Nu har ytterligare några dagar gått sedan jag gjorde någon uppdatering. Det har varit dagar av dalar och toppar, av tårar men också faktiskt av att må lite, lite bra emellanåt. Visst är det fortfarande så jäkla jobbigt och tungt för det mesta men det är lite bättre. Jag har börjat ta kommandot lite mer i vår “relation” (eller snarare vår relation i att avsluta relationen).
Det är inte några stora saker men handlar om att säga vad jag tycker är ok/inte ok, var och när vi ska ses, hur vi ska göra med vissa saker gällande barnen, gällande boende mm. Det är så otroligt skönt att känna att jag faktiskt orkar och kan göra det utan att bara gråta.
Det är dock fortfarande så svårt att förstå att han vill att det ska gå så fort, men jag vet att jag faktiskt kan påverka vissa saker. Han kan ju inte t.ex göra bodelningen ensam…
Nu är det ju fredag och jag har fått frågan av några kompisar om att hänga med på en utekväll. De tycker att jag behöver komma ut och träffa lite folk. Tveksam till att jag orkar men vi får se hur det känns lite senare. Har ju suttit hemma hela sommaren så kanske är det bra. Barnen är borta, huset tomt och stan börjar fyllas med människor igen efter semestrarna. Känns bara så jobbigt att inte ha någon att komma hem till, inte ha ringen på fingret, inte ha tryggheten i att vara älskad och bekräftad. Friheten är inte kul när den inte är självvald.
Tack! Exakt sammanfattat och som urklippt ur mitt liv. Jag ville ju ha familjen, villan, kompisgänget och honom. Han sa att han var klar. Nu bygger han upp samma liv fast med ny, mycket yngre tjej… Jag blev utan min livsdröm. Hur ska jag få tillbaka den?
För gammal för nya barn. Våra/mina har nog inom ett par år flyttat ut och jag blir ensam…
Livet suger!
Ja @Sorgsenmamma! Jag gick ut och hade faktiskt rätt kul! Tänkte inte bara på separationen och allt elände utan skrattade med mina kompisar och tänkte på annat. Det blev en lyckad kväll och jag är glad att jag gick iväg. Ytterligare ett steg på vägen känns det som.
Idag är dock en jobbig dag, vi ska ses och börja prata bodelning mm. Bävar för det, blir tungt…
Tack för dina peppande tillrop om att jag skulle gå ut i fredags. Det behövde jag. Ha en fin söndag!
Kram
Nu har jag mått rätt ok några dagar. Kanske var det helgens utgång som gjorde sitt till eller så är det bara en sådan fas. Jag tycker att det är skönt att vara tillbaka på jobbet igen och är inte riktigt lika ledsen längre. Även om tårarna kommer ibland när jag minst anar det. Jag har bearbetat min sorg genom många långa promenader dessa veckor. Och genom att älta med vänner och med min terapeut. Och varje gång jag orkar berätta för någon ny person så känner jag mig lite stärkt.
En rolig men lite läskig sak är att en väldigt attraktiv man som finns i yttre bekantskapskretsen har skickat ett sms och frågat om vi ska ses och ta en fika. Jag är definitivt inte redo att dejta så det känns lite främmande men tänker att vi kan ju alltid ta en kaffe… Vi får se. Lever just nu lite på hans sms:)
Länge sedan jag skrev här men nu kommer en liten uppdatering. Veckorna har gått och det har hänt mycket. Min känslomässiga berg och dalbana har varit stor. Jag har bestämt mig för att inte bo kvar i huset, hittat en lägenhet, träffat vänner, återupptagit kontakter och intressen, kännet att det kan bli något bra ändå.
Så kommer kraschen. Tårarna. Sorgen. Ilskan. Jag vill ju inte detta! Det var inte såhär det skulle bli. Orkar inget. Ligger i soffan och deppar en hel helg när solen skiner och livet rullar på därute. Kan bryta ihop för minsta lilla. Hopplöst och svårt. Svart. Jag är så arg på x.
