Självmedkänsla är ett viktigt begrepp. Jag jobbar på att bli bättre på det. Jag har alltid varit extremt hård emot mig själv. Men den här processen har nog bara börjat i mitt liv. Det har varit skönt att sluta kämpa emot. I mitt liv har det handlat mycket om arbetet och yrkesidentiteten. Jag har slagit av på takten ordentligt och det känns-okej! Det känns till och med bra! Jag är tacksam över att inte vara gift och jag ser mig inte som misslyckad för det.
När min anhörige blev kritiskt sjuk i höstas tänkte jag att ”nu faller jag, nu är gränsen nådd”. Men jag föll inte. Jag minns att jag berättade på mitt jobb att jag genomgår flera svåra saker samtidigt men att det mest fantastiska är att jag orkade ställa mig upp imorse också! Att det får vara okej med en dag i sänder.
Jag förstår dig verkligen! Jag tror att du gör helt rätt. Känner också igen din ex-mans ”övertag” från tidigare faser i mitt liv. Att hålla sig undan är ett klokt försvar då.
Att jag lade in citatet var inte heller menat som någon pekpinne om något. Det bara kom upp som en minnesbild av ett citat jag ofta grubblade över när jag mådde som sämst och kämpade som mest. Det hjälpte mig att ibland våga utforska själva smärtan i sig och gradvis vända mig mot meditation, yoga och dans. Och, långsamt, äkta acceptans. Men jag var länge länge både arg, besviken och rädd för att utsättas ännu mer. Kände mig som du, på gränsen av min förmåga hela tiden.
Med tiden blev det bättre. Och då började det här citatet också lysa med en ny betydelse. Jag började känna mig stolt över min sårbarhet och mitt mod att ändå släppa in någon som har makt att skada mig. För jag hade övat mig i att inte bara överleva utan också leva, mitt i det svåra. Det verkar du också försöka. Jag hörde en intervju med Märta Tikkanen som beskrev sig som bambu. Man böjs helt ner av regn och storm, men reser sig igen. För att bambu är böjlig och ”mjuk”. En hård gren knäcks istället och förblir knäckt. Också en bra bild tycker jag.
Stor kram till dig och till alla andra som kämpar med partners som kör över, ställer krav och bara låter sitt ego styra trots att det finns barn och en tidigare kärleksrelation värd att respektera!
Om självmedkänsla: Det var samma sak för mig, allt du skriver känner jag igen. Vad fint att du är på väg!
Jag tror inte att Pema Chodron alls menar att det handlar om att gå in i en ny relation. Som buddhist och nunna ser hon nog en relation som mer av en flykt eller en drog, som överdriven träning, arbete eller annat som distraherar från mötet med sig själv.
Att vara nöjd med sitt liv är ju underbart! Det behöver man inte problematisera. Citatet är mest tänkt för hur man agerar när det inte känns bra och när man möter motgångar. Att man inte alltid måste förhärda sig för att klara av det.
Nej, det förstod jag att det inte var 
Ja, det försöker jag också. Det är mitt sätt att jobba mig igenom allt tungt.
Det jag känner just nu (och det här kan ju vara något som förändras med tiden) är att jag aktivt behöver arbeta och inte passivt ta emot och acceptera. Det är nåt med den här terapin vi gick igenom… jag tyckte verkligen det kändes bra och att vi kom nära varandra… men nu betyder det ingenting för honom! Han har till och med sagt ”men det var ju då”, ”då visste jag ju inte att jag skulle få nytt jobb och bli kär i en annan”. Så mycket var jag värd. Så mycket arbete som jag lade ner på vår relation… jag trodde faktiskt det var ömsesidigt. Men nu är det som att han kastar den fina gåva (att få en chans till) han fick av mig, i papperskorgen. Jag accepterar absolut att det hänt, men jag kommer inte att stå och vända andra kinden till. För då kommer han slå igen och igen och igen, tills jag är ingen.
Det här tyckte jag var en bra liknelse.
Jag känner likadant.
Finns ännu en anledning än rädsla och besvikelse.
En ganska ohärlig anledning, jag har blivit lat och bekväm!
Usch jag måste skärpa till mig märker jag.
Varför då?
Jag vill vara en nyfiken människa som tror på det goda i människor och möte emellan.
Att vara sårad, rädd, besviken är en sak men att sätta stopp för olika typer av relationer för att man är bekväm och lat är inte helt charmigt.
Att avstå för att man äntligen har hittat sin röst och hur man vill leva och att ingen ska få trampa på en mer är ett mer sunt avståndstagande än att man avstår för att man är bekväm, orkar inte, pallar inte, sedan är det nog något spännande på TV istället, jomen det var det ”Kolja en tjeckisk dockteater” fördriver jag hellre tiden med istf släppa in någon😂
Men då vill du ju egentligen, men du gör det inte för att du av olika anledningar är rädd, eller okej om du vill kalla det för “lat”.
Jag känner att jag helt enkelt inte vill, jag ser det inte som värt det och jag är inte intresserad att lägga det engagemanget igen även om jag tror på det goda i människor om än inte i samma utsträckning idag som decennier sedan… så känns det i nuläget iaf.
Men om det ointresset sedan egentligen skulle kunna bero på att jag eg är “rädd och förhärdad” utan att jag själv förstår distinktionen, det är väl möjligen oklart och svårare att avgöra…
Jag vill inte just nu iallafall, jag är rädd och jag är lat😊
Jag hör också till kategorin som inte vet om jag avstår från en ny relation för att jag har blivit avskräckt eller om det är för att jag helt enkelt mår bäst som singel.
En terapeut eller psykolog som grävde djupt skulle kanske hitta nån sorts känslomässig mur hos mig på grund av dåliga relationserfarenheter men för mig i vardagen känns det bara som att jag inte är särskilt intresserad av något parförhållande.
