Skilsmässa

Min historia
1

Vet inte var jag ska börja men har separerat från ett 25 år långt förhållande och vi ligger nu i skilsmässa.
Jag är så fruktansvärt ångestladdad stundtals då jag känner att jag aldrig fick komma till tals efter min mans beslut.
Vi har gått igenom mycket under åren, med och motgångar och jag har varit den som alltid velat prata och ta upp saker och mitt ex helt tvärtom. Det har i sin tur genererat i en frustration från min sida då jag har nära till mina känslor och i förtvivlan många ggr sagt dumma saker för att överhuvudtaget få en reaktion. Oftast har jag inte fått prata klart eller så har han bara vänt ryggen mot mig och tom gått iväg.
Det senaste året har jag märkt mer och mer att mitt ex inte tagit några som helst initiativ utan det mesta har legat på mig.
Mycket lögner, som undanhållande på information om problem och ekonomiska samtal var nästan omöjliga att ha med honom då han blev extremt otrevlig.
Frågade många ggr om vi skulle skiljas men det har inte varit aktuellt utan vi har löst det för stunden.
Vi har två barn på 13 och 16 som vi/jag fick kämpa för att få. Familjen betyder allt för mig och så här i efterhand ser jag hur jag blundat för så mycket.

I mellandagarna kom bomben, han ville skiljas, och jag märkte direkt att det här har han ruvat på länge. Han var precis månaderna innan beskedet extremt ointressarad av både mig och barnen, tyst hemma och ville aldrig göra nåt egentligen.
Till slut sista tiden i december var han i princip bara hemma för att äta och sova.
Jag försökte på alla sätt ta reda på vad som var fel men svårt med en person som ser till att hålla sig undan så mycket det bara går.

Innerst inne så visste jag att det var rätt beslut men har varit så inne i min roll att få allt att rulla så jag blev ju chockad.
Han, som aldrig nånsin tagit initiativ till att lösa problem, han kom med beskedet.

För mig var det kaos och han lät mig reagera ett par tre ggr.
Jag sa att du måste flytta under tiden vi säljer lägenheten, där var jag orubblig, kände mig och känner mig så jävla lurad, inte bara av honom utan även av mig själv.

Han flyttade rätt omgående. Jag behövde prata av mig men han sa att han tänker inte kommentera något mer.
Vi har gått några ggr på familjerådgivning vilket har varit fruktlöst för min del.
Han har bara pratat i stort sett om sin sk missbrukarpersonlighet( ej med alkohol el. droger)som gjort att han gjort saker han inte velat för att bevisa nåt, i 25 år!
Och han har avskytt det mesta i vårt liv, renoveringar och hur vi bott mycket på landet med djur och skötsel.
Detta har jag hörsammat och vi lämnade lantlivet för stan, men inte för att han sa nåt själv utan det fick detektiven i mig nysta fram.

Nu kan vi förstås inte heller kommunicera. Och det verkar som han njuter av att göra mig illa. Vi bestämde oss att bo i varsin lägenhet i samma hus, men olika trappuppgångar. Sonen på 13 skulle bo hos mig då jag är mycket hemma dagtid, och fottern på 16 hos honom för hon vill absolut inte ha två boenden.

Idag är jag förtvivlad då han tillsammans med dottern bestämt att dom två ska hyra och bo i ett litet hus på landet 20 min från stan. Känner mig så sviken och berövad mycket av kontakten med min dotter.
Hon vill detta och jag vill inte förstöra för henne men vet inte om hon ser hela bilden.
Hon pluggar i annan stad, måste upp jättetidigt vid fem, åka buss, som går väldigt glest, och sen tåg. Mitt ex jobbar mycket, ibland kvällar och kommer inte kunna skjutsa alltid. Hon blir ensam en hel del periodvis även om huset ligger på en gård.

Har försökt göra en lång historia kort. Mitt ex har flera ggr pratat med barnen först om praktiska saker innan mig och låtit dom vara budbärare i vissa fall också.
Bett honom låta bli men han gör så ändå.

