Det blir inte mindre illa menat för att du slänger in ett “inget illa menat” efter en otroligt bitter och elak kommentar.
3 gillningar
Men sluta nu. Så fjantigt
2 gillningar
Jag tog det som ett enormt fint stöd och pepp, @Elsie
Det är just det att livet kommer bli bra som jag behöver få höra
Att det går att leva vidare efteråt även i min ålder, att jag faktiskt tagit rätt beslut.
Sen har vi ju alla olika bild av hur ett bra liv ser ut. Det är en annan sak
Tack i massor för ”tokpepp” 
6 gillningar
Liten notering bara: det är inte jag dvs TS som varit inblandad i dialogen om att få ”ligga”
Det var andra i tråden som förde den ”lilla” diskussionen
(TS har alltså inte blivit anklagad för någonting av någon, vet inte om du menade så @Tailor men om det blivit missförstånd så har ingen ”hoppat på mig” och mitt fokus har absolut inte handlat om att få ligga eller inte 
)
Just sex- delen är kanske mitt minsta bekymmer just idag här och nu.
Men jag blir glad av att höra andra berätta om hur bra dom har fått det efter sin skiljsmässa trots lite högre ålder (oavsett om de skriver om att de får ligga eller inte)
Förstår oXå att man kan känna sig bitter och ensam, och att det inte alls är lika fantastiskt överallt.
Är kanske nyttigt att höra det oXå i min situation. Men får mig förstås ännu mer att ifrågasätta om jag gör rätt val.
Men här handlar det om en kärlek som sakta övergått i en enorm vänskap
Ingen har medvetet sårat eller gjort någon illa
Ändå känns det ju svårt och tufft förstås. Att vara den som inte kan nöja sig med bara ”vänner” längre
Och som @Elsie skriver, så har jag ju svårt att föreställa mig att någon endaste person någonsin skulle vilja ta i mig överhuvudtaget
Så få höra ATT det faktiskt går att komma över den känslan av att inte duga som partner (rent fysiskt) betydde mycket för mig
4 gillningar
@Ullebulle
Det var oXå en bra tanke för mig att ha med mig
Hellre ensam än med fel partner. Det ör ju så jag måste tänka
Ensamhet i tvåsamhet kan nog vara värre än ensamhet i ensamhet tänker jag 
Jag är mest orolig för att ensamheten kommer inkludera alla våra gemensamma bekanta och hela den delen 
. Men hoppas att vi båda ska kunna få våra vänner att förstå det är ok att umgås med oss (både tillsammans och ensamma) fast vi är skiljda
4 gillningar
Ja, vid 50 års ålder och efter 25 års äktenskap. Jag oroade mig också för att tappa “min bästa vän”, men hans lögner och otrohet blev bara för mycket. Eftersom jag visste att han var en ärlig man och en bra pappa, så gissade jag att han hamnat i något slags kris. Måste vara därför han ljög och var otrogen!
Det tog ett tag i sär innan jag började få bilden mer klar för mig. Han var min bästa vän, eftersom alla mina egna vänner försvunnit någonstans under åren. Vid tidpunkten för skilsmässan fanns bara gemensamma vänner kvar, och de hade varit min mans vänner från början.
Jag upptäckte också att han aldrig varit en ärlig man, utan han hade ljugit för mig från vårt första år tillsammans. Små och stora lögner.
Resultatet blev i alla fall att alla vänner försvann. Det var väldigt ensamt ett tag. Min exman slutade också låtsas vara min vän, så vi har inte umgåtts eller pratat med varandra i onödan. Någon ny man har jag inte letat efter, och jag har kommit fram till att det aldrig blir någon. Jag har det bättre själv!
Numera har jag jobb, pengar, ett bra förhållande till mina (vuxna) barn och ett ganska bra liv. Jag har absolut inte ångrat skilsmässan!
11 gillningar
tack
Tror inte du behöver oroa dig. Passion kan på ett märkligt sätt kasta bort både förnuft och sans. När den kliver in så har varken ålder eller utseende en chans. Då finns bara passionen.
Vet att det finns många därute som söker en ny livskamrat. När du är mogen, redo och vill…
3 gillningar
Vilken intressant tråd att läsa.
Är 50+ och lämnad för en annan kvinna efter ett långt äktenskap Min värsta mardröm är att leva ensam. Känner mig övergiven och förbrukad. Tänker att singellivet är inget för mig. Men nu tvingas jag tänka om. Jag försöker se det som är bra men ett singelliv. Blir både peppad och bedrövad när jag läser i tråden. Finns så mycket hoppfullhet och positivism med ett liv som singel. Önskar jag kunde ta till mig det
Vill bara uppleva kärleken igen! Men misströstar pg av åldern och känslan av att nu är allt försent.
4 gillningar
Har nu levt ensam i snart 3 år. Är nu 56 . Tycker inte om det. Har aldrig bott ensam i hela mitt liv.
Saknar min x mest då jag har mina barnbarn. Ingen att dela den lyckan och glädjen med…
Men… man vänjer ju sig och visst finns det många bra sidor med att bo själv också.
Men inget jag skulle ha valt själv…
2 gillningar
Jag skilde mig för c:a 1,5 år sen, 50+, 20+ års förhållande.
Jag har i stort sett aldrig varit singel i hela mitt liv mer än korta perioder så nu är det den längsta tiden jag varit själv.
