Jag och min kille har varit tillsammans i några år och han har hela tiden druckit för mycket alkohol men ändå på ett sätt så att jag vävts in i lovord om bättring bara hans problem med dåliga affärer löst sig “om bara några veckor” har han sagt. Han har ofta betett sig illa i fyllan och varit verbalt elak men jag har liksom stått ut för att det är alkohol-hjärnan som pratar tänkte jag. Annars är han världens goaste, kreativaste älskling.
Efter tre år dog hans gamla pappa som han varit osams med i många herrans år och inte haft kontakt med. Det startade ännu mer fylla. Ett halvår efter det dog hans son plötsligt och då eskalerade allt i sprit och elakheter. Han blev upplockad av en “lurendrejare” som lurade med honom till utlandet och där lurades han på hela arvet efter pappan. Det var en sommar full med alkohol och champangehoror när jag inte var där. Han åkte förstås dit på en champangehora. När han kom hem förstod jag vad som hänt intuitivt men jag började inte rota i hans telefon förrän ca halvår senare. Otroheten var ett faktum och jag förstod att dom fortfarande skickade sexbilder till varandra. Jag ramlade ner i ett svart hål och fick gå i terapi.
Efter ett år av eländiga känslor började jag repa mig men han tyckte jag var så deppig så han letade upp ett gammalt sex-ex i en angränsande stad och hade en till otrohetsaffär. Den kvinnan kallar jag idag för slaskhink för hon delar ut sig på sexdejtingsajter. Jag skulle vilja sätta en skylt på hennes dörr “Sexmottagning för trasiga män”. Nu rasar jag totalt och får gå i terapi igen och jag får honom att påbörja parterapi och egen terapi. Men han avslutar det rätt snabbt för det hjälpte inte tyckte han och fortsätter att supa.
Sen dör hans killkompis (söp ihjäl sig) och lite senare dör hans tjejkompis (tog sitt liv). Sista året har varit ett helvete här hemma. Jag har förstått att han fortfarande fluktar runt på sådana där sajter för sexdejting och kontaktade Slaskhinken nu igen när vi bråkat om supandet men åkte inte dit.
Vad ska jag säga… det finns ännu mer i den här historien att berätta men det blir så lång text. Min självkänsla är i botten och min självrespekt “gone with the wind”. Han har haft behov av nåt konstigt oralsex som jag inte ens visste att det fanns folk som gjorde. För bara en månad sen fick jag honom i alla fall till sist att söka hjälp på beroendemottagning och han väntar på terapi och har fått hjälp med medicin för missbruket. Frågan är, ska han få ha mig kvar, han vill verkligen det säger han och att vi ska jobba på med den hjälp vi får. Men jag är trasig och så full med ångest och jag känner mig kränkt som kvinna och sexuellt värdelös. Ska jag kriga på lite till eftersom han nu är i de professionella rullarna… kan jag acceptera och må bra med denna man igen? Suck Ledsen och äcklad och känner mig och galet lurad. Medberoende kallas det nog för. /Madigan
Det känns som att du lägger mer skuld på omständigheter och inte minst kvinnorna han varit otrogen med än på honom själv. Jag tror att du skulle komma på mer rätt köl i detta om du valde att lägga större ansvar på honom för hans beteenden.
Förstår vad du menar. Det är nog så att jag på nåt sätt förstått hans trasiga inre och på så sätt stått ut med det han gjort och min smärta… Det är ju inte okej att vara dum bara för att man mår dåligt. Hur kan jag göra mer för att lägga ansvaret på honom?
Jag vet inte, men jag tänker att när du lägger tid på att beskriva dessa kvinnor han varit med i negativa ordalag så kanske du borde fundera på om du inte försöker skjuta skulden som egentligen är hans på dem? Alltså du har ju all rätt att inte gilla dem och om de visste att han var upptagen har de förstås visst ansvar. Men det är ju ändå han som har bedragit dig. Jag reagerade iaf på hur pass hårt du uttrycker dig kring dem samtidigt som du med honom försöker beskriva förklaringar (ursäkter) till varför han betett sig ärligt talat förjävligt mot dig.
