Känner på samma sätt som dig @Soccermum, värsta sommaren någonsin. Saknar allt detta år, speciell med detta fantastiska väder! Inget av det jag haft i mitt liv finns kvar. Inga båtturer här heller, inga grillkvällar med ett gott glas vin, inga mysiga samtal om framtiden och nya resmål. Allt är borta och det gör så ont!
Semestern och sommaren är för oss lämnade det värsta. Tänk att man ens kunde komma på tanken att längta till vardagen och dess inrutade rutiner. Har alltid laddat för ledigheter och semester, men inte nu!
Sen mår man ännu sämre när exet haft en kärleksfull sommar med sin nya! Upplevt saker tillsammans och säkert varit nyförälskade och här sitter jag, ensam. Det gör så himla ont!
Det som gör ondast är nog kylan, känslan av att vad jag än säger eller skriver om hur mycket jag saknar honom, så vänds det emot mig. Det stressar honom och han visar inga tecken på att han bryr sig om mig överhuvudtaget. Samtidigt är det så konstigt när han varit den som sagt att vi alltid kommer att ha en relation p g a våra barn och att det kommer vara vi två som blir mormor och morfar framöver. Som om jag skulle vara intresserad av någon som helst relation med honom och hans nya, skulle inte tro det!
Tror nog att för honom hade allt känts så mycket bättre om vi bara kunde ha en “ytlig” formell kontakt som gjorde att han själv inte behövde bli påmind om vad han gjort mot mig. Men återigen, varför ska jag ställa upp på hans önskemål? Han har drivit detta hela tiden och han har redan checkat in i ett helt nytt liv med en ny kvinna och hennes stora släkt. Gissar att han har en “populärversion” gällande oss, kanske t o m säger att vår skilsmässa var ett gemensamt beslut och att “människor växer ifrån varandra”.
Men jag kan aldrig veta vad han väljer att säga så jag måste släppa det. Kan inte påverka det, men det är klart att han blir bara mindre och mindre värd för mig just p g a hur han fortsätter att bete sig.
Sorgligt att se vem min livskamrat utvecklats till.
Du har enligt mig både rätt och fel! Rätt för att den här fina sommaren hade kunnat gå till historien om allt hade varit som det alltid har varit. Det hade varit så mycket man kunnat hitta på. Speciellt som förra sommaren var rena skiten. Däremot så undrar jag om det inte hade varit värre om man blivit lämnad och varit tvungen att sitta inne hela sommaren pga skitväder. Instängd och mått skit!
Brustna förhoppningar! Alla ord och löften som man tagit för givna som helt plötsligt inte betyder ett endaste dugg!
Ja precis! Dom river sönder vårt liv helt och hållet och får oss att känna oss som deras dörrmatta och sedan förväntar dom sig att man ska vara deras kompisar “för barnens skull”.
Far åt H-te!!!
Ja, det där är så konstigt. Jag klarar inte av att tänka klart just nu och ännu mindre att vara kompis med honom. Han har så bråttom med att avsluta vårt 20 år gemensamma liv just nu. Allt går i ett rasande tempo och han får det att låta som att vi är eniga i beslutet när han berättar för alla andra. Något som han också gör väldigt gärna. Det som om det befästs för honom när han berättar för alla vänner, bekanta, grannar, barnens kompisars föräldrar, kassörskan på ICA (inte riktigt men det känns så). Och här är jag och har inte riktigt fattat vad som händer…
Ja @Soccermum jag tror att det handlar om deras dåliga samvete, Klart att det är enklare för dem om alla runt en tror att man gemensamt valt att skilja sig, att man “bara” växt ifrån varandra. Det händer ju överallt, enligt min exman…
Om de sedan samtidigt ska starta ett nytt liv med en ny person, den som de varit otrogen med, så är det självklart att de inte berättar hur de betett sig mot oss. Om de ljugit för oss, tror jag med all säkerhet att de också ljugit för den andre parten. Jag vet nästan med 100% säkerhet att det är så i vårt fall.
