Någon som känner igen sig i att ha svårt att bli attraherad och för att vara intim med någon ny efter att ha blivit lämnad?
Jag blev väldigt drastiskt lämnad av mitt livs största kärlek för ett år sedan. Har mått otroligt dåligt efter det. Nu mår jag väl okej, men tänker ändå på det som hände flera gånger per dag och undrar fortfarande hur det kunde hända.
Har börjat dejta lite, träffat några och framför allt en snäll och fin person. Känner dock ingen attraktion även om jag tycker om att umgås med personen. Vet inte om det beror på att jag äter SSRI(antidepp) eller om jag bara inte lyckats träffa någon attraktiv. Jag hade inte stressat över det om det inte vore för att jag verkligen vill ha barn och är 37.
Den uppenbara och möjligen provocerande frågan, men vad vill du ha mest? Barn? Eller man?
För barn står ju dessvärre den biologiska klocka i vägen, den väntar liksom inte på att du ska bli mentalt redo för kärleken. Men att göra våld på sig själv för att införliva kärnfamiljen kommer ju inte heller bli bra. Men att skaffa barn själv är kanske helt uteslutet för dig? Eller?
För mig har det gått mycket längre tid 4.5 år och har fortfarande inte sett någon jag blivit attraherad av.
Har spanat in lite överallt men det är helt dött.
Jag har väldigt svårt att bli förälskad och vet inte, måste väl ha nån blixt ungefär som det var när jag träffade exet.
För mig blir det 2 år i augusti. Inte dejtat en enda person. Inte velat. Inte kunnat. Inte orkat. Och inte heller någon som frågar.
Inte laddat ner någon dejtingapp, inte registrerat mig på några sidor och inte heller krockat med drömmannen på ICA.
Jag har bara inte varit redo. Absolut börjar längta men blir lite små stressad av tanken… kyssa någon annan? Vara naken med någon annan. Hålla handen, ligga…. Allt.
Men även jag ”brutalt” lämnad. Och jag kan lixom inte tvinga fram något bara sådär.
Jag är ”snygg”, rolig, social, energisk, snart 44…. Men oxå väldigt ensam….
Kan vara hoppas och önska att jag får älska och bli älskad igen.
Förlåt, och jag anar att du hört det förut. Det var verkligen inte meningen att påminna dig om det som en annan morsa. Det var egentligen inte alls det jag ville ha fram. För att tydliggöra.
Hur du bygger upp till din fråga beskriver något av ett låst läge. Du vill ha kärleken (förtjänar den såklart) men som ett raster finns stressen för att hinna få barn. Som du också vill ha (och såklart också förtjänar). Du vill ha ”allt” och kanske det du hade. Trodde att du hade. Men nu existerar inte det. ”Allt” finns inte som val.
Det har jag också hört! Skriker du nu. Du vill inte höra det, du vill höra att ”allt” finns. Att det är en tidsfråga. Och det är det till viss del men frågan är ju hur du tar dig dit?
Såhär, en kollega till mig var i samma sits som du. Hon letade och letade men sålänge hon hade den inre pressen av att hinna få barn så dög ingen riktigt eller så dög hon inte för dem. Det fanns något pressat med i bilden som alltid gör det extra skört när två människor ska hitta varandra. Tillslut pressades hon fram till ett val och en stor sorg. Hon valde att ge upp tanken om egna barn (mycket för att det fysiska fönstret tillslut stängdes). Det var svårt och absolut något hon inte önskade.
Men det tog bort det pressade och snart därefter hittade hon en man som hon nu beskriver som ”sitt livs kärlek” och är stolt extramamma till hans tre barn.
Detta är knappast en solskenshistoria.
Mer ett exempel på att det aldrig är ödet som styr, eller andras angivelser i åratal eller månader. Det är du. Vilken livsdröm är du villig att ge upp för att komma nära nog?
