Jag känner likadant.
Finns ännu en anledning än rädsla och besvikelse.
En ganska ohärlig anledning, jag har blivit lat och bekväm!
Usch jag måste skärpa till mig märker jag.
2 gillningar
Varför då?
1 gillning
Jag vill vara en nyfiken människa som tror på det goda i människor och möte emellan.
Att vara sårad, rädd, besviken är en sak men att sätta stopp för olika typer av relationer för att man är bekväm och lat är inte helt charmigt.
Att avstå för att man äntligen har hittat sin röst och hur man vill leva och att ingen ska få trampa på en mer är ett mer sunt avståndstagande än att man avstår för att man är bekväm, orkar inte, pallar inte, sedan är det nog något spännande på TV istället, jomen det var det ”Kolja en tjeckisk dockteater” fördriver jag hellre tiden med istf släppa in någon😂
2 gillningar
Men då vill du ju egentligen, men du gör det inte för att du av olika anledningar är rädd, eller okej om du vill kalla det för “lat”.
Jag känner att jag helt enkelt inte vill, jag ser det inte som värt det och jag är inte intresserad att lägga det engagemanget igen även om jag tror på det goda i människor om än inte i samma utsträckning idag som decennier sedan… så känns det i nuläget iaf.
Men om det ointresset sedan egentligen skulle kunna bero på att jag eg är “rädd och förhärdad” utan att jag själv förstår distinktionen, det är väl möjligen oklart och svårare att avgöra…
3 gillningar
Jag vill inte just nu iallafall, jag är rädd och jag är lat😊
2 gillningar
Jag hör också till kategorin som inte vet om jag avstår från en ny relation för att jag har blivit avskräckt eller om det är för att jag helt enkelt mår bäst som singel.
En terapeut eller psykolog som grävde djupt skulle kanske hitta nån sorts känslomässig mur hos mig på grund av dåliga relationserfarenheter men för mig i vardagen känns det bara som att jag inte är särskilt intresserad av något parförhållande.
Jag saknar inte att ha någon här hemma. Jag är aldrig avundsjuk när andra pratar om vad de ska hitta på med sin partner. Jag känner mig inte ensam i största allmänhet.
I dagsläget fyller mina vänner och min släkt mer än väl upp mitt sociala behov. Tror jag. Eller också är även jag bara rädd och lat. Jag utesluter det inte, men i så fall bekymrar det mig inte. 
7 gillningar
Kunde inte beskrivit det bättre själv 
2 gillningar
Exakt så känner jag också. Men samhällets syn på tvåsamhet, att det fortfarande är så starkt normen, gör att jag ändå ibland kommer på mig själv att tänka tanken att “kanske jag ändå borde försöka hitta någon”.
Hittills har jag dock ändå inte hittat tillräckligt med motivation eller argumentation för att det skulle vara befogat. Och har inte tagit ner nån app eller närmat mig någon man på annat sätt heller. Mår väldigt bra med livet som det är, varför krångla till det 
3 gillningar
Ja, det gäller att man backar lite från samhällsnormer och allmänna förväntningar på hur man bör leva och istället tar sig tid att lyssna på sig själv ordentligt.
Man behöver ju inte fatta något principbeslut. Jag menar, i mitt fall har jag inte bestämt mig för att jag vill vara singel. Snarare är det just nu en icke-fråga. Det är helt enkelt inte på tapeten i mitt liv här och nu. Kanske blir det en fråga senare, eller också blir det aldrig en fråga.
Men det viktiga enligt mig är att man inte springer i en viss riktning bara för att man “ska” det. Jag läser ofta här på forumet om människor som egentligen inte alls vill börja dejta men som känner att de borde göra det. Anledningen kan t ex vara att kompisarna säger att de måste gå vidare, eller att de själva tror att man inte har läkt förrän man hittar en ny partner att inleda en relation med.