Jag är så fruktansvärt ångestfylld och vet inte vad jag ska göra. Det känns inget bra, eftersom mitt ex och min kontakt är så dålig och infekterad att jag inte ens kan bolla med honom. När jag tror att det kanske finns chans att bli lite bättre blir jag så besviken, ledsen och arg.
Hur hade ni resonerat?

1 gillning
2

Kan tillägga att jag när mitt ex berättade att han vill skiljas så gick jag och väntade på operation för en upptäckt knöl i bröstet. Detta bar jag inom mig, medans jag väntade på rätt tillfälle att berätta för honom, eftersom han ständigt var frånvarande och så ointresserad att prata så kunde jag helt enkelt inte berätta då rätt tillfälle aldrig kom.
Så jag var tvungen att tänka på min hälsa samtidigt som jag brottats med kaoset runt omkring mig.

3

Det första som slår mig när jag läser din historia är att tillvaron kommer bli SÅ mycket bättre för dig på sikt. Kanske för att jag vet hur knäckande det är att ha en tigande partner. Det gör något konstigt med en.

Men det förtar naturligtvis inte det tunga som ligger framför dig i den närmaste tiden. Uppbrott är fruktansvärt jobbiga, hur nödvändiga de än är.

För att slippa onödiga besvikelser måste du ställa in dig på allvar att det helt enkelt inte går att ha en fungerande kommunikation till ditt ex. Utgå från att det inte funkar. Konstruera inga lösningar på problem som kräver att du och han ska kunna prata om det hela. Hitta lösningar som bygger på att ni INTE pratar - och så informerar du honom istället. Via mail kanske.

Angående din dotter tänker jag lite mer åt hållet att du nog får släppa kontrollen över hennes boende i viss mån. Hon är så pass gammal att det där med vardagskontakten kan svaja rejält ändå. Min son flyttade hemifrån när han var 16 för att börja gymnasiet, och det var himla ängsligt för min del. Han låg ju nyss i en spjälsäng!

Men han klarade alldeles utmärkt att bo ensam. Och sedan avbröt han ändå utbildningen efter ett år, kom hem igen och fortsatte studera på hemorten. Det går fort i den åldern! :sweat_smile:

Jag tror alltså att du ska försöka ligga lite lågt angående dotterns val att bo hos pappan. Du kan t o m vinna på att uppmuntra det och peppa henne.

Visst, det blir förmodligen skitjobbigt för henne med de dåliga kommunikationerna, men låt henne upptäcka det själv. Om du har varnat henne i förväg är risken stor att tonårstjurigheten slår in och att hon minsann ska bevisa för dig att hon klarar det. Då blir vägen tillbaka mycket längre ifall hon ångrar sig och kanske vill bo hos dig igen. Vem vill komma till morsan och säga “okej, du hade rätt…”

Men om du har varit vänligt uppmuntrande och inte lagt några värderingar i var hon vill bo, då är det lätt för henne att bara säga en dag att det är alldeles för krångligt att bo hos pappa när hon ska ta sig till skolan. Utan prestigeförlust. Och har man tur får man då ytterligare något år med dem innan de lämnar boet för gott. Men det är ju mest en bonus.

När ungarna är i gymnasieåldern handlar det ju inte längre huvudsakligen om vårdnad och boende, om man ska vara ärlig. Då handlar det mer om att lägga grunden till en bra blivande vuxenrelation till dem. Lägg krutet där istället.

5 gillningar
4

@Trassel Bra råd. Att ha så lite kontakt som möjligt och vara väldigt saklig har jag förstått är nog det enda rätta.
Han svarar ändå aldrig på mina funderingar.

Det är så skönt och ett lugn infinner sig inom mig på ett sätt som jag inte upplevt på mycket länge när jag inte behövt ha nån kontakt med honom på några dagar.
Och sen oron och ångesten när vi har kontakt.
Så det säger förstås en hel del.

Tack för pepp ang dottern, hon är en självständig tjej och hon får väl som sagt komma underfund med själv vilka nackdelarna kan vara att bo lite isolerat från kommunikationer, kompisar etc.
Så rädd att förlora henne, det är det som ger mig ångest.

