Jag är tacksam för att jag hittade detta forumet. Vi håller på att separera efter 29 år av äktenskap,. Det har varit tufft eftersom jag ville försöka, men inte hon. Känner mig vilsen i allt just nu, men vet att det kommer att bli bättre. Jag är 52 år och det kännst tungt samtidigt känner jag mig sviken. Min f.d. ville ha ett barn till när vi var 40+. Hon övertygade mig och vi fick en liten sladdis när jag var 46 och nu sitter vi här. Min f.d. vill flytta ut långsamt, själv vill jag att det skall gå så snabbt som möjligt så att jag kan börja bygga upp mitt liv igen och lämna förhållandet bakom mig, Vad tycker ni hur är det bättre att flytta ut, snabbt eller långsamt? Själv sade jag till henne att det blir jobbigt för mig om hon flyttar ut , för att jag älsker henne fortfarande, men samtidigt vill jag att det skall gå fort så att lidandet blir mindre, att se någon man älskar varje dag som inte känner samma sak för dig, är rätt jobbigt. Vad tycker ni att det är bättre att flytta ut långsamt eller snabbt? Vi har 4 barn, 3 tonåringar + sladdisen.
Hejsan @Pappa1971, hade kunnat vara aktuellt nick för mig när det begav sig.
Vi undvek sladdisen men i övrigt lika.
Till din fördel verkar inte blivande X ha någon tydlig blivande i kulissen.
Mitt råd blir nog ändå kontrollerat med snabbt.
Hon är mycket längre fram än dig i processen och 6-åringen kan ha varit hennes försök att rädda vardagen. Det kunde den inte och nu är ni där ni är.
Hon är klar och har bestämt sig, du är några år efter i processen.
Du kan aldrig komma ikapp, du kan inte förändra hennes belsut.
Du ska inte försöka kontrollera henne men försök komma fram till gemensamma rules of conduct under separationen.
Blir enklare att inte bli bitter så.
Sen är det bara skicka in anmälan om äktenskapskillnad och ta tag i allt det praktiska som följer.
Ni har prövotid (pga lillan,-en) och de 6 månaderna kan rusa i ett gemensamt projekt eller släpa sig fram i ångest och plågor.
Men prövotiden hindrar inte att ni kommer till en lösning snabbt vilket jag skulle förorda.
Lycka till!
Du har en oerhört tuff tid framför dig men du kommer att klara det!
@Pappa1971, angående snabbt eller långsamt så tror jag du/ni måste känna av själva.
Kan vara olika.
Mitt x körde skilsmässokortet runt påsken 2023. Snart ett år sedan.
Vi levde isär ca 6 månader. Extra lägenhet vi delade på.
Men senaste månaderna bor vi båda i huset igen. Dock olika sovrum. Känner igen det där med att gå runt och fixa i ett hus där jag egentligen inte vill skiljas men hon gått vidare. Blir sådär jobbiga situationer då man vill kramas eller umgås men vet att hon inte vill det. Så man undviker liksom varandra.
Jag brukar äta med barnen. Hon, om hon är hemma, äter själv utan oss andra.
Blir det tv-häng med barnen brukar jag och barnen sitta i tv-rummet och hon kan följa samma sak men från tv:n i ena sovrummet och så dyker hon in ibland.
Vissa dagar vill jag bada riva av plåstret och gå vidare/starta om. Andra dagar tycker jag att den långsamma processen är bättre för jag får tillfällen att visa mina ev förbättringar/förändringar och positivitet i ngn slags (dum) förhoppning att hon skulle vilja försöka igen. Så svårt
Hej!
så tänker jag också att hon av någon magisk anledning skall komma tillbaka. För mig var det bokstavligen från en dag till en annan. Vi diskuterade en gång och därefter blev separation. Jag försöker fortfarande bearbeta allting. Det värsta är/var att intimiteten har alltid fungerat, minst 3 gånger i veckanb i 29 år, och långa sådana, därför står jag här och undrar “vad fa*** hände”…men jag fösöker vifta bort tanken att hon skall komma tillbaka. Det är inte ens värt mödan…skönt att veta att man inte är ensam i min situation
Hej.