Såhär håller det på, svängningarna kommer när jag minst anar det. Det kan vara en låt, en doft eller en tanke som triggar något hos mig. Så jobbigt. Är det så för er andra också?
Precis så känner jag också! Allt känns så grått och overkligt! Vad hände liksom? Varför fick inte jag nåt att säga till om? Varför tog du sådana beslut utan att tala om det för mig?
Tankar som snurrar och ilskan och maktlösheten som pulserar i kroppen!
Alla säger att tiden är ens vän men ibland känns det som att den är ens fiende! Jag VILL inte må så här i flera månader eller år!
Jag känner att jag börjar misströsta! Det börjar göra ont att se framåt! Jag vill eller orkar inte tänka framåt. Det gör så ont. Man får försöka överleva dagen och hoppas på att ingen på jobbet ska se på en hur jäkla dåligt man mår som människa!
Precis så är det. Jag kan må ok, lr till och med bra, när jag inte tänker på situationen. När jag liksom ”glömmer av” min verklighet. Dagar då det mer känns som att exet är på tjänsteresa och snart kommer hem och då blir allt som vanligt igen. Fattar inte hur min hjärna funkar! Men när jag tänker framåt blir jag så ledsen. Över maktlösheten. Att en annan människa kan bestämma detta över mig och mina/våra barn. Konstiga är att det kan vara en liten skitsak som gör att jag plötsligt knappt kan andas, lr stå på benen. Ångesten äter liksom upp en inifrån… 10 månader nu.
Jag känner igen mig i det du beskriver. När man tänker på framtiden och hur den ska bli blir man liksom helt matt. Men jag tror man får försöka att leva en dag i taget. Att liksom inte förvänta sig att man ska se vilken väg som leder en ut ur skiten. Man går en väg ändå och en dag kommer den att leda fram till något, en dag befinner man sig vid vägens ände, och då menar jag inte livets slut utan det nya livets början. Hur lång eller krokig den vägen är vet man inte, det går liksom inte att veta. Däremot tror jag absolut att man i viss mån kan påverka hur lång eller kort den vägen ska bli. Genom att ta hjälp, gärna från någon professionell. Genom att inte fly från känslor och ångest genom destruktivt leverne. Lättare sagt än gjort, tro mig, jag vet. När man har ångest vill man ju inget annat än att dämpa den. Men allt måste få komma ut, alla känslor man kan tänkas ha i förhållande till det man drabbats av måste hanteras, annars blir vägen till läkning lång och brokig. Men vi är på väg, även om vi ibland tar långa omvägar så är vi på väg, på väg mot början på det nya livet. Hur det nya livet blir vet vi inte, men det vore synd att ge upp innan man ens hunnit dit, tycker ni inte? Tänk om det blir jävligt bra och vi missade det pga att vi gav upp när hålen i vägen blev för djupa eller guppen för höga. Det vore ju för jävla synd att missa bra grejer som vi ännu inte känner till för att vi inte orkade vandra vidare till vägens slut. Det blev lite flummigt det här men jag hoppas ni förstår min poäng. Inte ha panik för en framtid som vi inte vet något om. Låta läkningsprocessen (vägen) ha sin gång. Göra vad vi kan för att må så bra som möjligt tills vi en dag känner att vi har vandrat klart på den här vägen som är full av hål och hinder och istället vill försöka oss på den nyasfalterade fräscha som faktiskt kan leda till bra grejer. Ge.inte.upp.
Bästa är förstås hjälp av proffs. Men man kan ju själv försöka att möta känslorna istället för att fly från dem på olika sätt (genom alkohol, andra droger, dejting eller nåt annat). Många når inte ens känslorna eftersom de direkt går upp i ångest. Bakom ångest finns alltid känslor. Det är känslor som ger upphov till ångest. Så om man känner stark ångest kan man behöva sätta sig ned och försöka känna efter hur det känns rent fysiskt i kroppen. Alla känslor är även fysiska. Sorg känns på ett visst sätt, ilska på ett annat. Genom att fokusera på det fysiska kan man i många fall bryta ångesten och istället få tillgång till känslorna. Känslorna som måste få komma. Det är smärtsamt som fan men det finns inga genvägar. De genvägar man vill ta kommer bara att bli senvägar.
