Skiljas vid 50

Allmänna diskussioner
1

Jag har följt inläggen här ganska länge. Varit gift i snart 25 år, tre vuxna utflugna barn. Har funderat av och till på skiljsmässa de senaste 10 åren men har alltid fallit på den där ”vi ska bara fira jul först” ”sonen ska bara få ta sin stundent först” ”efter semestern tar jag tag i det”

Nu insett att jag likaväl kan vänta på ”jag ska bara dö först ” …
Så igår tog jag tag i det hela. Sa till min man att detta inte funkar längre. Att jag vill skiljas innan vår vänskap övergår i hat och avsky

Vi har haft ett bra liv tillsammans på Många sätt men endast levt för barnens skull, har noll kommunikation, inte ett enda gemensamt intresse och sex har vi nog inte haft en enda gång på över 20 år (det är faktiskt sant !!??)
Min man har dessutom ljugit för mig återkommande de senaste åren om viktiga saker som jobb och pengar.
Dricker lite för mycket, valt porren framför mig och är nog lika lite kär i mig som jag är i honom. Han har verkligen försökt men inte lyckats få mig att må bra i vår relation. Det har varit allt för många besvikelser och lögner.
Jag har hela tiden förlåtit och gått vidare. Men inuti har det gjort så oerhört ont.
Även jag har väl haft mina baksidor förstås, ingen är felfri

Han tog det bra, verkade ganska nöjd med att jag tog tag i denna separation som grott mellan oss så länge. Precis så som jag i alla år tagit tag i allt som måste ske eller beslutas,

Ändå mår jag så dåligt just nu. Lättad men ledsen och orolig

Jag är snart 50 år, vart ska mitt liv ta vägen nu ?
Blir jag ensam resten av mitt liv?
Vem vill ha en gammal tant?
Vem ska jag nu umgås med ?

Och tanken på hur ledsna våra barn kommer bli, gör att jag bara vill ångra alltihopa och bara stanna kvar där jag är
Ja jag vet Barnen är vuxna nu, har egna förhållanden och liv. Men åh så tufft att förstöra deras bild av den eviga kärleken. Hur ska de ta detta ?

Jag är för gammal att skilja mig, att kanske hitta nån ny känns helt omöjligt att ens tänka sig. Vem skulle vilja titta åt mig överhuvudtaget.

Jag är väl egentligen helt ok med att leva ensam, att klara mig själv,
Men Oroar mig ändå för HUR ensam jag nu kommer vara !!!
Hur ska det bli ?

Någon annan som skiljt sig vid min ålder ?
Är det för sent liksom, att börja om på egen hand

8 gillningar
2

Nu är jag inte i din ålder, vilket för i övrigt inte är så mkt som du får det att låta som. Men en vild gissning här… Nej, det är väl aldrig försent att vilja något i sitt liv. Speciellt inte när det kommer till kärlek och / eller välmående.

Låter ju som att du är ganska ensam i din numera ex-relation, så härifrån kan du ju bara göra saker och ting bättre, så som du vill ha det.
Ett steg i taget, prioritera digsjälv innan du hoppar in i ny relation !

4 gillningar
3

Om ditt nick innehåller ditt födelseår, så är jag ett år yngre än dig. Varit skild i två år snart efter ett (för mig) överraskande och smutsigt uppbrott. Det visade sig vara det bästa som hänt mig. Jag kan intyga att det går jättebra att gå vidare med en ny kärlek även i vår höga ålder! Jag har en helt vanlig kropp med rynkor och ärr och kilon på fel ställen, men jag gillar den. Min nye man gillar den också. Mäns kroppar har också blivit äldre (iallafall om en väljer en jämnårig man :joy:), värt att tänka på och inte ha ångest över att den egna kroppen inte längre är 20 år.

Jag vill slå ett slag för att vila lite i singellivet, även om det nästan låter som att du varit singel i många år redan. Utforska den du är, res dina egna resor, bo i ditt eget bo, utan att anpassa dig efter någon. Ingen idé att ha bråttom att hitta en ny kärlek. Den kommer när det är dags.

