Halloj på er
Jag har varit gift i snart 10 år och tillsammans med min fru i snart 15 år, vi har två barn 12 och 7 år.
Allt har varit frid och fröjd tills en tid tillbaka.
Hon har har börjat ta upp skilsmässa varje gång vi är långledig, jag går och tänker på det rätt mycket, “när kommer hon ta upp skilsmässa igen?”
Jag sa till henne att nästa gång hon tar upp skilsmässa igen så gör vi det på riktigt för jag orkar inte höra på det om och om igen. Och det hände på nyårsafton. Men vi har fortfarande inte skilt oss än och sen dess har det känts tungt. Det bara flöt på som dom andra gångerna hon tagit upp det. Jag funderar när hon säger att hon älskar mig, “gör hon verkligen det eller stannar hon kvar för tryggheten?” Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur jag känner, jag är rätt så kluven.
Hon är alldeles för ivrig att göra massa saker eller resa bort, det är något nytt hela tiden, nu har hon planerat att åka utomlands och hon sa att jag inte behöver följa med om jag inte vill, så jag sa att jag stannar hemma då för hon ska ju ändå resa tillsammans med sin mamma, syster och hennes barn, men då började hon skylla på barnen att dom vill ha med mig och visst det är väl sant men det känns som att det var mer en anledning till att tvinga med mig. Inte nog med det så har hon redan börjat planera in semestern att vi ska bila genom Europa, och jag bara suckar för det finns hur mycket jobb som helst på huset att ta tag i. Och när det kommer till hus och trädgård så har hon aldrig lyft ett finger när det kommer till underhåll.
Det känns som att hon planerar bort hela min fritid på massa saker. Jag är intresserad av motorcyklar, det är det enda intresset jag har och hon pratar hela tiden om att sälja bort en.
Sexlivet har knappt existerat på senaste tiden och när det väl blir av så känns det mer som att få det överstökat än att njuta.
Jag behöver skriva av mig och kanske någon har suttit i samma sits? Hur gick ni tillväga? Vad hände?
För mig känns det tyvärr som att skilsmässa är den enda vägen just nu.
// Anonym
Jag var nog lite mer som din fru. Mitt x gillade inte nyheter och förändring, men det gör jag. Om det bara varit detta som var stenen i skon så hade vi nog varit ihop ännu, men han hade också problem med vredesutbrott, främst mot mig men med tiden drabbade det barnen i högre grad också. När barnen var 10 och 13 fick jag nog och vi separerade.
Det jag upptäckte efteråt var hur hämmad jag hade känt mig av just att han inte delade samma syn på äventyr, nyheter och förändring som jag. Ett år efter separationen blev jag ihop med min nuvarande sambo och konstaterar att livet blev så mycket bättre! Även mitt x träffade en ny som är mer som han. I vårt fall tror jag att vi band oss för tidigt då för länge sedan. Det blev 24 år men borde aldrig ha blivit mer än några månader.
Det jag försöker säga är att separation inte alltid är det sämsta, särskilt inte om man är väldigt olika som personer.
Tänk tanken, att du träffar någon som är mer som du? Som tycker om att pyssla och renovera med huset? En nytändning med sexliv?
Ojoj, vad jag känner igen mig här!
Jag är också en praktiskt lagd man som vill ha ordning och reda.
Gillar MC gör jag också! (har 7st!, snart färre…)
Min fru (snart X) är nog lite som din, tycker inte om statiska lägen. Det ska hända saker.
Under årens lopp blev samlivet alltmer statiskt och det slutade med att hon var otrogen och sen ville skiljas.
Jag ville ha en chans att ändra på saker, men hon hade funderat länge och var förbi den punkten.
Det är där vi befinner oss just nu.
Fundera på vad DU vill!
Vill du fortsätta kommer du vara tvungen att göra förändringar, din fru också. Jämka ihop något som är hållbart.
Frågan är om din fru är beredd till det?
Hon kanske redan har bestämt sig?
Om ni pratar konkret om olika framtida scenarier kan ni kanske tillsammans komma fram till något?
Men vad anger hon för orsak till att hon vill skilja sig då? Du tar upp det du tycker är skevt mellan er och ni verkar fungera tämligen olika. Men hon säger väl mer än “jag vill skiljas”?
Hon tar upp det för att hon känner så, om detta var viktigt för dig så kan du inte gå och fundera på ”nästa gång”. Om du inte vill skiljas så måste ni ju prata om det. Eller om du vill skiljas, gör det.
Sämsta strategin, låtsas som att det regnar och hoppas att ”hon ska glömma bort det”.
Att vilja skiljas är en skarp signal. Då måste du reagera, bry dig. Om du inte bryr dig, så skilj dig.
Det ska vara absolut förbjudet att ta till dessa ord om man inte menar det. Den respekten måste ni ha mellan er. Om hon tar upp det så är något väldigt fel. Om du bara rycker på axlarna åt det, så är det ännu mer fel.
Så du tröttnar och tycker hon är jobbig? Men vad tänker du göra åt det? Vill du vara gift? Gör något åt detta då, kommunicera, ta ställning. Om du inte vill vara gift, skilj dig.
Att vara gift med någon som inte bryr sig när man skriker skilsmässa…. Då känner man sig inte värdefull och inte du heller som får höra detta med jämna mellanrum, men PRATA MED VARANDRA!
Och du å andra sidan… vill inte göra något? du verkar ju inte så påhittig…. Ni matchar inte varandra o pratar inte om det….
Hon kanske vill spendera tid med dig, ni är ju ändå gifta. Du verkar inte vilja….
Och ni verkar ha väldigt olika intressen… eller jobbar du hemma för att slippa umgås? Sedan måste vissa saker göras, men en relation måste också underhållas….
Ni måste prata om hur det känns….
Ja, vill man inte spendera tid ihop och inte har så mycket gemensamt osv så är det svårt att känna närhet och vilja ha sex….
Vad vill du? Om du vill ha kvar din fru så kan det vara för sent…. Men familjerådgivning skulle jag föreslå oavsett, för ni verkar inte kunna prata.
(har 7st!, snart färre…)