Så om man tror på karma så kommer detta att slå tillbaka på dem själva. Även om den nya kvinnan/mannen är uppöver öronen förälskad i våra ex, så kommer de ändå komma fram förr eller senare, vad de gjort mot oss. Jag skulle i alla fall inte vilja leva med en människa som gjort detta mot någon.
Min exman springer också på så fort med sitt nya liv och jag hinner inte alls med.
Märker att vad jag än skriver och hur mjuk jag än försöker vara, så slår han ifrån sig och blir irriterad. Verkar som min existens stressar och retar honom och då förstår jag inte varför han skriver till mig att jag “måste träffa honom och prata, oavsett om jag vill det eller inte…:”
Han borde väl vara nöjd, lugn och harmonisk nu när han fått det som han velat?
Nu har ytterligare några dagar gått sedan jag gjorde någon uppdatering. Det har varit dagar av dalar och toppar, av tårar men också faktiskt av att må lite, lite bra emellanåt. Visst är det fortfarande så jäkla jobbigt och tungt för det mesta men det är lite bättre. Jag har börjat ta kommandot lite mer i vår “relation” (eller snarare vår relation i att avsluta relationen).
Det är inte några stora saker men handlar om att säga vad jag tycker är ok/inte ok, var och när vi ska ses, hur vi ska göra med vissa saker gällande barnen, gällande boende mm. Det är så otroligt skönt att känna att jag faktiskt orkar och kan göra det utan att bara gråta.
Det är dock fortfarande så svårt att förstå att han vill att det ska gå så fort, men jag vet att jag faktiskt kan påverka vissa saker. Han kan ju inte t.ex göra bodelningen ensam…
Nu är det ju fredag och jag har fått frågan av några kompisar om att hänga med på en utekväll. De tycker att jag behöver komma ut och träffa lite folk. Tveksam till att jag orkar men vi får se hur det känns lite senare. Har ju suttit hemma hela sommaren så kanske är det bra. Barnen är borta, huset tomt och stan börjar fyllas med människor igen efter semestrarna. Känns bara så jobbigt att inte ha någon att komma hem till, inte ha ringen på fingret, inte ha tryggheten i att vara älskad och bekräftad. Friheten är inte kul när den inte är självvald.
Tack! Exakt sammanfattat och som urklippt ur mitt liv. Jag ville ju ha familjen, villan, kompisgänget och honom. Han sa att han var klar. Nu bygger han upp samma liv fast med ny, mycket yngre tjej… Jag blev utan min livsdröm. Hur ska jag få tillbaka den?
För gammal för nya barn. Våra/mina har nog inom ett par år flyttat ut och jag blir ensam…
Livet suger!
Ja @Sorgsenmamma! Jag gick ut och hade faktiskt rätt kul! Tänkte inte bara på separationen och allt elände utan skrattade med mina kompisar och tänkte på annat. Det blev en lyckad kväll och jag är glad att jag gick iväg. Ytterligare ett steg på vägen känns det som.
Idag är dock en jobbig dag, vi ska ses och börja prata bodelning mm. Bävar för det, blir tungt…
Tack för dina peppande tillrop om att jag skulle gå ut i fredags. Det behövde jag. Ha en fin söndag!
Kram
Nu har jag mått rätt ok några dagar. Kanske var det helgens utgång som gjorde sitt till eller så är det bara en sådan fas. Jag tycker att det är skönt att vara tillbaka på jobbet igen och är inte riktigt lika ledsen längre. Även om tårarna kommer ibland när jag minst anar det. Jag har bearbetat min sorg genom många långa promenader dessa veckor. Och genom att älta med vänner och med min terapeut. Och varje gång jag orkar berätta för någon ny person så känner jag mig lite stärkt.
En rolig men lite läskig sak är att en väldigt attraktiv man som finns i yttre bekantskapskretsen har skickat ett sms och frågat om vi ska ses och ta en fika. Jag är definitivt inte redo att dejta så det känns lite främmande men tänker att vi kan ju alltid ta en kaffe… Vi får se. Lever just nu lite på hans sms:)
Länge sedan jag skrev här men nu kommer en liten uppdatering. Veckorna har gått och det har hänt mycket. Min känslomässiga berg och dalbana har varit stor. Jag har bestämt mig för att inte bo kvar i huset, hittat en lägenhet, träffat vänner, återupptagit kontakter och intressen, kännet att det kan bli något bra ändå.