Starkt av dig att bryta upp från ditt långa förhållande på ett ärligt sätt! Tro på kärleken och våga satsa när den kommer i din väg igen, för det gör den. :yellow_heart:

14 gillningar
4

Jag är 56, mannen lämnade mig för snart 3 år sedan.
Det var inte mitt val, och det har varit tufft. Är ännu.
Har 3 vuxna barn, två barnbarn , och där tycker jag det är kämpigt. Att sköta barnbarnen ensam, ingen att dela lyckan över att ha dem med. Ensam känner man sig också. Alla vänner har sitt i denna ålder.
Men… njuter av att inte ha någon som styr mitt liv hela tiden. Har mina vänner och fått lära mig att vara själv.
Men jösses, ingen sex på 20 år… vad är det för äktenskap? Jag tyckte 3 ggr i veckan var lite väl jobbigt, skulle ha klarat mig med 1 i veckan i min ålder men… helt utan … no, no
Ni kanske blir goda vänner istället. Bor isär och umgås med era barn tillsammans? Det skulle jag tyckt om.
Lycka till. Skilsmässa är tufft oberoende om man valt det själv eller ej. Kämpa på.

8 gillningar
5

Jag är 57, blev lämnad för fyra år sen. Jag tror inte att jag hittar kärleken igen. Jag är så sviken att jag liksom dött på det planet. Mitt barn är 11 år så jag har ingen att jämföra mig med vare sig på forumet eller annars. Det är stor skillnad att vara äldre. Men med det sagt tycker jag att din situation är annorlunda för du lämnar utan svek och du lämnar en relation som inte alls verkar bra. Men vad bra att det inte finns otrohet och att du är ”bara” 50. Vänta inte längre. I övrigt kan jag säga att mitt liv är bra, jag hittar på saker med min dotter och nya vänner (de gamla försvann delvis, passade väl inte längre in i konceptet). Vi reser och vi gör roliga saker och jag behöver inte serva en surgubbe som alltid är trött och jag behöver inte tvätta hans kläder, träffa hans tråkiga familj eller driva hela familjeprojektet. Men det värsta är att bara ha sitt barn halvtid, för mig är det obegripligt att vilja ha det så om man inte har det extremt svårt med typ våld. Men du har stora barn så kanske inte så mycket att förlora.

Men ja, det är en helt annan sak att skiljas vid 50 än vid 30 och 40 (jag har varit med om en till separation så jag vet. Min första man dog, då var jag 41).

8 gillningar
6

Jag var 55 (nästan 56) när jag valde att lämna min dåvarande man.
Han hade alkoholproblem och var väldigt kolerisk till sin natur och när både alkoholvanor och humör blev värre med åren så tröttnade jag till slut. Då hade jag verkligen talat om vad jag ville ha för förändring under ett flertal år och också tydligt sagt att jag skulle lämna honom om han inte tog tag i sina alkoholproblem. När min mamma dog väldigt plötsligt så ramlade polletten verkligen ner hos mig och jag började på allvar fundera på hur jag ville ha det i resten av mitt liv. När jag satte ner foten ordentligt så var han helt oförstående och sa att han ville ändra på sig, men visade ingen som helst förändring i sitt beteende. Vid det laget var jag klar med vårt förhållande och avslutade det efter 28 år tillsammans.
Det blev en tuff men ganska snabb process och sen drygt 3 år tillbaka är jag singel. Jag njuter varje dag av att vara själv och inte behöva tassa på tå för hans taskiga humör och påverkas av hans helgfyllor. Jag har inte känt någon längtan efter att träffa någon ny, men min dotter (ung vuxen) bor fortfarande hos mig så jag saknar inte sällskap ändå. Den dagen hon flyttar kanske jag blir sugen på att träffa någon, men det är mer troligt att jag flyttar in i ett kollektivboende eftersom jag gillar att ha folk omkring mig, laga mat tillsammans samtidigt som jag gärna vill ha min egen vrå att dra mig tillbaka till.
Jag är SÅ nöjd med att jag tog steget, jag har inte ångrat mig en enda gång sen jag tog beslutet att lämna honom.

