Har varit tillsammans med min man i >20 år. Vi har ett vuxet barn o en tonåring. Jag har de senaste nästan 2 åren känt att jag inte vill mer och det senaste halvåret tänkt ordet skilsmässa. Känns väldigt konstigt att tänka på det för utåt sätt ser det bra ut men jag känner inte för min man som jag borde längre. Jag ältar frågan ska jag vara lycklig eller vara fine med att bara leva ett ok liv.
Det finns inga problem med ekonomi, psykisk ohälsa eller annat. Jag är bara inte lycklig längre. Vi har sex på hans initiativ, aldrig mitt och någon genuin kärlek t honom känner jag inte.
Jag vill bli älskad och jag har otroligt mycket kärlek att ge till rätt person. Han älskar mig, han säger inte det men jag tror det.
Det känns som ett otroligt högt berg att sälja hus o dela på allt. Att dessutom gå i detta tills allt det nya är på plats för oss verkar så otroligt jobbigt.
Ahh jag vet inte vad jag ska göra, ville bara skriva av mig lite.
Jag har varit där du är, valt att separera efter 24 år. Det är svårt att få sig till att ta det första steget.
Det finns dock två saker jag rekommenderar dig att göra.
Ställ dig i alla bostadsköer du kan hitta i lämpliga områden.
Prata med din man. Kanske känner han lika dant? Isf kan det bli en lugn skilsmässa som vänner. Annars kan det leda till förändringar som gör att det känns bättre. Eller så hjälper det dig att bestämma dig. Många som har blivit lämnade önskar att de fått möjligheten att kämpa.
För mig blev det en total omstart av livet och jag är oerhört nöjd över att jag äntligen tog steget! Både jag och mitt x har träffat nya som passade oss båda bättre i den del av livet vi är nu. Jag tror man har olika behov under olika perioder av livet. Några få utvecklas åt samma håll. Vi andra gör bättre i att byta partner.
Åh vad fint skrivet, tack! Du har så rätt!
Jag vågar inte nämna ordet skilsmässa för det är så laddat. Jag vill inte ”skrämmas” om du förstår vad jag menar. Jag tror inte han tror att jag tänker i de banorna ens.
Men samtidigt så är livet för kort för att inte leva det fullt ut, jag inser det och det är det som skrämmer mig att mitt liv rinner iväg. Det är en så otroligt jobbig känsla.
Jag har tänkt att föreslå typ parterapi men i nästa sekund tänker jag varför, jag vill inte kämpa ( tror jag). För mitt i detta så vill jag inte hålla fast honom i ett kärlekslöst förhållande heller. Jag unnar honom kärlek för han är värd att älskas eftersom han är en riktigt reko man.
Men varför är det kärlekslöst? Det är ju inte som så att man bara slutar älska nån. Man slutar vårda sitt förhållande och så hamnar man där.
Tycker absolut att ni ska gå och prata med nån. Ni behöver fortfarande ha kontakt med varandra eftersom ni har barn. Och chansen att ni skiljs som vänner är större om ni rett ut allt. Ge din man en chans att förstå vad som hänt för detta kommer troligen som en chock för honom.
Har varit där, min fru var lyckligt gift, jag brottades med tankar på om jag bara skulle acceptera mitt öde och vänta in döden i ett tillräckligt bekvämt läge. Utan närhet, utan kärlek men bekvämt. I längden gick det inte för mig, det var en lång process, inte alls så lättvindigt som den lämnade gärna gör gällande. Parterapi, bra i vilket fall som helst.
Jag ville bara bekräfta att berget är högt men inte omöjligt att bestiga.
. Jag ältar frågan ska jag vara lycklig eller vara fine med att bara leva ett ok liv.
Det kanske är meningen att du ska leva ett uselt liv i ångest och plåga och det är enbart genom att du lämnar din familj som du kan uppnå detta öde? Varför tror du att du är ämnad åt något bättre? Låter förmätet och otacksamt. Vet du vad du vill? Gör det du vill och som du har samvete att bära. Sluta urskulda dig.
Vad är skillnaden för dig mellan dessa två? Vad är det du saknar eller inte står ut med?
Är gräset grönare? Kan ni istället hitta tillbaks till varandra? Finns det andra lösningar?
Klart man ska må bra i sin relation. Men samtidigt, vad kan man ändra, går det att ändra, vilka förväntningar har man eller kan man ha?
Kanske vill han också ändra saker i er relation?
Jag tycker ni ska satsa på familjerådgivning så att ni kan kommunicera kring detta så kan ni förmodligen komma fram till en lösning, om det är att försöka förbättra tillsammans eller separera får ni komma fram till.
Varför skulle det vara meningen att TS ska leva ett uselt liv?
Man är väl inte slav under ett öde som man inte kan påverka?
Det är en i det närmaste religiös frågeställning. Givet hur grym och kall den här världen är utan civilisationens trygga hamn så förefaller det mer naturligt att man lever ett stressat liv i dödsångest innan man förgås runt 25. Allt annat är en konsekvens av den teknologiska utvecklingen och vår förmåga att bygga en civilisation. Att därifrån landa i att man har rätt till ett superbra liv för att man har en inneboende fantastiskhet som den egna familjen inte ens ser… ja, jag tycker inte det är uppenbart. Nästan allt kräver hårt jobb och målmedvetet handlande.
Hög igenkänningsfaktor i denna tråd. Känner med dig @Lillamy123
Jag tycker att även om ”livet är OK” så är det inte good enough för min del. Om man vet att man kan få det bättre - go for it. Livet är för kort och man lever bara en gång.
Om man vill och tror/tycker att det finns något kvar att kämpa för, då kanske man ska göra det. I mitt egna fall gör det inte det. Mitt liv är också ”ok”, men det är inte bra och jag är inte lycklig. Jag vill inte ligga på äldre dagar och ångra mig att jag inte gjorde något åt saken.
Nä det är precis så jag också känner! Att livet är ok men inte good enough. Det sjuka är att jag vet redan nu VET att jag kommer att tänka “varför gjorde jag inte detta tidigare”. Jag förstår inte att vetskapen om det inte får mig att ta tag i det. Men en dag… Din är på lördag, jag hoppas att jag inte kommer att ligga allt för långt efter.
@Lillamy123 Hoppas du går i land med det en dag. Min dag är som sagt på lördag - jag är dock inte särskilt kaxig ska jag säga. Även om jag bestämt tid och plats så måste jag ju faktiskt våga genomföra det också….
@Moose Förstår exakt, vissa dagar och minuter är man så bergsäker och det känns nästan som att man kan göra det på studs för att sedan timmen efter blir man livrädd och vill nästan skita i det. Men vi kämpar på!
@Lillamy123 Precis så är det! Största delen av tiden nu känner jag mig peppad och känner att det bara är att ”rycka plåstret”, men emellanåt kommer ångesten och jag känner att jag absolut inte kommer att våga - jag vill strunta i det för att det känns jobbigt. Det är som en emotionell berg och dalbana, typ.
Allt annat är en konsekvens av den teknologiska utvecklingen och vår förmåga att bygga en civilisation. Att därifrån landa i att man har rätt till ett superbra liv för att man har en inneboende fantastiskhet som den egna familjen inte ens ser… ja, jag tycker inte det är uppenbart. Nästan allt kräver hårt jobb och målmedvetet handlande.