Jag saknar nån att tycka om och hålla om men annars mår jag så mycket bättre nu. Jag saknar inte mitt gamla förhållande! (Skilsmässan var på mitt initiativ).
Jag var också rädd att tappa de vänner jag hade då de för det mesta var gemensamma vänner och inte så många heller 
men jag bestämde mig för att inte stänga in mig hemma och vänta.
Jag började söka mig ut i samhället istället, ideellt arbete, började med en hobby igen, tränade, gå kurs, återknyta kontakten med gamla vänner så nu har jag nya sammanhang och börjat få nya vänner.
Kärleken ligger just nu på is men jag börjar känna mig öppen för nån i mitt liv igen men som det känns nu ska det vara på ett annat sätt än flytta ihop. Vi får se om jag känner lika när passionen griper mig! 
Det jag kan sakna ibland är andra vänner som är singlar i närheten av mig, de flesta (alla?) av mina vänner har ett förhållande och det är klart att de måste ägna tid åt barn och respektive, det förstår jag men ibland när det är tyst på telefonen och inte ett livstecken från nån känns det lite ensamt.
Då gäller det att titta på vad man kan göra för att må bättre i det man har nu för tillbaka vill jag ju inte! Oftast blir det nån dag i gruvan som vi säger men sen kommer solen tillbaka och livet känns bra igen.
Även om man väljer att lämna själv eller är överens så är det en sorg, något går i graven om det så bara är ens förhoppningar och förväntningar om ett liv tillsammans med den man skiljer sig ifrån. Det måste hanteras och kommer att ta ett tag att bearbeta men det blir bättre och bättre med tiden och idag ser jag framåt med tillförsikt, det kommer att bli bra!
3 gillningar
Du har gjort rätt
1 gillning
Tack @mordillo för dina ord
Jag har helt stagnerat just nu, vi kommer inte till ”skott” och jag vet att det slutgiltiga steget tyvärr måste ligga på mig att ta.
Vi bestämde oss för att skiljas för över en månad sedan och jag sa till min man att han skulle fundera på hur han ville göra med tex hus och bil mm och sedan återkomma
Men han lever på som vanligt, fjäskar lite mer , verkar tro att en trevlig inställning ska få beslutet ogjort.
Medan jag ser det som att livet mellan oss blivit bättre nu just pga att vi bestämt oss för att skiljas.
Så återigen som i sååå mycket annat under vårt liv tillsammans, blir det jag som måste gå till handling, jag som måste bestämma, jag som tar beslutet liksom
Och det stör mig så in i bomben.
Varför har ALDRIG han en endaste vilja eller åsikt !!!
Så för att inte förstöra den vänskap vi har måste jag nog ta tag i dialogen igen. Se till att det blir av
Men det tar emot, för på något sätt blir beslutet och ansvaret mitt
Han har ju ingen åsikt, uttrycker ingen vilja (fast jag ber honom)
Han verkar kunna tänka sig att sova på soffan i resten av sitt liv
Dina ord stärkte mig att nog ska jag kunna fixa detta. Jag har ju alla möjligheter i världen att ändå få ett bra liv
Så ja nu måste jag väl lyfta ”elefanten i rummet”, och ta tag i detta
Tack
3 gillningar
Hur har det gått för dig?
2 gillningar
Åh tack @Aslan för din fråga
Jag har varit dålig på att läsa här sista tiden
Allt stannade upp för min mamma blev hastigt sjuk och gick bort efter en kort tids sjukdom
Nu har vi dock bestämt oss, jag har skrivit kontrakt på en lägenhet och i sommar går flyttlasset
Idag berättade vi för våra båda vuxna barn. Sonen tog det bra, han hade förstått sedan länge sa han
Men min dotter blev så ledsen så otroligt ledsen att jag bara vill backa bandet och slippa alltihop
Jag har ALDRIG sårat mina barn förut och att göra detta emot henne nu, när hon är så gott som vuxen var vidrigt
Jag vet ju att det är rätt beslut men hennes besvikelse gör så fruktansvärt ont 
3 gillningar
Hur gammal är din dotter?
Har hon sagt vad exakt det är med skillsmässan som hon är så väldigt ledsen för?
Hej! Jag är 53 och är precis inne i en period där jag och min man bestämt oss för att gå skilda vägar. Började googla runt lite och hamnade i denna tråden och när jag läste ditt inlägg var det som att jag själv hade skrivit det nästan på pricken både gällande hur våra familjesituationer ser ut, vad som orsakat skilsmässan samt dina tankar om hur livet blir efteråt.
Ditt inlägg är något år gammalt nu ser jag och du har säkert gått vidare? Men jag är precis i början av beslutet att lämna… Bara att läsa ditt inlägg gjorde att jag fick bekräftelse i att jag inte är ensam i detta, att det finns fler med samma historia som mig. Ville bara säga det. Tack.
3 gillningar
Var inte rädd! 52 här separerad sen 3 år och singel! Tränar ser fräsch å snygg ut, livet at its best! Det är nu det börjar har hur kul som helst med vänner, flirter osv! Nej du är inte för gammal detdär kan du inte hänga fast vid! Lev å njut
1 gillning
Gud så skönt o höra att det fins tjer i bästa ålder 
jag tycker mest det är för unga tjejer för oss i lagom ålder