Jag tror att sånt i hög grad bygger på missförstånd. Visst kan en ny relation vara en indikation på att man äntligen har lagt det gamla bakom sig, men det kan lika gärna stå för exempelvis att man inte riktigt klarar att stå på egna ben.
Och att man fortsätter vara singel är naturligtvis inte heller något bevis på att man har fastnat i sorg och grämelse, utan kan likaväl tyda på att man äntligen har kommit fram till vem man är och hur man vill forma sitt liv.
Det här kan ju inte omgivningen avgöra, det måste man göra själv. Problemet är väl att det inte är enkelt! Det är nästan fascinerande hur svårt det kan vara att känna efter vad man innerst inne vill. Svårt, men samtidigt roligt och spännande.
7 gillningar
Precis! Och vilken intressant diskussion det blev här 
jag tycker på ett sätt att det är två diskussioner i en. Där det ena handlar om att egentligen väldigt förenklat uttryckt finna sig själv. Gå till botten med sina rädslor och våga stå upp för sig själv, eller att våga visa sårbarhet för sig själv eller andra. För mig blir en uppgift att upptäcka vad ilskan står för och jag tror som ni skriver att det kommer mynna i att jag accepterar min sårbarhet, men kanske inte för min exman. Jag tänker att det finns många situationer i livet man kan visa sin sårbarhet. För en partner, arbetskamrater, vänner etc. Och inte minst inför mig själv. Just nu har jag känt att jag behöver ensamheten, för att lära känna mig själv. För att tänka och reflektera. Vissa skulle kanske meditera eller göra något annat. Jag är hemma hos mig med en stor kopp te och lite lugn musik.
Den andra diskussionen tänker jag handlar om huruvida man vill träffa en ny partner eller inte. Och där tänker jag för egen del att jag inte vet! Här tänker jag att ni som landat lite längre tid i era separationer har mer substans bakom era val. Jag saknar tvåsamheten (men inte min exman det minsta) men det kanske bara har att göra med att jag är så van vid den. Som några av er skriver kan man ju fylla sitt liv med så mycket annat än en kärlekspartner. Det finns familj, vänner, men också självvald ensamhet. Jag tror att det för mig måste gå lite tid för att jag ska veta vad jag vill ha. Jag har redan ”börjat leva igen”. Dvs jag fyller min tid med så många intressanta och fina människor, och jag har utvecklat vänskapsrelationer med ett par personer som jag tror inte hade funnits i mitt liv om det inte vore för skilsmässan. En av dessa var jag på en liten resa med, den andra är min mamma och en tredje en person i periferin av min vänskapskrets som också hon separerat och där vi pratat en del om förhållanden, men också funnit gemensamma intressen i annat. Jag hoppas för min egen ddl att jag inte rusar in i någon ny kärleksrelation innan jag landat här i mitt nya liv och fått njuta lite av den här nya friheten jag fått. Men vi får se! En av de intressanta sakerna med Livet är ju att man inte vet vad som ska hända imorgon!
Kram på er forumvänner!
8 gillningar
Otroligt bra poänger och saker som alla skulle må bra av att fundera på 
2 gillningar
30/1
Det är nu ett år sedan jag skilde mig. Så snabbt tiden har gått!
På det hela taget mår jag bättre, men det finns stunder under dagarna som är nästan outhärdligt smärtsamma. Inte av saknad dock. Eller så har jag skalat bort den känslan? Jag saknar honom inte, men jag saknar stundom kärnfamiljen, tryggheten, tvåsamheten. Den här känslan av att vara ett team är ju rätt angenäm, och den saknar jag. Dock var vi ju inget team har det visat sig. Och då framstår han ju som allt annat än ett kap… På så många sätt har mitt liv blivit bättre sedan förra året. Jag står faktiskt på egna ben och relationen till barnen är stark. Relationen till mina närmaste vänner är också stark. Så just nu är allt bra. Så skönt att åtminstone just här och nu kunna vila i den känslan, att allt är bra här och nu.
