Hej. Jag känner mig så förvirrad. Jag är i ett förhållande sen 8 år tillbaka, gifta sen 4 år, vi har 4 barn tillsammans och har det överlag fint. Jag har haft min egen problematik att jobba med som ångest t ex. Jag är väldigt driven, framåt, social. Min man är tvärtom. Han är introvert och väldigt tystlåten, han kan prata vardagligt och så vidare men några djupare diskussioner är det inte frågan om. Det känns som att hans mantra är på ett ungefär, var tyst så försvinner problemet. Jag anser att vill man utvecklas, må bra och komma någonstans så måste man kommunicera. Bristen på kommunikation har lett till flertalet tjafs och onödiga bråk. Om jag tar upp något så kan han (om han känner sig ifrågasatt) bara säga nej jag orkar inte och gå. Jag har känt mig så överkörd många gånger när han gör så och känt att jag bara tjatar. Men det kan vara något viktigt jag väljer att ta upp, t ex något om barnen, förbättringsförslag osv. Jag känner mig inte bekräftad som person i hans närvaro, det är bara ständiga kommentarer om att jag är snygg, sexig etc. Jätte smickrande men jag känner att det blir för mycket. Han är hjälpsam och försöker engagera sig men hans tystnad får mig att känna mig så stressad, jag har huvudansvaret kring det mesta och får helt ärligt nästan allt att runt ensam. Nu kom jag av mig egentligen. Det är svårt att beskriva hur jag känner men det närmsta jag kan beskriva är känslomässigt ensam. Han överöser mig i kärlek och komplimanger men det mesta känns ytligt, som att det bara är mitt yttre som spelar någon roll. Han har ALDRIG tagit upp något självmant, t ex jag vill att vi ska prata om detta och lösa det osv utan han låtsas att det inte existerar och sedan ska allt vara bra.
Jag är ytterst tveksam till att jag någon gång ens varit kär utan tror att vår romans från första början grundade sig i trygghet. Jag känner mig inte kär, jag känner mig inte attraherad, jag känner inte att jag kan utvecklas i hans sällskap och det gör så ont. Jag vill inte riva upp allt, vår ekonomi, våra barn. Men i mitt hjärta vill jag få leva ensam, med mina barn så mycket som är möjligt och bara få utvecklas, andas, vara mig själv. Någon som känner igen sig? Detta har jag funderat över i ca 3 års tid, till och från. Jag har även tagit upp hur jobbigt jag tycker det är att vi inte kan kommunicera eller prata med varandra som man faktiskt ska göra. Han vet även att mina känslor inte riktigt är där. Men han säger bara att han älskar mig och alltid kommer kämpa för att det ska vara vi. Hoppas att någon orkar läsa. Hälsning, förvirrad.
Känner igen mig lite i situationen. Jag tänker nu ungefär att en parrelation kräver en inre kärna, en gemenskap och närhet, där man utväxlar tankar om livet, världen och sig själv, där man utforskar varandra och tillvaron tillsammans. Sen kan man vara osams, saker i vardagen kan vara jobbiga, missförstånd eller till och med svek kan ske, men den där kärnan måste finnas där.
Annars finns det ju inget som håller ihop paret annat än kringverk som hushåll och barn och så vidare. Det känns liksom fel att det är sådana saker som gör att man lever ihop istället för att de sakerna omkring växer fram utifrån relationens kärna.
AAAH! Vad skönt att läsa detta. Du satte ord på många känslor i min förvirrade situation. Jag saknar kärnan! Det känns som ett företag här, där vi ska lägga vardagspussel. Berätta mer om din situation, vore tacksam.
Har sambo och två barn, vi har varit ihop i 15 år. Nu när barnen börjar växa upp så känns det som att det inte finns något “vi” annat än kring barnen och det praktiska i hushållet. Min sambo har aldrig varit intresserad av att prata egentligen, men när vi var unga och nykära så kämpade jag på som en liten iller för att få honom att öppna sig och trodde väl då att vi gjorde någon form av “framsteg”, vilket iofs kanske gjordes men inte på ett sätt att vi egentligen någonsin fick till den närheten jag väl egentligen sökte. Han vill heller inte hitta på något eller göra något med mig annat än att ha sex och gosa, eller ja åtminstone visar han aldrig att han vill det även om han hänger på mina förslag ibland efter lite motvilligt gnäll.
