Jag skulle behöva trösterik pepp. Jag valde att lämna för 3 mån sen. Vi har ett gemensamt barn på 2 år. Vi har haft några sammarbetssamtal via familjerätten. Mitt ex har stängt av mig totalt och enda kommunikationen vi haft är kring vårt barn och då bara det ytterst nödvändiga. Han har vart så arg. All kommunikation har vart ansträngd och jag mår rätt dåligt av att behöva kommunicera med honom. Ibland känns det som han inte vill mötas i vissa saker som innebär att vår dotter blir lidande (nu senast ang att han inte är sammarbetsvillig gällande högtider, så jag vet inte när jag kommer kunna fira jul med dottern) för att den dagen kommer infalla på hans veckor. Till saken hör att han själv inte firar jul då vi har olika religösa tillhörigheter. Jag försöker vara flexibel och även vart så vid tillfällen. Min tanke är att jag ska fortsätta vara det i den mån det går för jag tror alltid att göra gott någonstans nångång kanske gör det lättare. Och då vet jag att jag gjort min del på bästa sätt.
Jag vet att han och hans andra barns mamma hade svårt med sammarbetet. Men att han senaste två åren verkar ändå ha ett helt ok sammarbete.
Någon som separerat med barn och där kommunikationen och flexibiliteten inte vart så bra men där det med tiden blivit bättre? Eller som har andra peppande ord eller infallsvinklar? Jag sörjer att missa så mycket tid med min dotter då hon bor växelvis och att sedan kanske inte få dela de magiska högtiden som jul med henne och min släkt, gör så jävla ont i mig. Jag har velat ge henne de jularna jag själv inte fick uppleva som barn. Blir också ledsen att han inte verkar tycka att det är viktigt att hon får vara med när han och hans släkt firar sina högtider (om de infaller på dagarna hon är hos mig). Men hans andra barn får vara med. Just nu känns detta som att han bara vill sätta åt mig för att jag ville skiljas.
Jag och mitt x hade jättesvårt i början, och absolut kring att komma överens om högtider. Vi fick dock hjälp av familjerätten att upprätta ett schema för högtider som vi har kunnat följa och med åren har det blivit mycket mer flexibelt då x inte är lika arg längre så ja, det kan bli bättre! Kom ihåg att ha det bästa för barnen för ögonen, alltid. Då ökar chansen att det blir bättre till slut
Jo mitt fulla fokus är på vår dotter. Jag förstår också att han har 3 andra barn och jag har bara vår dotter. Han är en bra pappa till henne, det säger jag inget om. Men jag har under relationen känt mig ensam i föräldraskapet. Alltid jag som styrt upp aktiviteter med vårt barn, fixat, donat och spenderat mest tid med henne. Men just det här med högtider, som jag inte ens bör vara ett problem, känns som han bara ska vara taskig mot mig men att det påverkar ju vårt barn. Han har sagt att han inte tycker vi behöver flera samtal hos familjerätten, men jag känner att vi inte är klara eftersom vi inte är överens ang högtider.
Det är så himla uppslitande. Jag ser honom som så iskall men misstänker att han själv inte tycker det är så kul med dessa samtal och därför vill sluta med dem.
Det du beskrivit hittills är inte en bra pappa. Han sätter inte barnets bästa först och verkar inte ha gjort det tidigare heller.
I alla normala umgängesavtal ingår det att de stora högtiderna ligger utanför veckoschemat. Där gäller i stället att barnet ska få fira högtiderna på ett bra sätt.
Jag hör dig. Och jag kan hålla med om att det till viss del då gott föräldraskap även handlar om att man visar respekt för den andra medföräldern. Även om man inte tycker om personen. Men jag blev överraskad när han ändå kunde tänka sig att behålla schemat som vi har nu över sommaren (3-1-3 schema då hon fortf är så liten och inte vv) dock lyfte jag att det vore bra för henne att fortsätta på detta schemat vi har pga hon är extra känslig. Något jag märkt och förskolan också. Dock hävdar han att hon inte är det hos honom…
Är det familjerätten som kan hjälpa oss med detta ang högtider? Jag blev förvirrad på senaste samtalet då de menade på att han inte sagt att hon inte kommer få fira jul med mig. Men han ville inte frångå schemat, utan att vi ska följa det strikt, så för mig var det så jag tolkade det hela. Just nu känns det som all kommunikation är som att gå på äggskal, precis som under vår relation. Jag märker att jag har så svårt att distansera mig från honom mentalt och hans ilska som han har noll problem att visa.
Jag tänker att en annan kvinna kanske hade hanterat honom på ett bättre sätt och inte blivit lika ledsen. Känns som man måste vara en ångvält för att inte bli överkörd av honom. Och jag är den försiktiga typen som har nära till tårar när det är frågor som berör mig. Tror han blir väldigt triggad av det.
