Efter 4 år har jag skickat in papper för skilsmässa, nu är det 1 månad kvar då vi har betänketid 6 månader då vi har en dotter.
Dessa 4 år har varit otroligt tuffa och jag har börjat att gå hos psykolog, mina ögon börjar att öppnas och jag inser nu vad jag gått igenom. Jag har blivit psykiskt och fysiskt misshandlad under 4 års tid och det har för mig varit otroligt tungt.
Jag har alltid sett mig som stark både privat och via arbete, arbetat som chef i 5 år och känt att det som varit problematiskt kan jag utbilda via men det nådde aldrig fram.
När ett samtal startar med något som bör förändras och jobbas på så vänds kappan så otroligt snabbt att det slår mig i ansiktet och vips var det mitt fel. I början stod jag på mig, men över tid blev det en genväg att ta på mig felen för att allt skulle vara över så snabbt som möjligt.
Allting vänds hela tiden mot mig, det är alltid mitt fel, alltid jag som gör fel.
Så många ursäkter jag gett under dessa år som jag inte helt känt varit rättfärdigat men ändå gjort det för situationen. Mitt huvud har blivit nedtryckt under sanden men jag accepterade det.
Jag har försökt gå undan men det kommer tillbaka, jag har försökt att gå längre men denna jojjo effekten drar mig tillbaka.
Vi har haft många dalar och få toppar, men dessa få toppar blev som en drog som fick mig att stanna kvar.
Jag måste vara stark så nu är det dags att fortsätta vandra och inte se tillbaka.
Jag bad henne att flytta ut, hon ville inte men jag stod på mig och nu är hon ute.
Jag har velat ha tillbaka henne, hon har velat komma tillbaka och smickrat mig på så många olika vis, men jag måste vara stark.
Under vårt förhållande har det varit flitig kommunikation med andra killar, “för att jag visade inte tillräcklig uppmärksamhet”.
Vi gör slut i några veckor för att sedan hitta tillbaka till varandra. Min magkänsla som knappt längre vill prata med mig säger att något är fel, jag finner modet och nämner detta för henne men jag är bara svartsjuk.
Veckor går och jag lurar in henne i ett hörn att hon varit med någon annan, det tillslut efter långa samtal visar att det är sant. samma mönster utspelar sedan sig igen men det är mitt fel enligt henne.
Jag känner med tung arbetsbörda både inom arbetet samt allt jag gjort i hemmet har varit nära att få mig att krascha rakt in i väggen, frågan har varit hur snabbt kommer jag att åka när det sker?
Jag har känt mig obalanserad senaste åren, idag har jag vaknat. Känns som att jag kraschat med bilen och med nöd och näppe överlevt.
Jag är skakig och saknar min självkänsla, min magkänsla finns kvar men vill inte prata lika ofta fast jag idag är mer öppen för att lyssna. Nu drar vi i handbromsen!
Jag har blivit utsatt för en narcissist, jag tycker inte synd om mig själv för att jag är empat, jag anser att det är fint.
Istället tänker jag ta tillbaka min självkänsla som jag behöver, för jag kommer att komma tillbaka.
Jag ska fortsätta vara en fin far och en dag kommer jag att träffa någon som kommer vara oerhört lyckligt för att hon träffat mig, mitt liv är inte slut…
Jag kliver rakryggad ur detta, jag är en fin människa och jag är stolt över mig själv trots vad jag gått igenom!
Till alla andra som delar denna historia, ta med er hammare och spik så kan vi tillsammans bygga upp våra murar igen 