Har själv ibland lite svårt för närhet, så jag läste en bok om personer som har avståndstagande anknytning för jag tänkte att det kanske skulle hjälpa. Den (Hemligheten) var ganska fånig på många sätt så inget jag direkt rekommenderar, men några saker fastnade ändå. En var att de gav rådet att det enda man egentligen behövde veta för att testa någon som partner var “Skulle du vilja ha den här personen som vän?”. I sig ett dåligt råd (för jag tycker det krävs mer för att någon ska vara en lämplig partner än att man vill ha dem som vän), men tyvärr var väl mitt svar på frågan “nej” angående min sambo. Inte för att jag ogillar honom eller nått, absolut inte, jag tycker mycket om honom och älskar honom ju fortfarande på flera sätt. Men jag kan inte se vad en vänskap mellan oss skulle bestå i. Om vi slutade ligga med varandra skulle det ju inte finnas någonting som normalt ingår i en “vänskap” för mig, eftersom han inte vill prata med mig, umgås med mig eller hitta på saker tillsammans med mig. Jag hoppas förstås för din skull att detta inte gäller ditt förhållande.
Jag känner igen mig i så mycket som du skriver. Våra barn är fortfarande små och jag har aldrig känt att vi har något att prata om. Jag har en så stark önskan om att få ligga och prata, skratta, skoja, diskutera teorier, historier aa you name it. Detta är jag säker på aldrig kommer hända utan när han försöker så märker man att han just -försöker. Det blir konstlat. Han vill gärna hitta på saker med mig om jag föreslår det, han tar dock knappt initiativen själv, men vi hamnar lätt i ekorrehjulet igen. De gånger vi hittat på något tillsammans utan barn känns det så konstigt, vi har knappt något att prata om, jag får tvinga mig själv att ”njuta” av sällskapet. Ibland känns det som att jag ger direktiv som har följer men det är inte meningen, det blir så pga att han inte tar tag i saker och ting själv utan inväntar mitt ”kommando”. Eller jag får säga - så upplever jag det. De gånger jag frågat om varför han tror att han har så svårt att leda eller kommunicera så hänvisar han till uppväxten. Jag har föreslagit terapi, både enskild o tillsammans och han tycker det låter som en god idé men det känns mest som att det är för att tillfredsställa mina behov och slippa tjatet. Sedan rinner det ut i sanden. När han blir riktigt arg kan han vräka ur sig fruktansvärda kommentarer om hur han ser på mig, sedan be om ursäkt och att jag är det bästa som hänt honom. Jag känner precis ingen attraktion. Jag har egentligen lust, men inte med honom och detta grundar sig i att vi inte har något annat än sex gemensamt. Ibland har tanken slagit mig att jag kanske måste avvakta, vi har haft det tufft från början, börjat på noll på alla plan och jobbat oss uppåt (här har jag varit drivande). Jag har tänkt att när barnen är större, vi har mer tid osv så kanske vi hittar någon gnista. Men det du beskriver är antagligen så det kommer se ut.
Angående att se honom som min vän, njae. Jag tror inte det. Känner både skuld inför honom och mig själv över mina känslor för honom…
Jag tycker man ser i många trådar här att det inte finns nån gnista, kan man lita på sin partner osv.
Den största boven är nog mycket att vi begär något av din partner. Samt den sociala median är ett stort fördärv. Ofta tycker jag att man är en som är drivande och en som inte är det. Allt handlar om kommunikation med varandra, att inte ta varandra för givet. Barnaåldern är tuff då barnen gå först men är det du som är drivet så fortsätt planera din partner verka ju ändå vilja vara med på sakerna ni gör.