Vad är hans tanke med oss? Efter 3.5 år så lämnade han mig i november efter att han varit ganska låg ett tag. Han hade blivit uppsagd från jobbet och hamnat i en svacka. Började röka sitt jävla hasch som han varit utan i 3 år och ljög för mig om det. Det erkände han efter det tagit slut och att han ansåg att jag var värd något så mycket bättre än vad han var och kunde ge. Riktigt snyft och hur värdelös människa han var.
Han har alltid satt mig högt på en piedestal och tycker att jag är den snällaste och finaste människan i världen (vilket han tydligen fortfarande tycker). Han har aldrig förstått vad jag sett hos honom och varför jag inte lämnat honom sedan länge. Han har haft väldigt svårt att tro på mig och de känslor jag verkligen har haft och fortfarande har.
Från ena dagen till den andra hade han kommit på att det var nog bäst att det tog slut mellan oss. Jag blev verkligen chockad då han varit så kärleksfull och bedyrat sin kärlek bara kvällen och dagarna innan. I min värld var det jättebra förutom att han hade det jobbigt men vi kämpade tillsammans.
Så han lämnade mig (vi var särbos) och jag har aldrig i hela mitt liv gått igenom sån sorg. Vi försökte att inte hålla kontakt men det var svårt från båda håll.
Jag gjorde allt för att få honom att fortsätta kämpa och att inte ge upp oss. Jag varken kunde eller ville förstå varför han bara gav upp om oss.
Vi älskar fortfarande varandra otroligt mycket och han kommer enligt honom aldrig sluta att älska mig.
Men han hade tydligen inte känt sig så kär den sista månaden.
Jag tog mig vidare och började känna att allt var okej. Tanken om att kanske börja träffa någon kom, jag uppskattade intresset andra visade och längtan efter en ny kärlek kom.
Han inledde ett förhållande och mitt hjärta kämpade med att acceptera det. Nu var det tydligen inget som kändes rätt och han var aldrig riktigt intresserad hon hade problem med alkohol.
Under hela tiden har han hållit kontakt och sagt hur mycket han älskar mig. Han vill inte leva ett liv där vi aldrig ses eller pratar igen.
Han vill att vi ska vara vänner och umgås. Att äta lunch,middagar någon resa är för honom helt okej och något han vill.
Vi hörs flera gånger om dagen och han säger att han älskar mig mer än en vän.
Mitt problem är att jag går verkligen sönder då allt jag vill är att vi ska hitta tillbaka och kämpa för vår kärlek. Jag vet att bara vi vill kommer det att bli lika bra som innan allt blev fel.
Han vet om mina känslor och hur jobbigt jag tycker att vår vänskap är.
Han blir besviken och väldigt ledsen när jag säger att jag inte orkar och att jag vill vi bryter all kontakt.
Han vill att jag verkligen ska försöka och inte bestämma mig för att vi inte kan vara vänner.
Varför vägrar han släppa mig/oss fast han inte vill ha ett förhållande, varför fortsätter han älska mig och bedyra att han inte vill leva ett liv utan mig?
Jag gråter och både mitt hjärta och hjärna vet varken in eller ut. Vad fan vill människan innerst inne?
Svaret har nog ingen men vad ska jag göra?
Jag har svaret.
Du ska bryta helt med honom.
Det där med partners som bedyrar hur mycket de älskar en strax innan de lämnar en går igen i flera historier. Det kan vara ett försök att antingen försöka intala sig själva eller försöka trösta den andra innan bomben släpps, kanske båda.
Uppenbarligen älskar han missbruket mer än dig och du blir en medberoende. Hur tänker han/ du att ni ska kunna gå vidare om ni ska ses? Har.ni sex? Använder han dig som en emotionell snuttefilt men vill vara fri att missbruka/ träffa andra?
Alternativet är att du sätter ner foten och säger att “antingen satsar du på oss eller så bryter vi helt.” Vad för slags relation vill du ha? Det verkar som att det blir du som får kämpa, att han nervärderar sig själv och ser upp till dig så det blir en ojämlik relstion. För mig låter det inte som en sund samvaro.
Den här människan vill både äta kakan och ha den kvar! Låter som en person som är rädd för att vara ensam och som lämnar dörren på glänt eftersom han vet att du finns där. Och när han känner sig lite ensam, då kommer du alltid att duga.
Men du! Du ska inte vara någons andrahandsval eller tröstpris. Bryt all kontakt och låt honom klara sig själv. Du är för bra för det här!
Han trampar på dig och beter sig som ett svin. Och ord, glöm aldrig. Ord är billiga. Även de fina. De betyder inget utan handling, han resonerar som en klassisk missbrukare där han och hans ego är topp 1,2,3,4 och 5 i hans liv. Du ska finnas för honom för då mår han bra. En livlina att tanka lite bekräftelse hos emellanåt. Men du då?
Du vill ha mer och han utnyttjar det. Ni är ingen unik kärlekshistoria. Han är en egoist och du låter honom.
Kapa, kapa all kontakt. Det gör ont, det är vidrigt och det är lätt att skriva. Men livet är för kort. För kort för idioter.
Det låter som en emotionellt väldigt omogen man. Jag säger som ovanstående. Kapa banden. Velande går fet-bort.
Livet är för kort som sagt. Och även om det gör ont nu så går det över. Du behöver kapa alla band, och låta dig själv komma vidare och söka något bättre och mer ömsesidigt. Vet hur ont det gör, har haft min beskärda del av veliga, emotionellt ambivalenta män, mycket hjärtekross. Lösning på detta problem ligger faktiskt inte hos honom, för man kan aldrig veta eller förutspå eller styra någon annan, lösningen ligger hos dig.
Vilket är en styrka! Det är du som bestämmer över ditt liv, ingen annan!
Tack för era kloka och sunda svar. Ni har rätt och era ord hjälper mig att inse sanningen. Att jag är en “emotionell snuttefilt” är en väldigt bra beskrivning. Vi har inte sex men lägger otroligt mycket tid på varandra, långa och många samtal samt att vi umgås nästan lika mycket som tidigare.
Så jäkla sjukt inser jag att det är efter att ni fått upp mina ögon.
Ibland hjälper det att få höra andras åsikter för att se klart på något man själv vägrar att inse.
Jag känner mig starkare i beslutet om att ta det smärtsamma steget och gå åt ett annat håll.
Sanningen gör ont men livet kommer nog att ge mig kärlek och lycka igen.
