Skilsmässa

Hej,
Jag skrev nedanstående på familjeliv.se men fick tipset om att även skriva här då någon upplevt att hen fått mycket stöd här sedan hens skilsmässa.

Jag är en man på 39 år som varit gift sedan 2014, ihop med min nuvarande fru sedan 2006.
Har en dotter på 8 år med en kronisk sjukdom.

Vårt förhållande har varit dåligt sedan flera år tillbaka, knappt något sexliv, mycket bråk om allt möjligt, oenighet om vem som gör vad och hur mycket var och en bidrar och vi kom för ca två år sedan överens om att vi inte bör fortsätta tillsammans.
Dock blev dottern sjuk ungefär samtidigt och det var då inte lämpligt att gå isär då livet var tillräckligt jobbigt för oss allihop med ett sjukt barn och test av olika mediciner mm, frun har också pluggat under den här tiden och vi har inte velat gå isär under den här tiden då vi båda är måna om att vi skall kunna bo nära varandra och ha någorlunda jämförbar levnadsstandard.

Nu har dottern varit frisk i runt ett år och frun har fast jobb så hon har nu sökt och fått en lägenhet så nu börjar skilsmässan bli verklighet,

Vi har ansökt om skilsmässa och frun får lägenhet i 1:a september. Att gå isär känns helt rätt för oss båda två.
Dock har dottern nyligen påbörjat en ny kortisonkur pga mild inflammation, kortisonet ger henne kraftiga humörsvängningar, såpass illa att hon pratar en hel del om att hon vill dö.

Nu har frun redan skrivit på lägenheten och skilsmässoansökan är inskickad, vi kan inte heller skjuta på det hur länge som helst då ingen av oss mår bra av att bo tillsammans, inga större bråk men konstant höga irritationsnivåer.

Finns det någon som varit med om något liknande? Föräldrar som gått isär under kortisonkur eller kanske föräldrar till barn med NPF-diagnos som har några tips?

Jag säger inte att NPF och kortison är samma sak men tänker mig att man behöver vara extra försiktig i båda fallen.

Jag har även en del personliga farhågor.
Har hamnat i den alltför vanliga fällan där jag som man inte vårdat mina relationer och därför står mer eller mindre utan vänner, har några stycken men dessa är parvänner som vi umgåtts gemensamt med större delen av tiden, har en gammal vän som är singel men det enda vi har gemensamt är festande så det är ingen relation jag vill basera mitt singelliv på.
Hur gör man för att skaffa nya vänner i 40-årsåldern?

Undrar även en del om dejting, min fru och jag träffades genom gemensamma kompisar när jag var 22 så jag har knappt dejtat alls i mitt liv, hur går man tillväga nu för tiden? De flesta jämnåriga jag känner är i långvariga förhållanden så har ingen direkt att vända mig till i den här frågan. Vad jag har läst verkar dejtingappar fungera sådär. Någon som har några andra tips på hur man träffar någon ny?

Undrar också vad ni som har barn varannan vecka gör på barnfria veckor.
Frun och dottern är just nu bortresta och jag har skittråkigt. Tycker det är skönt att frun är borta men saknar dottern och vet inte riktigt vad jag skall ta mig för.
Gillar att träna men gör det vanligtvis på morgnarna, går upp vid 4 för att springa eller gymma och detta har blivit en vana så vad gör man från att jobbet slutar tills det är dags att gå och lägga sig nr man är själv?

4 gillningar

Ett tips är att börja spela Padel, extremt social sport där man kan träffa mycket nytt folk!

Hej.
Tack för tipset, har dock en syster som är fysioterapeut som starkt avråder från just padel ( har haft en del hälsenoproblem sedan tidigare). Vore dock kul att testa.

Hur träffar man nytt folk genom padel dock? Upplever det som att det mest är kompisgrupper (medelålders mellanchefer som jag själv) som spelar. Finns det klubbar där man håller träningar mm?

2 gillningar

Du börjar låta som den romerske senatorn Cato d.ä med sitt “-För övrigt anser jag att Khartago bör förstöras!”…

En fras som han lär ha avslutat alla sina tal, oavsett ämne, med :joy:

1 gillning

När vi skulle skiljas, så var vår NPF-dotter 10 år. Jag har också erfarenhet av ett annat av mina barn, som blev helt galen av kortison, så jag förstår jämförelsen.
Det jag vill tipsa om är att ni håller det kort och sakligt. Blanda inte in era känslor inför henne, utan håll er till fakta. Ni ska flytta i sär, och så här kommer det att bli för dottern. Ert beslut för att ni vill separera, men tyvärr påverkas dottern av det.
Allt för att dottern absolut inte ska tro att det är hon som orsakat skilsmässan. Lägg upp det som ni skulle göra med andra stora beslut. Ni föräldrar köper en ny bil, och det är inget som dottern påverkat. Ni föräldrar byter jobb, och det är inte dotterns fel. Ni föräldrar separerar, och det är inte pga dottern. Förstår du hur jag menar?