Imorgon har vi ett bokat samtal på familjerådgivningen men bara tanken på det får mig att må illa. Vill verkligen inte gå eftersom det ger mig absolut inget. Det lilla som vi bestämt med upplägg för barnen och praktiska saker har han ändå inte följt.
Blir mest pajkastning och hur synd det har varit för honom.
Är det ändå dumt att inte gå när jag mår bättre av att låta bli?

5

@Trassel säger det så bra ovan!

För mig blev relationen med sonen bättre sedan han hade flyttat hem till pappan på heltid, sista terminen i grundskolan. Sonen har en relativt bra och fungerande relation med pappan, men med mig är den varm. Det är så mycket mer värt för mig än att han till varje pris skulle bo hos mig, då när han inte ville.

Fokusera på att du har en god relation med dottern! Akta dig för all form av skuldbeläggande och att tala ner hennes val eller hennes pappa.

Det är en omställning att vänja sig vid och acceptera att man inte längre kan påverka vad den andre säger eller gör. Man kan inte kräva någonting. Det enda man har makt över är sina egna göranden och låtanden.

Håller tummarna för att operationen går bra och att det visade sig ofarligt!

Tillägg:
Gå du på mötet! Men du behöver inte gå in i diskussion med honom, ffa inte om hur synd det är om honom. Håll fokus framåt. Gå inte med på några förslag som inte känns helt rätt, utan kräv isf att få fundera först.

1 gillning
6

@Restenavlivet Fint att du har en så nära och bra relation till din son!
Låter positivt, klokt och sunt. En bra och varm relation är det man vill ha till sitt barn och hon är så pass stor nu så var hon bor ska inte påverka den, det är så jag får tänka.
Jag ska vara positiv inför henne.

Att inte längre på nåt sätt kunna påverka nån annans handlingar är som du skriver en jätteomställning.

Det värsta är också information som kommer när man minst anar och information som man helst inte vill ha tyvärr.

Kanske pallrar mig iväg på mötet ändå😐

Tack, jag är redan opererad och den visade sig vara godartad tack o lov.

3 gillningar
7

Hur gick samtalet, @Meja ?

8

Vilken jobbig situation för dig. Håller med föregående svar gällande barnen.
Din dotter kommer inte försvinna från dig.

Förstår om det känns som du håller på att förlora allt men så är inte fallet. Du kommer inte förlora dina barn.

Dåligt av ditt x att vara så extremt avståndstagande och inte berätta något för dig om tankar och känslor före uppbrottet.

Tror inte han mår bra i sig själv, är nöjd med sig själv eller sitt liv. Inget du ska ta åt dig av alls.

Måste vara jättetufft att ha kontakt med pappan när han är på det sättet. Försök vara så bra som möjligt bara. Du vet vad som är rätt och fel och var glad över att du inte beter dig som ditt x gör.

Jag tror barnen kommer se en stor trygghet i dig, du beter dig moget. Det kommer kännas mycket bättre för dig framöver.
Det viktigaste man kan ge barnen är kärlek.

Försök att inte vara rädd över den nya situationen. Du kommer hantera den bra.

9

@Restenavlivet Blev inget möte. Mitt ex kunde inte pga eget viktigt möte.
Så jag har bokat om tiden två veckor fram, synd för jag hade laddat för att gå.

1 gillning
10

@Darker Skönt att läsa dina tankar om detta, tack!
Försöker verkligen vara den förnuftiga och mogna i detta, men, jobbigt med allt oförutsägbart och att känna mig så osäker på vad jag kan lita på och inte.

Min dotter kom hem och var jätteglad över nya boendet på landet med ett stort rum som hon ska få omrenoverat. Jag lyssnade, ställde frågor tittade på bilder som hon visade intresserat och försökte verkligen vara positiv i detta nya hon var så förväntansfull över.

