Jag vet inte hur jag ska överleva!
Min man meddelade för en vecka sedan att han vill skiljas efter 20 år tillsammans.
Han är mitt allt, min trygghet, min stora kärlek, min bästa vän.
Vi har alltid pratat om att det ska vara vi resten av livet, att vi alltid har varandra och ska bli gamla tillsammans.
Nu vill han inte ha mig mer, hans känslor har svalnat, han vill stå på egna ben och ta sina egna beslut.
Jag står inte ut. Kan inte andas. All min kraft är borta och jag förstår inte hur jag ska orka leva ens.
Hela min framtid känns svart. Total ensamhet. Ekonomisk krasch. Kan förmodligen inte ha kvar mina hundar. Tanken på att inte få ha honom vid min sida är outhärdlig.
Jag vill inte detta! Jag går sönder!
4 gillningar
Jag är lämnare, men känner ändå igen dina känslor.
Det är hemskt. Känslan av att man trillar ner i ett avgrundsdjup och saknar all kontroll och har ingen att hålla i handen. Jag tar verkligen känslor på allvar. Vet hur starka de är. Men du är inte ensam.
Har du någon vän som du kan gråta ut hos? Eller kanske någon kollega som du kan öppna dig för? Att hjälpa någon i nöd är sällan en belastning och det måste inte vara en bästis.
Jag har känt ett värde i detta forum. Vi är många som mår fruktansvärt av sådant här. Men också många som lyssnar och kan komma med kloka råd och stöd.
4 gillningar
Jag har stöttande människor runtomkring mig. Jag känner bara att jag är till belastning när jag inte kan prata om något annat än detta.
Krisen är så total och jag är helt handlingsförlamad.
1 gillning
Beklagar att du hamnat här. Du har fått mattan bortryckt under dina fötter - men här på forumet finns många som har varit i liknande situationer. Och alla är hjälpsamma och stöttande.
Många har stirrat ner i den där avgrunden där du står nu och inte sett någon framtid. Därför ska du fortsätta skriva här. Då kommer du få svar från människor som hjälper dig framåt. Och kolla gärna på andras trådar.
Just nu måste du ta hand om dig eftersom du har hamnat i en brutal livskris.
3 gillningar
Jag tycker inte du ska tänka att du är till last. Det tror jag nämligen inte att du är. Att öppna sig och låta andra komma nära inpå en och hjälpa kan vara fint också. Det är skitjobbigt. Men bygger vänskap. Dra dig inte för det. Lättare sagt än gjort, men ändå.
Vi har olika ingångar i våra kriser, men ångesten inför att förlora det enda liv man känner till är brutal.
3 gillningar
Du är verkligen inte någon belastning !! Hella din värd har rasat samman !! Gråt skriv skrik ! Dom runt förstår o fins där för dej ! O välkommen hit alla här är trasiga på något sätt några i akut fasen som du andra med lite distans
En stor styrkekram!
2 gillningar