Men frågan du ska ställa dig är väl mest varför du ska stanna kvar? Vad är egentligen bra?
Det finns inget sedan, bara nu.
Han är alkoholist och du är medberoende.
Han skyller på andra, på omständigheter men det är jag som har fullt och eget ansvar för hur jag väljer att hantera det. Han har valt flykt, flaskan och undanflykter.
Det beror på. Tar han medicinen, terapin och sina problem på allvar kan det stjälpa om du sticker. Slarvar han med det ska du definitivt dra. Utifrån din beskrivning tror jag inte det dröjer länge innan han återgår till gamla vanor. Då packar du väskan och drar.
Tror att jag laddat upp en galen ilska mot allt detta och jag har lagt ilskan på kvinnorna. Det spelar ju ingen roll egentligen vad dom hade för orsaker. Det är min mans ansvar och det är han som valt sin väg på egen hand. Just nu i dagarna har jag spruckit sönder och jag spyr runt omkring som ett vulkanutbrott och det är ju mannen som ska ha min ilska.
Låter som du har goda skäl att vara arg. Och det är klart att du får känna dig arg på kvinnorna med. Men du borde nog rikta ilskan främst emot honom, det är han som är mest skyldig och det är han som bedragit dig. Dessutom låter det ju som han haft samma problem hela tiden, så det här med de tragiska dödsfallen kring honom är ju inte egentligen grunden till problematiken, för den fanns ju där innan.
Ursäkta sanningen, men denne man ska du inte slösa din tid på. Lätt att säga, när man inte är känslomässigt berörd själv. Men om du hade en dotter eller vän som levde med denne man skulle du då råda dem att stanna? Sök hjälp och stöd hos vänner och ta dig ur detta.
Vi är många som förlorat nära och kära, alla har sina sorger. Detta innebär inte att man börjar leva destruktivt och går vidare till någon annan famn. Detta är val.
“Han är snäll när han är nykter”. Det är något vi alla hört förut.
Alla blir lite galna på ett eller annat sätt, när man drabbas av svår och plötslig sorg. Jag blev besatt av att jaga Internettroll under en period. Det kändes som något extremt viktigt just då.
Andra varianter jag sett har varit lika konstiga, men de har inte skadat någon.
Men - då finns det människor som släpper alla hämningar när sorgen slår till. Vandaliserar, super, misshandlar folk, sparkar hundar och allt man kan tänka sig. Att de sörjer är ingen ursäkt för vad de gör. En förklaring kanske, men ingen ursäkt. Ingen ska behöva acceptera den sortens beteende, bara för att det just då är synd om förövaren. “Hans mamma dog, så då gick han ut och våldtog en 12-åring.” Visst märker du hur vansinnigt det låter?
Självklart sörjer din man och självklart är det synd om honom. Det ger honom all rätt att gråta men inte att trakassera dig eller förstöra ditt liv. Du måste låta honom ta ansvar för sitt eget liv nu, för du kan inte rädda honom. Det enda som händer är att han sjunker djupare och du följer med ner i djupet.
Hej igen, det verkade som att han tog den påbörjade hjälpen på allvar men började förstå att han inte ville sluta, bara minska. Jag kontaktade beroendecentrum och förstod att han inte varit sanningsenlig. Jag krävde till sist total nykterhet och det fort. Nu har han fattat att jag menar allvar och att han är tvungen att bli nykter. I går drack han en hel flaska sprit och blev oerhört verbalt elak. I morse kom han inte ihåg vad han sagt… nu har han packat väskan och dragit. Jag ska försöka se det hela som att jag lärt mig något och bygga upp min själ igen. Jag behöver inte mer vara orolig och ha en klump i magen.