Jag saknar inte att ha någon här hemma. Jag är aldrig avundsjuk när andra pratar om vad de ska hitta på med sin partner. Jag känner mig inte ensam i största allmänhet.
I dagsläget fyller mina vänner och min släkt mer än väl upp mitt sociala behov. Tror jag. Eller också är även jag bara rädd och lat. Jag utesluter det inte, men i så fall bekymrar det mig inte. 
Kunde inte beskrivit det bättre själv 
Exakt så känner jag också. Men samhällets syn på tvåsamhet, att det fortfarande är så starkt normen, gör att jag ändå ibland kommer på mig själv att tänka tanken att “kanske jag ändå borde försöka hitta någon”.
Hittills har jag dock ändå inte hittat tillräckligt med motivation eller argumentation för att det skulle vara befogat. Och har inte tagit ner nån app eller närmat mig någon man på annat sätt heller. Mår väldigt bra med livet som det är, varför krångla till det 
Ja, det gäller att man backar lite från samhällsnormer och allmänna förväntningar på hur man bör leva och istället tar sig tid att lyssna på sig själv ordentligt.
Man behöver ju inte fatta något principbeslut. Jag menar, i mitt fall har jag inte bestämt mig för att jag vill vara singel. Snarare är det just nu en icke-fråga. Det är helt enkelt inte på tapeten i mitt liv här och nu. Kanske blir det en fråga senare, eller också blir det aldrig en fråga.
Men det viktiga enligt mig är att man inte springer i en viss riktning bara för att man “ska” det. Jag läser ofta här på forumet om människor som egentligen inte alls vill börja dejta men som känner att de borde göra det. Anledningen kan t ex vara att kompisarna säger att de måste gå vidare, eller att de själva tror att man inte har läkt förrän man hittar en ny partner att inleda en relation med.
Jag tror att sånt i hög grad bygger på missförstånd. Visst kan en ny relation vara en indikation på att man äntligen har lagt det gamla bakom sig, men det kan lika gärna stå för exempelvis att man inte riktigt klarar att stå på egna ben.
Och att man fortsätter vara singel är naturligtvis inte heller något bevis på att man har fastnat i sorg och grämelse, utan kan likaväl tyda på att man äntligen har kommit fram till vem man är och hur man vill forma sitt liv.
Det här kan ju inte omgivningen avgöra, det måste man göra själv. Problemet är väl att det inte är enkelt! Det är nästan fascinerande hur svårt det kan vara att känna efter vad man innerst inne vill. Svårt, men samtidigt roligt och spännande.
Precis! Och vilken intressant diskussion det blev här 
jag tycker på ett sätt att det är två diskussioner i en. Där det ena handlar om att egentligen väldigt förenklat uttryckt finna sig själv. Gå till botten med sina rädslor och våga stå upp för sig själv, eller att våga visa sårbarhet för sig själv eller andra. För mig blir en uppgift att upptäcka vad ilskan står för och jag tror som ni skriver att det kommer mynna i att jag accepterar min sårbarhet, men kanske inte för min exman. Jag tänker att det finns många situationer i livet man kan visa sin sårbarhet. För en partner, arbetskamrater, vänner etc. Och inte minst inför mig själv. Just nu har jag känt att jag behöver ensamheten, för att lära känna mig själv. För att tänka och reflektera. Vissa skulle kanske meditera eller göra något annat. Jag är hemma hos mig med en stor kopp te och lite lugn musik.
Den andra diskussionen tänker jag handlar om huruvida man vill träffa en ny partner eller inte. Och där tänker jag för egen del att jag inte vet! Här tänker jag att ni som landat lite längre tid i era separationer har mer substans bakom era val. Jag saknar tvåsamheten (men inte min exman det minsta) men det kanske bara har att göra med att jag är så van vid den. Som några av er skriver kan man ju fylla sitt liv med så mycket annat än en kärlekspartner. Det finns familj, vänner, men också självvald ensamhet. Jag tror att det för mig måste gå lite tid för att jag ska veta vad jag vill ha. Jag har redan ”börjat leva igen”. Dvs jag fyller min tid med så många intressanta och fina människor, och jag har utvecklat vänskapsrelationer med ett par personer som jag tror inte hade funnits i mitt liv om det inte vore för skilsmässan. En av dessa var jag på en liten resa med, den andra är min mamma och en tredje en person i periferin av min vänskapskrets som också hon separerat och där vi pratat en del om förhållanden, men också funnit gemensamma intressen i annat. Jag hoppas för min egen ddl att jag inte rusar in i någon ny kärleksrelation innan jag landat här i mitt nya liv och fått njuta lite av den här nya friheten jag fått. Men vi får se! En av de intressanta sakerna med Livet är ju att man inte vet vad som ska hända imorgon!
Kram på er forumvänner!
Otroligt bra poänger och saker som alla skulle må bra av att fundera på 
30/1
Det är nu ett år sedan jag skilde mig. Så snabbt tiden har gått!
På det hela taget mår jag bättre, men det finns stunder under dagarna som är nästan outhärdligt smärtsamma. Inte av saknad dock. Eller så har jag skalat bort den känslan? Jag saknar honom inte, men jag saknar stundom kärnfamiljen, tryggheten, tvåsamheten. Den här känslan av att vara ett team är ju rätt angenäm, och den saknar jag. Dock var vi ju inget team har det visat sig. Och då framstår han ju som allt annat än ett kap… På så många sätt har mitt liv blivit bättre sedan förra året. Jag står faktiskt på egna ben och relationen till barnen är stark. Relationen till mina närmaste vänner är också stark. Så just nu är allt bra. Så skönt att åtminstone just här och nu kunna vila i den känslan, att allt är bra här och nu.