8 gillningar

Tack för tipset.

Jo, jag tänkte, utan att egentligen ha någon kunskap om NPF, annat än från kompisar under uppväxten att det kunde finnas vissa likheter. Oavsett vilket känns det som att man bör försöka gå extra varsamt fram, dottern har blivit hyperaktiv av kortisonet och humöret svänger konstant, dock mest mellan extrem ilska och ledsamhet, kan börja skrika och kasta saker eller brista ut i gråt utan någon synbar anledning och det är väldigt mycket prat om hur dum och dålig hon är.
Jag har svårt att avgöra om hon verkligen känner så eller om det mer är bekräftlesebehov det rör sig om.
Förhoppningsvis är det bara 5 veckor kvar på hennes 8 veckorskur, hennes förra omgång med kortison varade i 14 månader.

Jag skall försöka tänka på sakligheten, inte blanda in för mycket känslor och självklart trycka på att det inte är hennes fel utan att det är någonting mellan hennes mamma och mig.

3 gillningar

Dejtingsajter kan iaf ge en viss social interaktion som kan ge avledning under de barnfria veckorna. Om du har tur så träffar du någon. Annars är väl det allmänna rådet att engagera dig i något eller några intressen för att där träffa nya människor, både vänner och ev partners. Man kan också byta jobb för att uppnå detsamma.

2 gillningar

Ja, jag kommer nog att testa någon gång framöver. Ingenting jag egentligen är ute efter just nu utan mer en undran om hur det fungerar nuförtiden.
Den första tiden ser jag mest fram emot att få bygga upp ett eget, nytt liv.

Jag har tidigare varit med i olika idrottsföreningar och fått en del bekanta men aldrig riktigt lyckats komma vidare från småprat på klubben till någon riktig vänskap.
Å andra sidan kanske jag inte riktigt varit öppen för det heller då livspusslet sett ut som det har gjort.
Kanske blir annorlunda framöver då jag kommer att ha mer tid att fokusera på sådana saker.

3 gillningar

Mitt yngsta barn hade just diagnosticerats med depression och generaliserad ångest när skilsmässan slog ner som en bomb. Det var förstås inte optimalt för henne, där och då. Mediciner med kraftiga biverkningar etc.

Då tyckte jag förstås att det var världens sämsta tajming och så illa för vår dotter. Och det blev kämpigare och stökigt. Men nu har det gått fyra år och saker är bättre. Det är inte alls säkert att det hade varit enklare om skilsmässan dröjt.

Det verkar som att ni föräldrar har ett ganska gott samarbete, även om jag förstår att det är tärande och tröttande att ha levt så länge under samma tak. Så mitt råd är att inte lägga för mycket kraft på att fundera över att det är dåligt läge just nu - ni har ju verkligen försökt.

Dejtingappar funkar ”olika”… Dels för män och kvinnor, dels för att man är olika personligheter. För mig har det funkat :smiling_face_with_three_hearts: och jag har flera väninnor som också träffat en ny partner via appar. Män och kvinnor träffas ofta så, nuförtiden, har jag förstått. Så testa, men inte än! Jag tycker att du först och främst ska landa i en ny vardag, och hitta det där vad DU vill fylla din tid med. Både för att det är bra för dig och för att det är superviktigt i dejtandet. Du behöver kunna beskriva hur du gillar att fördriva en ledig dag, för att en potentiell dejt ska kunna sätta sig in i om det är ett liv och en dag ni skulle gilla att dela med varandra.

Jag tror absolut att man kan få nya vänner i medelåldern. Våga ta steget, bjud hem arbetskamrater, prova nya saker som kanske skulle kunna bli intressen. Kanske ut och res, gå med i en vandringsgrupp? Jag blev singel just innan pandemin bröt ut, och under tiden för alla restriktioner så lärde jag mig uppskatta att gå ut och gå med en vän. Kanske grilla korv eller ha med fika. Så jag fjällvandrar inte, utan väljer nån runda ganska nära hemmet på cirka 7-12km. Rekommenderas, för att hitta annat än festande att göra ihop.