Mitt x flyttar ut om ett par veckor efter att beskedet lämnades av mig i början på dec. Många brukar säga ”åhå! Vad fort det gått” Har inget att jämföra med men jag tycker det går både fort och långsamt. Speciellt nu på slutet går det mest långsamt och barnen påverkas märkbart negativt av flyttlådor osv. Det blir verkligare samtidigt som det fortfarande är något okänt och läskigt. Så nu får gärna dagarna gå snabbare så vi allihop kommer ur det här limbot.
När boendet löst sig finns det ingen anledning att dra ut på det. Precis av de anledningar du själv nämner. Du behöver distans och ärligt, säkert hon också. Även om man är den som ”lämnar” behöver man distansen, sen kan man i missriktad välvilja och för att inte verka för pushig ha lite mjukare formuleringar om hur fort det bör gå.
Flyttade nyligen ut, de tog lite på 2 veckor. Jag måste bara bort och mår bättre när jag inte behöver se henne. Klumpen i magen försvann också. Hon som lämnade mig och vi skiljs som vänner tillsvidare. Dock har jag en massa saker kvar i huset som jag städar bort sedan när huset är sålt.
Rekommenderar att flytta snabbt om du känner att du ej trivs “hemma” längre.
Den enda nackdelen jag sett med flytten är att all diskussion man endå hade är typ noll nu (men de kommer de även att typ förbli) och så börjar de komma en saknad krypande. Även ensamheten är hemsk, trots vänner.
Är dock på ett udda vis skönt o bo själv, du får gråta när du vill osv. Ingen annan att bry sig om och beakta om inte barnen är här då. Jag gick dessutom på tårna runt het gröt för hon var rätt irriterad på mig.
Men du kommer ha en grymt tung process framför dig, jag har det samma och jag önskar bara att mardrömmen sku ta slut. Det bästa är att sova eller att göra något som kräver 110% fokus.
Att ni hittar tillbaka ska du inte hoppas på, men ett litet hopp kan man alltid hålla kvar. Om hon saknar dig, hör hon sedan av sig. Låt dock hon höra av sig och gör ej misstaget att göra det och bli efterhängsen. Visa att du har ett nytt liv nu istället och trivs med singelrollen.
Tack för rådet…så känner jag…mår dåligt när jag ser henne och vill komma igång med mitt liv…Jag tänker att hon kommer att sakna mig, men jag viftar bort det…lika bra att ställa in sig på att det är slut…
När jag läser @Haffi inlägg blir min första spontana tanke, gör det snabbt för barnens skull. När föräldrarna inte kan umgås över en middag längre, tror man att man på riktigt kan dölja för dom hur måendet är? Nä ryck plåstret om en part lider och flytta isär. Vi vuxna ljuger för oss själva när vi tror vi kan dölja känslor för barn. Visa istället hur man kan hantera svåra känslor på ett vuxet och moget sätt när saker går på skit.
Klart hon kommer sakna dig. Men möjligen inte på sättet som du vill bli saknad just nu. Och du kommer sakna henne och med tiden på sättet hon vill bli saknad.
Nu när jag flyttat så har jag även insett att jag inte heller längre vill vara vän med min fru. Något vi tidigare båda ville. Ska vi vara vänner, bör vi ha ett romantiskt förhållande. Punkt!
Jag skjuter mig själv i foten om jag stannar kvar som hennes vän och väntar att hon en dag ändrar sig. Jag vägrar att bli ett tredje hjul i hennes liv när hon hittat en ny. En nystart gäller om hon vill fortsätta ha mig i hennes liv. Jag vet att mycket var dåligt, men mycket var också väldigt bra i vårt förhållande. Vi har inte skadat varandra. Hoppet lämnar jag dock inte ännu!
Bäst att kapa kontakten helt och endast diskutera flytt och barnen. Det är upp till henne om hon vill försöka pånytt. Jag vill glömma henne och det vi hade, samt sakta bygga upp mig själv och ett nytt liv. Jag har även lärt mig en läxa för livet och de tar jag med mig och kommer här att till viss del börja syssla med personlig utveckling istället för att titta på TV/ Netflix.
Hur vår relation ser ut om 10 år får framtiden utvisa. Nu tar jag en dag i taget och hoppas livet ler en vacker dag igen. Ännu känns allt tyvärr väldigt mörkt. Försöker dock att se med spänning mot framtiden och alla nya möjligheter som nu öppnar sig.
Jag känner igen detta. Min f.d. vill fortfarande vara vänner och umgås med varandra. Jag sade nej, av samma anledning, man blir det 3:e hjulet och det passar inte mig…