Ja, visst är det smärtsamt. Det gör så ont emellanåt att jag inte vet hur jag ska orka. Mörker. Depp. Men så på något magiskt sätt kommer jag upp igen. Plötsligt är det lite lättare att andas. Att ta sig för saker. Att träna. Leva. Vara. Men det är också jobbigt för jag vet att dalarna kommer. Jag brukar älska hösten, den klara krispiga luften, löven som rodnar i solen, de mörka kvällarna med tända ljus och varmt te. Men i år känns det som om det är mina löv som faller av, jag som är mörkret utan tända ljus och luften känns tung och instängd. Framtiden mörk och osäker. Bara för att han bestämt det. Skit!
Hej alla! Nu var det verkligen länge sedan jag skrev här. Länge sedan jag över huvud taget var inne här. Mycket har hänt sedan sist. Jag har flyttat. Jag har varit sjukt ledsen stundtals. Men dipparna har varit kortare. Jag har varit arg. Så arg på exet som utsatt mig för detta och arg på hans sätt att rycka på axlarna och gå vidare. På hur han helt fokuserar på sig och sitt välbefinnande. Jag har lagt pussel över vårt 20-åriga förhållande och sett saker nu som jag inte sett förut. Jag har på ett sätt läst boken baklänges och kan till viss del förstå att vi hamnat där vi är idag. Men jag tror fortfarande att vi skulle kunna ha räddat det i somras med ett ärligt försök men han ville det inte då. Nu vill inte jag det. Jag har kommit för långt i boken, är för sårad och för arg för det. Men jag bär fortfarande på en stor, stor sorg.
Jag har dejtat några gånger men det har bara känts konstigt. Jag är inte redo för det. Istället har jag fokuserat på mig själv och funderat på vad jag vill göra med mitt liv. Jag har tränat väldigt mycket. Träffat vänner. Varit på väldigt många konserter. Fixat i ordning i min nya lägenhet. Läst böcker. Hittat min vardag tillsammans med barnen och även en egen vardag de veckor barnen inte är hos mig. Något som var väldigt jobbigt i början. Det är fortfarande jobbigt såklart, men jag försöker vänja mig.
Jag mår hur som helst oerhört mycket bättre nu än vad jag gjorde för ett par månader sedan. Visst kommer tårarna ibland men inte så ofta som förut. Sorgen kommer jag nog få lära mig att leva med och förhoppningsvis gör det mig till en starkare och bättre person.
Hej alla,
Tiden går och ja, den läker sår. Även om det går sakta. Exet gör det i och för sig läkningen lite lättare då han gått från klarhet till klarhet. Hans prat om att han ville skilja sig för att vara ensam, att hitta sig själv och att det inte alls var någon annan inblandad var bara skitsnack. Han är ett par med kollegan (vilket jag ju visste från början). Har till och med presenterat henne för barnen (vilket de INTE gillade). Det konstiga är att jag mest känner “jaha, jag hade rätt. Men varför kunde du inte vara ärlig från början?”. Jag är alltså inte så ledsen som jag trodde eller svartsjuk, snarare väldigt besviken. Besviken på att 20 år inte var mer värt. Att våra äktenskapslöften inte betydde mer. Att han inte haft ryggrad nog att vara ärlig.
Jag själv fortsätter med mitt liv som faktiskt känns rätt bra. Jag har mycket roligt inbokat under våren. Bland annat en träningsresa med en kompis, något som jag bara drömt om innan men inte prioriterat. Varken tiden eller pengarna har jag tidigare känt att jag kunnat lägga på mig själv. Konstigt, när exets jakt, fiske och golfresor alltid var självskrivna… Hmmm. Tror faktiskt att mycket av dessa prioriteringar faktiskt låg hos mig och inte hos honom. Det var jag som trodde att jag inte borde prioritera mig själv. Så fel jag hade inser jag nu. Om inte jag gör det, vem ska då?