4 gillningar

Nej det kan jag förstå att det måste ha varit svårt.
Vad skönt att höra att det blev bättre.
Jag vet inte så mycket om GAD, har läst om det någon gång tidigare men hur fungerar det? Är det kroniskt eller är det någonting som man kan bli frisk från med rätt behandling?

Min fru och jag har absolut bra samarbete, vi är fortfarande vänner, det är bara förhållandet som varit dött i flera år.
Vi bråkade en hel del för några år sedan men sedan beslutet om skilssmässa togs för två år sedan har det varit bättre, jag antar att vi haft lättare att ignorera de sidor hos varandra som inte är kompatibla då vi nu vet att det är tillfälligt och ingenting vi behöver lägga energi på att försöka förändra, även om det är lite tärande att bo med en person som man visserligen tycker om på många sätt men som man inte vill bo med och som man insett att man är ganska olik.

Jag är, på ett rationellt plan, övertygad om att det kommer att bli bättre även för dottern i längden då vi föräldrar troligen kommer att må bättre efter separationen och därmed också vara bättre föräldrar men kommer ändå inte helt ifrån känslan att man är självisk.
Hon har redan så mycket i sitt liv som hon borde få slippa med läkarbesök, immunnedsättande medicinering och nu även kortison, känns jobbigt att vi skall riva upp livet för henne ytterligare.

Vad gäller dejting är det absolut ingenting jag kommer kasta mig ut i utan det var mer en fundering kring hur det fungerar nuförtiden.
De flesta jämnåriga jag känner är i förhållande sedan lång tid tillbaka och har ingen erfarenhet av det, känner naturligtvis till Tinder mm men det är framförallt från kollegor i 20-årsåldern och våra perspektiv skiljer sig en del.
Vad gälller att hitta en ny livspartner så har jag i nuläget väldigt svårt att se att jag skulle vilja bo ihop med någon igen, kanske i framtiden, efter att dottern flyttat ut men just nu känner jag att det nog passar mig bättre att få bo själv, någon form av särbolösning kanske kan bli aktuellt framöver men det återstår att se, har inte bott själv sedan 2011 så det är svårt att få en bild av hur det kommer att bli.

Vad gäller att skaffa nya vänner kommer det bli en utmaning, är egentligen inte osocial men kan ha svårt att släppa folk inpå livet, de flesta vänner jag haft är folk jag “tvingats” umgås med under längre tid genom gemensamma bekanta eller genom jobbet exempelvis. Vi har rört oss i samma kretsar och med tiden har en vänskap vuxit fram, upplever dock inte att jag träffar särskilt mycket nytt folk på det sättet nuförtiden utan det känns mer som att man medvetet behöver gå in för att lära känna någon, ungefär som att dejta.
Förhoppnigsvis kommer nya forum öppna sig när jag väl landat efter skilmässan, någonting kommer jag behöva fylla de barnfria veckorna med :slight_smile:

2 gillningar

Känner igen det här med ensamhetsbiten. Jag är separerad sedan några månader och har egentligen bara en riktigt bra kompis kvar.
Jag är sådan att jag lätt glider in på djupa ämnen vid fikasnack och liknande. Om någon frågar hur läget är, kan du då säga att ”det är jäkla jobbigt för jag har skilt mig ”? Då kommer du väcka intresse och empati. Fler än man tror vill nog prata känslor och djupa saker. Det kan vara en öppning för att få vänner. Det är garanterat fler som känner exakt likadant. Även bland de som är i stabila förhållanden. När ni väl börjat snacka, vilket ibland kan vara lättare med någon man inte känner så himla väl, så kommer det rulla på. Rätt vad det är kommer någon fråga om du ska hänga med på judoträning, konsert eller mountainbikerunda. För egen del har jag tyvärr en för stor tröskel för att nappa på sådana grejer. Men är du öppen för det så kommer det att funka!

Jag har ett barn med en npf-diagnos och står mitt i skilsmässan. Förutom de kloka råd du redan fått i just det perspektivet så är mitt enda lilla tillägg, ta saker lite stegvis. Ge varje del lite extra tid att sjunka in. Dvs efter att ni berättar låt det gå en tid när beskedet får landa. Sen, när ni kan titta på lgh/område, gå dit ihop. Eller att du går tillsammans med henne själv och spanar in mammas ”område”. Visa att det är ok. Upprepa att ni fortfarande är familj, lyft allt det som kommer vara samma extra mycket. Dölj inte för den delen det som inte kommer vara det. Men ta det stegvis och inte allt på en gång. Mer än så kan jag inte säga då jag själv seglar på oerhört djupt och okänt vatten i precis detta nu.

1 gillning