Du kanske inte får ”allt” på en och samma gång eller som du tänkte (ingen blir gladare än jag om du motbevisar mig) utan får hitta andra vägar för att tillslut få ”allt”.
Livet bli fan sällan som man tänkt sig ändå. Det gäller alla.
Japp. Jag kan läsa.
Du menar att jag inte kan känna igen mig utifrån att jag inte skulle veta hur det är att bli lämnad i och med att jag lämnade? Och dessutom har barn?
Jag har ju dock fler strängar på lyran efter efter ett halvt liv. Nåväl, nej jag känner inte exakt igen mig i att ha blivit lämnad strax innan 40 och därefter snabbt hitta kärleken igen för att hinna få barn. Helt rätt.
Så utifrån det så får jag väl gå till forskningen; 90 dagar tar det för hjärnan att hämta sig från ett uppbrott. Så, där är svaret. 90 dagar. Hepp.
Så bara att köra på och hitta kärleken. Hugg tag i den där snälle men tråkiga killen och kör på. Du är mer än redo oavsett vad som hänt.
Hur många skriver under på det? Oavsett lämnad eller inte. Oavsett barnlängtan eller inte? Ingen? Nä ok.
Ofta ligger inte frågan i själva frågan utan i hur man formulerar det som leder upp till den. Och ja, längtan, tvekan och frustration över livet och att vara intim med en ny. Det känner jag igen mig i. Det enkla svaret är ju att tja ”Det tar den tid det tar.” Men nu är ju tiden en faktor så då är väl svaret ”Det tar den tid du är villig att ge det.”
Jag kan ge ett positivt och ett negativt inspel. Vi börjar med det hemska. Min man dog när jag var 41. Vi fick inga barn för han fick cancer. En otrolig sorg och alla runt mig var i småbarnsåren.
Sen. Jag träffade en ny man. 5 år yngre och med ett barn. Blev enormt förälskad mindre än ett år efter dödafallet. Och vid 45 års ålder blev jag gravid. På naturlig väg. Stor lycka. Jag hade sörjt klart min barnlöshet och plötsligt var jag gravid.
Nu däremot har det gått 5,5 år sen man nummer 2 lämnade mig. Jag har haft noll dejter utöver en kopp te för några år sen. Möter inga singlar naturligt längre, i min ålder (58) är ”alla” stadgade. För första eller andra gången. Har känt noll attraktion under dessa år och tror inte det blir fler kärlekar.
Med detta sagt tycker jag att du ska ta det lugnt. Du är ”bara” 37 år. Låt den rätte få dig. Att skaffa barn med någon du inte älskar tror jag blir din olycka. Och i din ålder finns fortfarande massor av män som inte heller stadgat sig helt än.
Tack för att du delar med dig❤️ Vad oerhört tråkigt att höra om det sorgliga du varit med om, men vad glad jag blir av att du fick ditt efterlängtade barn till slut!
Och tusen tack för att du ger mig lite hopp! Det uppskattas verkligen. Det går inte att veta hur livet kommer att bli, men lite hopp skingrar de mörka tankarna lite.
För mig tog det nästan fyra år innan jag gick in i en relation igen. De första åren kände jag inte ens en tillstymmelse till attraktion och trodde att det skulle vara så resten av livet. Vilket jag faktiskt varit okej med, eftersom singellivet var så mycket bättre än livet med exem. Dock kände jag aldrig en stress över barn, vilket är en stor skillnad, och jag har fortfarande inga barn trots en ny relation.
Allt har sin tid och ingenting är försent. Vill du slippa pressen av en biologisk klocka går det exempelvis alltid att se över möjligheten att frysa ägg? Så kanske lite av stressen ger med sig och du kan låta kärlek och relation komma när det väl är dags
Jag har känt som dig länge, ingen intressant men sen dök det plötsligt upp en på jobbet. Det har inte hänt något och kanske inte gör men känslan är trevlig.
