Ni som har fastnat i sorg och nedstämdhet - hur har ni gjort för att komma vidare?
Jag känner mig så fast i det här. Det var två år sedan separationen och jag är fortfarande ledsen nästan varje dag. Enda gången jag inte är ledsen är om jag tillfälligt kan fylla hålet av sorg genom att sitta på tinder/dejta och nästan hitta på historier i huvudet om “hur bra den nya relationen verkar vara”. Kan också ha någon halvtimme/timme i veckan då mitt vanliga jag kommer tillbaka av andra orsaker, men det är så liten del av tiden.
Det är bättre när jag jobbar, kan tillfälligt glömma saker då och bara “vara i jobbrollen”. Blir dock inte glad, utan bara neutral. Saker är bättre än första halvåret, då var det kris och ångest och skilsmässan var väldigt uppslitande och fult gjord, då kunde inte ens jobbet distrahera. Men nu… Jag har fastnat i det här måendet i ett och ett halvt år och det blir inte bättre. Har en historia av en del jobbiga livshändelser också och den här sorgen av skilsmässan har dragit upp allt möjligt annat som jag trodde var bearbetat. Dessutom är relationen med mitt barns pappa väldigt dålig och det är nog vad jag sörjer mest. Inte vårt förhållande, utan vår relation som föräldrar tillsammans, att inte kunna dela föräldraskapet, utan att när jag vill dela saker får jag bara arga svar tillbaka. Ena gången vi pratar är han snäll och nästa gång fräser han åt mig och jag blir förvånad och ledsen varje gång det händer. Vet att det är så naivt och att jag borde klippa kontakten, men har inte klarat att hitta acceptans för att ha förlorat det gemensamma föräldraskapet, den sorgen blir för stor och är den värsta ensamheten.
Har gått och pratat med en jättefin familjeterapeut för att komma till rätta med det som hänt och det känns lättare samma dag vi pratat men inte längre än så. Har bett mitt ex följa med någon gång för att få hjälp att få till ett rimligt och respektfullt sätt att sköta vår kontakt, men han vill verkligen inte, han säger att jag får tåla att han blir irriterad när vi pratar.
Nu handlar det här inte om mitt ex, den relationen är körd på alla sätt. Det det handlar om är mer att jag är fast i nedstämdheten. Jag vet att jag borde göra något men vet inte vad? Att prata med vänner känns lönlöst, i bästa fall är det en tillfällig tröst, i värsta fall bara ytterligare ensamhet då de inte förstår alls för verkligen alla lever i stabila relationer med sina barns andra förälder. Men problemet är att jag inte bara kan ses och hitta på nåt kul heller, för sorgen ligger så nära ytan att jag bara börjar gråta om jag pratar minsta lilla djupare med en vän eller om någon nämner alla sina familjeplaner för sommaren eller visar vilken fin morsdagspresent deras man gav dem…
Har försökt träna, men det blir inte bättre. Lyssnat på poddar om sorg och separation. Försökt ösa på med komedier och sånt som ev skulle kunna få mig att skratta. Men allt känns bara tomt.