Är du i åldern för klimakteriet? Det kan behövas fyllas på med östrogen kolla upp det.
Som övriga sagt “ta hjälp” för ensam är inte stark alltid 
1 gillning
Vad modigt av dig att söka hjälp trots allt. Kanske är det så man borde göra. Var du aldrig rädd att för att det inte skulle hjälpa? Jag menar- vad gör man då om man redan använt alla alternativ? Och ja… känner igen det där med stressen att inte må bra. Man vill ju få påbörja något annat.
Tack… mitt ex var också otrogen. Inte bara “kärleksförhållandet” är slut utan all tillit. Det är tufft att bli av med den som varit ens närmaste och på ett sådant sätt.
Tack för att du delar med dig. Det är väldigt imponerande att höra hur du verkligen lade upp och höll hur du skukle styra upp livet på så många plan. Hoppfullt att det gick också. Jag börjar tro att jag på riktigt är deprimerad för det går inte över. Men kanske borde jag testat att styra upp sådär. Känns dock långt bort. Orkar knappt laga mat och städa som det är nu. Lagar mat åt barn, men inte åt mig själv. Orkar inte äta heller många dagar. Då känns allt sånt där med att umgås och göra planer och träna så långt bort, näst intill ogörbart.
5 gillningar
Försök planera in grejjer med andra dagarna du är själv. Räcker med vardagliga aktiviteter. Erbjud dig att åka och handla med en vän, åka till sopstationen, kratta nyklippt gräs… Bara du gör det tillsammans med någon. Passa på att är tillsammans. Det är viktigt att känna sig nyttig, att se resultatet av sitt arbete och att det uppskattades. Det blir avbrott från gropen du hamnar i när du möter digsjälv i den ofrivilliga ensamheten. Bättre att sörja i rörelse!
1 gillning
Jo! Det var därför det tog så lång tid innan jag ens försökte. Men jag vände på det och tänkte att det kan ju åtminstone inte bli värre av att man söker hjälp. Och även om jag bara är halvvägs i min behandling så HAR det öppnat dörrar till insikter som jag behövde förstå. Det har startat igång ett tankesätt hos mig samt att den håller mig sysselsatt (hinner ju knappt jobba ibland känns det som med alla uppgifter jag behöver göra och reflektera över varje vecka). Ju längre tiden går desto mer bekväm blir jag med att jag har en diagnos och går i behandling för den. Det är fortfarande inte många som vet men jag har förlikat mig med mig själv och accepterat att jag mår dåligt och jag tror att det är vägen framåt till att börja må bra igen 
2 gillningar
Vännen du måste verkligen försöka söka hjälp för ditt mående. Vem ska göra mat åt barnet om du inte orkar längre? Ring din vårdcentral och säg att du behöver stöd, du har inget att förlora.
3 gillningar
@Neily
Efter mitt förr-förra uppbrott hamnade jag i en depression. Just det förhållandet hade varit destruktivt och tagit mig väldigt hårt, och uppbrottet var fruktansvärt att ta sig igenom. Jag kan ännu minnas hur jag fasade för varje ny dag, för jag trodde inte att jag skulle orka en dag till.
Till slut gick det så långt att jag nästan blev rädd för mig själv. För jag kände inte igen mig själv, och jah blev rädd över hur dåligt jag mådde.
Det satt långt in, men till slut gick jag ändå till vårdcentralen. Hade verkligen tur, för träffade precis rätt läkare som var helt fantastisk mot mig. Plötsligt var det någon som faktiskt kunde ge konkret hjälp. Jag fick både tabletter och samtalsstöd. Men framförallt hade jag blivit tagen på allvar och kände att någon hade lyssnat på mig.
Sen vänder inte allt på en sekund för den sakens skull, utan det är fortfarande en process. Men med rätt hjälpmedel blev det lättare att hantera den processen.
1 gillning
Som övriga skriver: sök läkarhjälp. Du behöver det nu. Inte senare som ”reservplan” utan nu. Det faktum att du ens oroar dig för att det inte ska finnas några verktyg kvar senare tycker jag i sig tyder på depression. Det finns ingen logik i dina tankar om att hjälpmöjligheterna ska ”ta slut”, utan det är ditt känsloläge som får dig att tänka så. Man får tunnelseende och blir väldigt snäv i sin tolkning av världen när man är deprimerad.
Gå tilll vården och ta all hjälp du kan få. Strunta i vilken bild du vill ge av dig själv inför omvärlden och säg precis så som det är. Vårdpersonal träffar lidande människor varenda dag och dömer inte. Om du har råd kan du också boka en privat terapeut, det går snabbare att få tid och du kan köra t ex en dubbeltimme om det känns för svårt att hinna prata på kort tid.
Vi här.på forumet kan inte se till att du kommer iväg, det måste du ta ansvar för själv. Eller be en förälder eller vän om hjälp att boka tid och följa med (till dörren) om det behövs. Du måste hur som helst göra något för att bryta ditt dåliga mående nu. Det blir inte bättre av sig själv.
Det finns formulär på nätet där man kan skatta graden av nedstämdhet och depression, sök på MADRAS eller något liknande. Du kan då själv se var du hamnar. Skriv ner siffran och svaret du får och ta med till värdbesöket eftersom det är en etablerad skattning som läkare själva lutar sig mot i sina beslut.
Kram och lycka till! Det finns hjälp att få, många gånger om ifall det skulle behövas. Och ingen ser ner på dig för att du mår dåligt. Det är naturligt att sörja efter ett svek och en separation, men även naturlig sorg kan övergå ien depression och då finns det hjälp att få. Många andra har varit där du är nu, tagit hjälp, och sen kommit vidare. Det finns ingen skam i det.
3 gillningar