Hoppas du kommer fram till ett beslut som blir bra för dig, vad det än blir!

7 gillningar
7

Låter som du fattade ett klokt och genomtänkt beslut. Kollektivboende har jag också tankar på i framtiden, av precis samma skäl som du. Allt behöver inte vara tvåsamhet.

5 gillningar
8

Precis det finns så många andra sätt att leva på än tvåsamhet, det blir ju lätt lite instängt i längden och ställer så stora krav på att man ska vara allt för varandra. Det passar mig inte längre!.
Jag har dessutom bott i kollektiv i min ungdom i två omgångar och vet att jag trivs med det. Men jag är inte lika anpassningsbar som när jag var ung, så en egen lägenhet i ett kollektivboende känns som en optimal idé.

3 gillningar
9

Tack alla för ert stöd
Jo jag har tänkt hela tiden väldigt länge, att det ska bli så skönt att bara få rå om mig själv
Njuta av livet och göra exakt vad jag vill och hur jag vill

Bara precis nu när jag väl är där jag får kalla fötter och blir rädd för vad jag har gjort !

Finns ingen återvändo nu
Och goda vänner är vi helt klart. Det kommer vi nog alltid att vara, min ”snart ex man” och jag

Hur illa det än har varit, så är och förblir han min bästa finaste vän i livet
Och det kommer jag värna för barnens skull (och eventuella kommande barn barn )

Men många gemensamma vänner kommer nog successivt försvinna i detta är jag rädd
Och får för mig i nyhetens ”lilla panik” att jag kommer sakna en man i livet framöver
Fast jag har ju som någon skrev levt som ”singel” i oerhört många år egentligen

Det blir nog bra
Och nä … kanske är jag inte så gammal som jag inbillar mig
Nån ”gubbe” som vill ha mig kanske det finns där ute OM jag skulle få för mig att det behövs en gubbe :wink::joy:

Just nu ska jag nog bara njuta av att få rå om mig själv
Resa, gå på konserter, slappa när jag vill och kanske ta en pubrunda med väninnorna då och då
Det blir nog bra detta

Tack för alla fina ord :heart:

9 gillningar
10

Oj, var bland det värsta jag läst nästan. Inte ett enda gemensamt intresse och inte sex på över 20 år, nästan 2/3 av ditt vuxna liv om det ska räknas från 15 år. (byxmyndig) Om ditt forumnamn här som anger att du är född 73 så låter det helt hemskt att ni haft det så under så många år.

Det kryllar av män och kvinnor i 50 årsåldern som skiljer sig eller lever ensamma. Finns absolut inga hinder för att du ska kunna bygga upp ett nytt liv tillsammans med någon annan. Era barn tycker nog bara det är sorgligt om ni haft det så där som ni har det o aldrig separerat.

Du är värd mer kärlek än så här. Jag tycker det inte verkar finnas så mycket kärlek kvar av det du beskriver av er relation. Hur hemskt det än känns så ha absolut inte denna fasad till era barn. Du själv som förlorar på det. Stå upp för dig själv!

6 gillningar
11

Personligen så får jag känslan av att det är fler kvinnor som kan tänka sig att leva utan en man än män som kan tänkas leva utan en kvinna. Så det kanske inte finns så mkt konkurrens om männen som du kanske tror.

Själv har jag kommit till insikt att jag i långa loppet inte kan leva själv utan en kvinna.

4 gillningar
12

Du har nog rätt
Kvinnor tenderar att ha fler vänninor omkring sig och kanske ofta en närmare relation till barnen
Och Ekonomiskt kommer jag klara mig bra, där finns inga hinder.

Så ja, vi får se vart livet leder mig.
Idag känns en nystart lättare och alla fina kommentarer att jag gör rätt ger mig styrka.