Xet mår absolut inte bra innerst inne. Just nu så lurar han nog sig själv och förtränger allt och då är det lättast för honom att bete sig illa mot mig.
Han som deklarerade för mig tidigare att han orkade vare sig bo på landet med allt som hör till, renovera om etc. har nu tvärvänt och gör precis allt det nu.
Det skapar en osäkerhet i mig gentemot honom som tär i mig hela tiden, vad stämmer och vad stämmer inte…

Min stora oro är ändå att jag ska förlora barnen i allt detta även om du/ni skriver att det inte är troligt, men det är det som gnager i mig hela tiden och att han nu mutar med allt möjligt, framförallt min dotter. Ändå vet jag ju innerst inne och känner att jag har en jättefin och nära relation med båda barnen.
Alla dessa tankar…

Just nu mår jag verkligen så fruktansvärt dåligt och känner att jag börjar nå botten, ångest som biter sig fast, svårt att både sova och att äta. Har nära vänner som stöttar mig men
kontaktade vården igår för jag känner att jag behöver mer hjälp för att orka, ska till läkare idag och på egen samtalsterapi på tisdag.

11

Tänkte faktiskt skriva muta och det är väldigt dåligt att försöka tävla som han gör. Jag tror det är vanligt förekommande bland osäkra personer.

I längden är det kärlek, förståelse och trygghet som är det viktigaste - som du ger.

Känn dig inte sämre om han har bättre ekonomi än vad du har. Du har annat viktigt du ger dina barn.

Väldigt konstigt med hans skiftande beteende gällande landet ja. Elakt av honom att säga att det var tråkigt att bo så med dig. Han verkar inte som en bra partner alls.
Försök tänka positivt och var glad att du slipper honom.

Förstår att situationen kan vara annorlunda när man har barn, du kanske vill att mer tid passerar, men du kan ju alltid skaffa en dejtingapp, det hade jag gjort. :wink:

1 gillning
12

Kanske får du trygghet i att lyssna på oss som varit i samma sits? Jag lämnade barnets pappa som behöll stora fina nya huset där barnen hade egna rum, var trygga, hade grannar osv. Flyttade inom samma område in i en liten tvåa. Barnen sov i samma rum och hade endast en lekhörna. De älskade den lägenheten, men framförallt så trivdes de så väl hos mig :heart:

Nu är mina tonåringar och de har upplevt flera flyttar. Hos sin pappa bor de fint då bonusmamma är inredare och har en otrolig förmåga att trolla fram det vackra i allt! Jag bor i o för sig mycket bättre nu, barnen har varsitt rum, men den äldsta bor heltid hos mig och den yngsta tror jag kommer göra samma sak om ngt år.

Det jag vill säga är att oavsett ålder, trivs barnen där de är trygga :heart: Och utifrån hur du beskriver ditt möte med dottern, där du var nyfiken, ställde frågor, visade att du ville dela hennes glädje, det är PRECIS vad barn vill uppleva! Så led dina egna tankar till dig själv, du ÄR en trygg mamma! Och du, innerst inne vet du att materialistiska saker aldrig kan tävla mot den du är!! Dessa tankar ska du tänka på när din egen oro besöker dig! Och vill du ha flera exempel så har jag massor! Säkerligen finns det forumvänner som kan ha fler erfarenheter!

Så var trygg med att du är en kärleksfull och trygg mamma :heart: Det är helt ok att inte alltid vara stark men var din egen bästa vän i denna process och påminn dig om vem du är och vad du ger till dina barn :smiling_face_with_three_hearts: Och när du behöver pepp från andra så finns vi alla här!! En textrad bort från dig!

2 gillningar
13

Det här är ett tecken på din dotters goda kontakt med dig. Det är det allra viktigaste, att ni kan prata! Inga mutor i världen kan skapa en god kontakt! Fortsätt att lyssna på henne så kommer du att ha henne för hela livet, inte bara så länge hon har nytta av dig!

1 gillning
14

Mina föräldrar skildes när jag var ca 7 år. Hos mamma delade jag, mamma och min syster rum. Å min bror hade eget rum. Hos pappa hade vi varsitt rum. Men trivdes inte alls där. Hos mamma var det mysigt och ombonat. Hon hade inte mkt pengar men det spelade ingenroll.

3 gillningar
15

#Buenita Tack för pepp❤️

1 gillning
16

#restenavlivet Jag älskar att lyssna på henne och ta del av hennes liv, men livrädd att förlora henne pga skilsmässan det är där min oro ligger.