Startade alldeles nyss detta konto, jag behöver tips, råd och stöttning. Jag vill förvarna att detta kan bli långt.
Jag och min sambo har varit tillsammans i 8 år, vi har 3 barn tillsammans. En dag för 5 år sen hittade jag brev från kronofogden, detta visade sig vara en början på en livskris. Min sambo berättade att han hade tagit massor med lån och spelat upp alla pengar. Skulden låg på över en miljon. Jag bestämde mig direkt att detta löser vi tillsammans, jag kommer göra allt för att hjälpa honom. Det var jag som fick ta tag i det mesta kring detta då han mådde för dåligt plus samtidigt ta hand om barnen. Jag var under denna till föräldraledig. Vi kämpade eller jag kämpade, han var ute och festade var varannan helg och använde upp våra pengar. Under denna tiden fixade vi med möten osv för hans beroende plus ansökte om skuldsanering. Två år senare blev vi beviljad skuldsanering. Livet kändes som att det ändå kan bli bra. Vi kunde se en framtid. Jag fortsatte att hålla en öppen kommunikation, sa att han inte kan fortsätta festa på det viset osv. Han förändrades i 2-3 veckor. Här imellan kom även några ”mindre” återfall i spel. Sviken igen.
Han kunde sitta och sura i flera timmar om något inte gick eller var som han ville.
Han kontaktade olika tjejer och flirtade vis sociala medier. Kom på honom, han lovade att sluta, det hände igen. Sviken igen…
Under dessa år handlade allting om honom, hans mående och vad han ville. Han levde ett liv och jag och barnen ett. Jag berättade att såhär vill jag inte leva. Han lovade förändring igen. Det slutade med att jag kände mig hopplös. Jag ville inte ens ha honom hemma längre på helgerna. Så han gick ut och jag var nöjd att få vara själv. Detta förstod jag sen inte är optimalt. Detta är inte en relation. Under dessa år när det är bra så är det super bra och jag har aldrig älskat någon så mycket och aldrig kämpat för någon så mycket MEN jag har heller aldrig mått så dåligt. Iallafall så för några månader sen kom det fram att han kysst en annan tjej på fyllan. Jag sa till honom att han fick flytta. Han bönade och bad att få stanna. Han lovade förändring igen (tjatigt jag vet) och jag kände hur allt gick sönder inom när av tanken att ha barnen varannan vecka. Det slet hjärtat itu. Jag valde att stanna, ytligt iallafall. Dessa månader har han varit precis som jag alltid velat att han skulle vara, ingenting att klaga på. Allt är bra MEN är allt redan förstört?! Mina känslor är så förvirrande. Det känns som jag står med ena foten utanför dörren och den ena inne. Jag vet inte vad jag ska göra. Känner mig hopplös, igen…
Jag tror att du har förlorat dig själv helt i en relation med en man som inte fungerar på något relationsplan direkt, och som med all sannolikhet har mkt större problem med sig själv än du ens kan ana. Bara ovanstående säger egentligen allt som behöver sägas. Jag tror inte heller att du kan hoppas på så värst stora förändringar hos honom om han fortsätter på inslagen väg, iaf inte bortom läpparnas bekännelser och en begränsad tids ansträngningar när han anar att hans kuliss håller på att rasa. För att sedan efter en tid återfalla tillbaka i sina gamla invanda sätt/kickar för att dämpa det som behöver dämpas och avledas inom honom själv. Ångest, rastlöshet, frustration, leda, psykiskt illamående… etc etc etc.
Miljoner i spelskulder, nätflörtande, otroheter, festande osv. Allt detta skriker ju grava inre (psykiska och/eller neuropsykiatriska) problem inom honom själv. Så länge han inte inser det och visar konkret och aktiv V I L J A att ta tag i sig själv på ett långt mer aktivt plan än att “böna och be och temporärt lägga band på sina ångestdämpande aktiviteter” så är detta chanslöst. Han är en “missbrukare” som har egna inre anledningar till sin missbruksproblematik. Missbruken är bara symptomen, vad sjukdomen i sig består av måste han själv visa vilja och uthållighet att med professionell hjälp ta reda på och sedan orka/vilja/vara beredd att jobba långsiktigt för att komma till rätta med sina egna problem.
Du måste antagligen oxå jobba med dig själv du med, för bara att du ens kan tro att detta handlar om dig och att du är “hopplös” för att du inte lyckas laga&fixa honom hur du än slår knut på dig och försöker med ditten eller datten är ju oxå tecken på att du kan behöva stöd på ett mer professionellt sätt för att komma ur den här destruktiva spiralen du har fastnat i. Du har försökt slå knut på dig och trott att alla dessa ytterligare steg, inklusive tre barn på en åtta års relation, som du gång på gång tagit under dessa åtta år ska hjälpa honom/dig, men det har ju inte fungerat som du ser.
Ställ krav på honom NU direkt att HAN tar tag i sig själv och sök även du hjälp för att kunna ha en chans att bryta det här beroendet som du har av honom. Händer det inget dramatiskt på insiktsfronten hos honom i omedelbar närtid… så bryt asap och rädda dig själv och barnen och låt honom få ta egenansvar för att rädda sig själv på det sätt han tycker är lämpligt. Först när/om han på allvar tar tag i sin egen problematik och kommer tillrätta med den så kanske, kanske… OM du då fortfarande vill ge dig in i det där igen, men definitivt inte dessförinnan.
Detta är det enda i mitt tycke vettiga råd som jag kan ge dig och jag anar att du förmodligen varken gillar det jag skriver eller ens kommer att lyssna på det örat. Ber om ursäkt redan nu ifall du istället hade önskat dig svar av typen medhåll eller håll ut så löser sig allt… sån här dysfunktionalitet löser sig sällan eller aldrig av sig självt, eller genom att du fortsätter att kränga in och ut på dig från ytterligare nåt håll, utan åren går bara förbi…
Var börjar jag? Tack från mitt hjärta. Du skriver som du känner mig, som du vet hela min historia som jag såklart inte fick med i min text. Jag behövde verkligen höra dessa ord från någon annan, utomstående som inte känner mig eller honom. Du har 110% rätt i allt du skriver och saken är att JAG vet allt det, dock känns det oerhört bra att höra någon annan skriva mina egna tankar.
Jag är bara så rädd, kanske för som du skriver att jag förlorat mig själv. Vilket jag absolut har. Det där steget att gå. Fan vad svårt det är. Tusen tusen tack för ditt kloka och genomtänkta svar.
Klok tjej du, @Klara10 
Det bådar gott för dig och inte minst för barnen 
Men med tre småbarn så kommer det inte på långa vägar att vara någon walk in the park som du har framför dig, men det klarar du då du klarat att rodda runt med den där snubben i åtta år. För med samma tre små barn att ansvara för så är väl ytterligare en stooor, egoistisk, instabil, svajig, oregerlig, omogen, dysfunktionell, ansvarslös, ruinerande, festande, cheetande jättebebis till “man” det absolut sista du behöver i ditt liv 
.
