Hej på er.
Jag skilde mig 2020 och har gått vidare (på ett sätt), har gift om mig och älskar min nuvarande man. Så jag är lycklig på många sätt.
Men… jag sörjer fortfarande mitt gamla äktenskap, saknar vänskapen med min exman. Tänker och påminns ofta om saker vi har varit igenom och gamla minnen. Gråter ibland när jag tänker på allt vi har haft och allt som har varit bra.
Håller på att bli tokig. Finns det någon mer som jag, som känner likadant?
Hur länge ska man känna så här och är det normalt?
Det är nog mer kärnfamiljen, tryggheten och allt runtom egentligen. Sörjer vänskapen vi hade, vi var tillsammans i 25 år och vi blev vuxna tillsammans. Saknar inte honom som make
Tror att det är kärnfamiljen och tryggheten jag saknar. Att ha barnen hos sig. Är så svårt att svara på.
Många faktorer varför vi skilde oss. Inget sexliv på flera år, olika prioriteringar, ingen kärlek eller ömhet, Vi älskade nog inte varandra på det sättet som en man och fru ska göra
Du har inlett en ny relation och till och med hunnit gifta om dig… min tanke är att du kan ha obearbetade känslor kring föregående separation, men också att du kanske avancerade lite väl fort med nästa giftermål.
Vilket av alternativen kan man inte som utomstående avgöra, men en samtalsterapeut låter som grejen för dig
Jag tycker inte att det är konstigt att du sörjer en tidigare relation. Trots allt, det var ju en stor del av ditt liv och ditt sammanhang. Det behöver inte betyda att man vill tillbaka till sitt ex, bara att man hanterar en förlust och en förändring av sitt liv.
Men jag undrar hur du hanterade dessa känslor vid tiden för uppbrottet? Hann du sörja klart och bearbeta färdigt innan du gick vidare? Har du konfronterat allt du tänkt och känt tidigare?
Annars är det kanske bara så att det gamla helt enkelt har kommit ikapp, vilket oftast sker förr eller senare. Så jag tycker inte att du ska skämmas eller oroas över dina tankar och känslor, utan helt enkelt försöka gå till botten med dem och faktiskt tillåta dig att sörja en del av ditt gamla liv som du har förlorat. Annars tror jag att det kan bli svårt att helt uppskatta det nya liv du har nu
Tror som de andra kloka som skrivit, att du kanske har en del obearbetat. Tror inte hrller att det är konstigt att du på något sätt sörjer. Hade en vän som jag förlorade (ej samma som partner, jag vet) som jag växte ihop med. Sörjer fortfarande till viss del och kan sakna tryggheten när jag blickar tillbaka. Idag har jag andra vänner men ingen har kunnat ta min väns plats och gett mig samma vänskap som hon gjorde. Men jag har lärt mig att acceptera och hantera det som hänt.
Ställ frågan till dig, om ingen av er tagit steget, hade du haft det bättre eller sämre idag jämfört med hur du har det i din nya relation?
Tack för alla svar.
Jag är en person som är väldigt sentimentalt lagd, det kan vara en förklaring till alla tankar. Jag sörjer också barnens barndom och allt som har varit.
Det är är möjligt att jag gick in lite för snabbt i en relation men samtidigt träffade jag mitt livs kärlek och livet är för kort för att vänta på saker och ting. Jag har slösat nog med år på att vänta på saker.
Jag har mycket trygghet i min nuvarande relation så det saknar jag inte.
Men det är alla tankar på tiden som flytt som plågar mig och jag inser att jag nog behöver proffessionell hjälp med att bearbeta,
Jag skulle nog behöva prata med min dåvarande man för att få svar på frågor och tankar men det är svårt att få till något sånt
Jag funderar på om saknaden eller sorgen kan ha att göra med en känsla av misslyckande? Jag menar, när ett äktenskap upplöses är det väldigt lätt att se det som ett misslyckande. På vissa sätt är det ju ett sådant.
Och då tänker jag att det svårt att förlåta sig själv. Om skilsmässan upplevs som ett misslyckande, behöver vi förlåta oss själva för att vi misslyckats. Försöka komma till ro med att det gick som det gick för att det var den enda möjliga utvägen. Våra “om jag bara” och “tänk om vi …” är kanske ett sätt att undvika att acceptera att vi misslyckades.
Självklart menar jag inte att påstå att du känner så här eller att skilsmässa ÄR ett misslyckande. Men jag har själv funderat i dessa banor, för även jag sörjer fortfarande, trots att det gått ett år sedan jag flyttade ut.
Det är möjligt att det är misslyckande jag känner. Jag kan också känna att det är mitt fel i många sätt att det blev skilsmässa. Det är sorgen över allt som jag kunde ha gjort annorlunda som plågar mig.
Jag måste nog söka terapi för detta. Det ska inte kännas så här så lång tid efter en skilsmässa