Så kommer kraschen. Tårarna. Sorgen. Ilskan. Jag vill ju inte detta! Det var inte såhär det skulle bli. Orkar inget. Ligger i soffan och deppar en hel helg när solen skiner och livet rullar på därute. Kan bryta ihop för minsta lilla. Hopplöst och svårt. Svart. Jag är så arg på x.
Såhär håller det på, svängningarna kommer när jag minst anar det. Det kan vara en låt, en doft eller en tanke som triggar något hos mig. Så jobbigt. Är det så för er andra också?
Precis så känner jag också! Allt känns så grått och overkligt! Vad hände liksom? Varför fick inte jag nåt att säga till om? Varför tog du sådana beslut utan att tala om det för mig?
Tankar som snurrar och ilskan och maktlösheten som pulserar i kroppen!
Alla säger att tiden är ens vän men ibland känns det som att den är ens fiende! Jag VILL inte må så här i flera månader eller år!
Jag känner att jag börjar misströsta! Det börjar göra ont att se framåt! Jag vill eller orkar inte tänka framåt. Det gör så ont. Man får försöka överleva dagen och hoppas på att ingen på jobbet ska se på en hur jäkla dåligt man mår som människa!
Precis så är det. Jag kan må ok, lr till och med bra, när jag inte tänker på situationen. När jag liksom ”glömmer av” min verklighet. Dagar då det mer känns som att exet är på tjänsteresa och snart kommer hem och då blir allt som vanligt igen. Fattar inte hur min hjärna funkar! Men när jag tänker framåt blir jag så ledsen. Över maktlösheten. Att en annan människa kan bestämma detta över mig och mina/våra barn. Konstiga är att det kan vara en liten skitsak som gör att jag plötsligt knappt kan andas, lr stå på benen. Ångesten äter liksom upp en inifrån… 10 månader nu.
Jag känner igen mig i det du beskriver. När man tänker på framtiden och hur den ska bli blir man liksom helt matt. Men jag tror man får försöka att leva en dag i taget. Att liksom inte förvänta sig att man ska se vilken väg som leder en ut ur skiten. Man går en väg ändå och en dag kommer den att leda fram till något, en dag befinner man sig vid vägens ände, och då menar jag inte livets slut utan det nya livets början. Hur lång eller krokig den vägen är vet man inte, det går liksom inte att veta. Däremot tror jag absolut att man i viss mån kan påverka hur lång eller kort den vägen ska bli. Genom att ta hjälp, gärna från någon professionell. Genom att inte fly från känslor och ångest genom destruktivt leverne. Lättare sagt än gjort, tro mig, jag vet. När man har ångest vill man ju inget annat än att dämpa den. Men allt måste få komma ut, alla känslor man kan tänkas ha i förhållande till det man drabbats av måste hanteras, annars blir vägen till läkning lång och brokig. Men vi är på väg, även om vi ibland tar långa omvägar så är vi på väg, på väg mot början på det nya livet. Hur det nya livet blir vet vi inte, men det vore synd att ge upp innan man ens hunnit dit, tycker ni inte? Tänk om det blir jävligt bra och vi missade det pga att vi gav upp när hålen i vägen blev för djupa eller guppen för höga. Det vore ju för jävla synd att missa bra grejer som vi ännu inte känner till för att vi inte orkade vandra vidare till vägens slut. Det blev lite flummigt det här men jag hoppas ni förstår min poäng. Inte ha panik för en framtid som vi inte vet något om. Låta läkningsprocessen (vägen) ha sin gång. Göra vad vi kan för att må så bra som möjligt tills vi en dag känner att vi har vandrat klart på den här vägen som är full av hål och hinder och istället vill försöka oss på den nyasfalterade fräscha som faktiskt kan leda till bra grejer. Ge.inte.upp.