Och såklart… Jag tycker det är fel att jag får uppfattningen att han kommer sätta käppar i hjulet för att fira högtiderna. Tror jag bara hela tiden försöker vara så välvilligt inställd till honom och jag vet inte riktigt varför jag har svårt att bryta. Känt sån ilska idag men sen övergår det i sorg och uppgivenhet .
Det har faktiskt bara gått 3 månader sedan du lämnade. Många behöver just ta avstånd och bara ta det viktigaste om barnen.
Är det möjligt att ge honom lite andrum just nu och ta upp diskussion om det är just om julen lite närmare jul? Då kanske den värsta ilskan har lagt sig. Det kan ju bli enklare framöver om du inte är “på” honom om hur ni ska lösa allt redan nu.
Du är så mycket längre fram i din process än vad han är. Du måste ge honom lite mer än 3 månader för att ens ge honom en chans att komma ikapp.
Jo jag tänker också att det gått kort tid. Det var han som ville att vi skulle börja samarbetssamtalen så snart som möjligt men antar att det var för att komma överens om det absolut viktigaste som boende å kläder. Efter hur han vart och betett sig efter så känns det som en iskall människa men försöker tänka att han kanske sörjer på sitt sätt.
Jo absolut kan jag vänta och ge honom andrum. Jag har hört av mig minimalt till honom sedan vi gick isär. Men förstår att det kanske är bra att ge allt tid. Jag får bara fruktansvärda katastroftankar att han kommer hindra från all typ av firande av högtider eller motarbeta mig i saker för att jävlas. Jag känner bara som jag aldrig kan andas ut och slappna av, det var samma känsla när vi var tillsammans. Försöker tänka att jag är fri nu. Att vi har delad vårdnad så jag kommer iaf ha henne på halvtid.
Ja han kan ju känna samma om dig.
Bra fokusera på det som är viktigt just nu och få igång ett bra samarbete om vardagen.
Så tror jag att när hans ilska väl lagt sig att det är bättre förutsättningar att diskutera högtider.
Att han tagit intiativ till samarbetssamtal tycker jag du ska se som en bra sak. Det betyder ju trots att hur fyrkantig han är nu om veckorna ändå ser att det behövs.
Ja jag kan förstå grunden till hans fyrkantighet. Att han inte vill ha onödiga diskussioner eller ha någon typ av kompis relation. Och där är vi lika. Jag tror mycker av mina känslor och rädslor baseras på dysfunktionen som fanns i relationen. Det har vart lögner, tystnadskultur, exkludering osv. Och jag försöker bearbeta allt men stressen i kroppen är kvar. Kan oftast tänka någorlunda rationellt kring allt som händer just nu. Men tror jag också vart rädd för han vid vissa tillfällen kunnat prata om andra personer som gjort honom orätt i termer om att “jag skulle kunna krossa xxx”. Samtidigt vet jag att han själv vart rädd för att hans ex skulle försvåra umgänget med hans andra barn…
Det som känns sorgligt nu. Är att de är en av hans högtider nästa vecka och han säger att han inte kommer be mig om några tjänster (dvs be om att få ha vår dotter då så hon kan få delta på firandet). Jag tycker bara det känns taskigt mot henne. Jag sitter inte å håller saker emot honom, utan det där handlar om ngn stolthet han har att han INTE ska ha min hjälp. Vilket för mig blir barnsligt. I mina ögon är det inte att jag gör honom en tjänst utan att min dotter får göra något som är hennes rättighet.
Tack för ditt svar! Du har verkligen rätt i detta.
Det är nog mitt kontrollbehov som spökar. Att jag som försöker skapa kontroll för framtiden och ev vad som kan ske. Säkra upp så gott det går. Vi hade samtalet igår och jag tror jag har svårt att se saker med en klar syn justnu.
Han är arg och det är en helt normal reaktion efter att ha blivit lämnad. Du vill köra på och ha allt under kontroll och sitter med katastroftankar. Han är långt ifrån redo för ditt planerande och hur du nu önskar ha det. Julen är långt bort ännu och mycket hinner lugna ner sig innan dess. Erat barn är bara två år och kommer inte minnas att pappa inte lät henne delta på hans högtid detta år.
Du måste släppa taget/kontrollen och faktiskt i dagsläget acceptera hans önskemål om minimal kontakt och strikt vv.
Låt honom processa detta på sitt sätt, erbjud om du känner för det att han kan få ha barnet vid hans högtider osv men respektera hans beslut i nuläget.
Du har rätt. Även om det är jätte jobbigt att läsa eftersom jag själv tycker livet känns som en storm. Men du har rätt. Och jag ska ta till mig av detta. Ge honom tid och utrymme i allt det här. Tack.
så ja, det kan bli bättre! Kom ihåg att ha det bästa för barnen för ögonen, alltid. Då ökar chansen att det blir bättre till slut 