Träffar någon nu och det är så svårt. Att försöka släppa någon nära mig river upp så mycket känslor, minnen, ångest… det är så mycket lättare att ”stänga ner”, backa undan in i det lilla trygga, ensamma, känslolösa krypin jag har skapat runt mig. Känn inget - riskera inget. Men också känn inget - få inget…
Ursäkta flummig tråd men behövde skriva av mig…
Är det någon som kan känna igen sig?
Var du den som lämnade eller som blev lämnad?
Jag förstår, min ringa erfarenhet till trots, hur du känner. Det är samma sak för mig, åtminstone delvis. Låt mig få berätta.
Jag är några år yngre än du och har separerat på mitt initiativ. Det är något jag funderat på till och från genom åren.
Jag har träffat en annan som jag är väldigt kär i och som jag skulle vilja dela mitt liv med, men det kan tyvärr inte bli vi. Jag önskar att jag hade bildat familj med denna person i stället, men då kände vi inte varandra. Att träffa någon annan finns inte i min sinnevärld, blotta tanken på det får mig att vilja gömma mig i min grotta precis som du beskriver.
Jag tror att du kanske inte är kär i den du träffar, kan det vara så?
Oj, det där inlägget hade jag nästan glömt. Jag träffar honom fortfarande, det har fått växa fram långsamt och försiktigt. Verkligen som att gå barfota på krossat glas.
Vi har båda barn så jag har även mycket tid själv med mina barn och helt själv. Jag behöver mycket space.
Om jag är kär? Om du menar galen åtrå, passion så nej. Om du menar trygghet, tillit, närhet, värme, lugn ja. Skulle bli helt förstörd om han försvann, tror jag.
Jag har stora problem med tillit och trygghet efter relationen med mitt x. Så det är vad dom är viktigt för mig.
Vad roligt att läsa, låter värdefullt och framförallt väldigt sunt med försiktighet. Eget space är viktigt liksom att låta saker växa fram med tid.
Vill bara önska lycka till och ta vara på känslan och nuet.