10 gillningar
30/1 fortsättning…
Och då är det ju så att direkt när jag vilat lite och känt lugnet i mig, slappnat av. Ja, då kommer bakslaget som ett brev på posten. När jag skrev det förra inlägget kände jag mig tillfreds, men nu imorse hände det en grej som triggade igång allt igen. Det var bara en liten skitsak som fick mig att tända till (jag var tvungen att ha kontakt med exet och gå till honom för att lämna gympaskor till yngsta barnet eftersom jag glömt att skicka med dem vid överlämningen). Jag lyckades pricka in farmor, så exet behövde jag inte träffa, men den lilla grejen fick mig fullständigt ur balans. Det är ju inget medvetet utan det är kroppen som säger ifrån. Jag kände ett starkt obehag, fick hjärtklappning och var tvungen att sätta mig i bilen och gråta när jag kom ut därifrån. Jag lyckades inte köra därifrån på en gång utan fick sitta och gråta till allmän beskådan en stund. Ja ni, livet. Så det blev. Nu är det jobb idag, men en mycket lugn dag. Som tur är. Jag hade nog inte orkat mer än så här.
6 gillningar
Ja det är ofta dom där små sakerna som är så hemska !! Nästan som x et kryper in innanför skinnet styrke kram 
1 gillning
2/2
Har varit ledig idag och det behövdes. Min hjärna är så trött så trött. Jag har alltså knappt förmått göra ett enda dugg på hela dagen. Mitt vanliga produktiva jag ser ner på mig själv. Hur kunde jag bli ett sånt här vrak?
Men jag försöker vara snäll emot mig själv ändå. Jag kan stå upp på och jag andas. Det kanske bara behövs tid? Just nu är jag så innerligt tacksam över att jag slipper vara tillbaka i min första skilsmässa när jag var så förkrossad av sorg och där det kändes som att hjärtat skulle brista på riktigt.
Jag pendlar i mitt mående, och jag förstår ju att det är en process jag går igenom. Just idag har jag haft en känsla av hopp. Jag har levt med vetskapen att jag reder mig själv, att jag mår rätt bra av att vara fri ifrån honom. Men nu ikväll har jag varit förbannat sorgsen. Som en stor klump i halsen. Inga tårar men en bottenlös sorg. Han visste ju vad vårt äktenskap betydde för mig, om det nu inte var samma för honom, varför utsatte han mig då för ytterligare ett svek? Jag tror faktiskt aldrig jag kommer kunna acceptera att han gjorde så. Eller jo, acceptera måste jag ju. Men förlåtelse tror jag inte att det finns någon. Jag känner mig så lurad! Jag känner mig blåst på hela äktenskapet faktiskt. Som att det aldrig riktigt betydde nåt. För hur skulle man då kunna solka ner det på det här viset? Så det är lite blandat, men ingen ilska just idag.
12 gillningar
4/2 Helg igen. Röjt lite i trädgården igår och det kändes skönt att arbeta med kroppen. Sedan städade jag och röjde undan lite inomhus medan dottern (kors i taket) tog sig an tvätten. Inga stora kriser idag heller, och ingen tydlig ilska. Det har varit lugnt och jämnt med måendet, jag har varken varit glad eller ledsen, eller, kanske lite glad trots allt. När allt känns harmoniskt, då kan jag inte låta bli att undra när nästa bakslag ska komma. Det är som att jag hela tiden måste vara beredd på att det värsta ska hända. Det krävs så lite för att tippa mig över kanten.
