla kompisar i parrelationer…