Kvällen tillbringades med mina två äldsta barn, samt flickvän. Det blev en fin kväll där vi avhandlade gamla minnen från när de var små. Det var inte så mycket som handlade om honom, men det kom upp lite roliga minnen när deras pappa klantat sig på ett komiskt sätt (han är väldigt disträ och lever lite i sin egen värld) och det ledde tex till att polisen ringde mig tidigt en morgon för att bilen stod felparkerad så att ingen kunde köra ut på vägen. Jag var bortrest då och blev såklart livrädd när polisen frågade om det var min bil (tänkte att det måste ha skett en bilolycka…). Det här har dessutom hänt två gånger 
Det är ett ganska stort steg för mig att kunna skratta åt det här igen känner jag. Med det inte sagt att jag inte känner: Guuud så skönt att slippa den där taffliga idioten). Men ändå.
8 gillningar
5/2
Mitt ex ska sluta pendla och komma hem igen. Jag vet inte vad jag känner faktiskt. Det är såklart bra för barnen, men det kommer innebära att han finns här mycket mer, och att jag måste väl börja räkna med honom. Som läget har varit nu i ca två år (varav skilda i ett) så har han enbart haft en perifer roll i sina barns liv (utan att han förstått det). Han har liksom inte behövts. Barnen ringer mig när det är något de undrar över (när börjar träningen, när var kalaset, kan jag få pengar till bussen…etc). Jag har ingen lust att börja samarbeta med någon som hela tiden kört sitt eget race och inte tagit något ansvar alls.
8 gillningar
Det där är så himla märkligt. Ja har försökt prata med barnens pappa flera gånger om hur dem känner det kring hela situationen. Senast i fredags.
Diskussionen började med att han beklagade sig över att dem aldrig svarar när han ringer eller svarar på hans sms. Jag tänkte att NU nu kanske han är redo att prata om det, att lyssna. Så jag sa typ att du måste förstå att dem känner sig sårade, arga och bortprioriterade. Jag säger ständigt till dem att du älskar dem, bryr dig om dem och vill träffa dem.
Han fnös.
Då blev jag förbannad och sa att du borde känna mig bra mycket bättre än att fnysa åt det, du VET vilken mamma jag är och hur jag är som person och du tror att jag talar illa om dig till barnen trots att du vet mycket bättre. Det är inte det som är saken här, barnen, du måste lyssna på vad dem säger.
Han kontrade med att det där är passé, överspelat. Har inte längre med saken att göra.
(Mitt x hade en affär bakom min/vår rygg i 1,5 år, han flyttade för 1 år sen).
Jag förstår att det är överspelat gällande mig för han, det var det ju för 3 år sedan när han gick vidare utan att meddela mig eller sina barn. Men gällande situationer som kommer till barnen så måste han ju lyssna men han kör huvudet rätt i sanden. “Det var ju då”, “Läget är annorlunda nu”, “Det är passé”, “dags att gå vidare nu och ta av sig offerkoftan”… Osv.
Jag är “över” han. Vill inte tillbaka. Det betyder ju inte att alla sår läker och glöms bort. Jag har mina och barnen sina. Om han bara ville kännas vid barnens känslor, lyssna och kommunicera med dem kanske det skulle vara annorlunda men som han säger, Han är vuxen, gör vad han vill och ingen bestämmer över han. Ja men visst… Det blev ju bra… Men han låter sig ju även meddela att det är pga mig som allt fortfarande är så jobbigt och det är jag som är problemet. Jag gör allt jag kan för att plocka bort mig ur problemet men det är HAN som ständigt jagar MIG och inte släpper taget.
@Lussan Vi vet bättre. Vi är bättre. Vi kommer aldrig nå fram och aldrig få den förståelse vi önskar. Vi får göra vad vi kan med det vi har 
3 gillningar
20/2 Jag har mått bra de senaste veckorna. Jag har undrat när nästa bakslag ska komma, men det har inte kommit de senaste veckorna. Jag har ett lugn i kroppen. Energin är inte helt tillbaka, men det vardagliga fungerar. Vardagen är grå oftast, men ibland med ljusglimtar. Jag kan känna mig riktigt glad, och tacksam, för det jag har. Detta är precis lagom.
8 gillningar