5 gillningar
13

hej kära du
Herregud! Du är ju i ditt livs ålder! Jag skilde mig vid 48 års ålder och det var det bästa jag gjort! Det har varit tufft såklart med barnen och allt, det ska jag inte sticka under stol med.
Men! Nu 2 år senare är jag lyckligare än nånsin. Var tidigt ute i dejtingsvängen, var så utsvulten på beröring och sex. Fick dejta hur mycket jag ville, och ha sex. Du ska veta att som 50-åring är man sjukt attraktiv för många killar.
Jag är i ett fast förhållande idag och har aldrig varit kärare och lyckligare,
Du har sjukt mycket bra och roligt framför dig
kramar

12 gillningar
14

Tack Elsie
Det låter toppen och så härligt att höra
Livet är inte slut vid 50 det hör jag ju nu :smiling_face_with_three_hearts:

8 gillningar
17

Det låter trist att det ska behöva handla om hur man ser ut eller hur man blir på foto

Men Ica låter som ett bra ”place”:wink:, dit går ju nästan alla. Undrar om man kan be dom ordna en särskild ”kö för singlar”, så man inte ger sig på fel person där inne :joy::see_no_evil::wink:.

Skämt åsido, synd att utseende styr så många människor. Den kommer jag aldrig luras av igen dock
Låter som en skröna men sant : en vacker insida är det som vinner i längden

3 gillningar
19

Så roligt för dig, jag menar det verkligen. Men, det är inte samma för alla. Vi är många som förblir singlar, såväl kvinnor som män. Jag är lite trött på alla tvärsäkra kommentarer att det är helt klart att man träffar kärleken igen. Dessutom är vi många som är kräsna och kanske brända dessutom och därför inte faller så lätt. Oavsett utseende.

Och en del av oss hellre ensamma än med fel partner. Jag är en av dem.

10 gillningar
21

Jag svarade trådstartaren och ville tokpeppa. Vet hur det är att vara utan sex i många år och skilja sig. För mig var det jättejobbigt att överhuvudtaget tänka på att någon annan vill ha mig och ta i mig. Hade så lågt självförtroende och mådde skit
Därför ville jag berätta om mig själv utan att trampa andra på tårna och ge ts stöd och framtidshopp

8 gillningar
23

Ja herregud . Hoppas jag aldrig blir så bitter som du @ vilsenjag :relaxed:

4 gillningar
25

Rätt uppenbart att det var jävligt illa menat faktiskt

4 gillningar
26

@Asa73 Jag tror bestämt att det kan vara på sin plats med en gratulation!

För att ni har stått ut, för att ni fortfarande är vänner och för att ni inte behöver skiljas i lögner och svek.
En akut bodelning vid otrohet är så sjukt mycket besvärligare än när båda är överens om att relationen utvecklats till ett resonemangs arrangemang.

Sen, beroende på hur hårt och hängivet den tidigare partnern ger sig in i dejtingvärlden kan det såklart komma negativa reaktioner avseende lämplighet och annat?

Men jag tänker att om ni har respekten i behåll kommer ni nog att klara att navigera bland de blindskären.

Med de små pekpinnarna, som jag verkligen tror är relevanta att ta med sig, kan vi övergå till ditt nya liv:

Du kommer sannolikt inte att tappa någon av dina bekanta, möjligen om ni har varit väldigt socialt aktiva kan en viss reducering ske av umgänget.

Efter 20 års mer eller mindre ofrivillig avhållsamhet kommer du, nästan garanterat som kvinna, kunna tillfredsställa, eller ha möjligheten att utforska dessa behov.

Vilket kan och kanske inte behöver ha sina sidor…

Min erfarenhet är att utbudet trots allt är lite mer begränsat än när man var ung och lovande?
Det nappar, men inte alltid sådana fiskar man agnat för.
Gäller att ha rätt storlek på hålen i håven :wink:

Friheten i att kunna åka på både “fiskeresor” och andra små tripper eller bara läsa en bok med ett glas vin är fantastisk.

Självklart kommer det att vara en omställning att inte ha sin tidigare livspartner i närheten.

För egen del har jag hittat en ny kamrat. Ser onekligen två sidor det myntet.
Har man hunnit fylla 50 så finns det saker som inte lätt ändrar sig.
Saker som man vill göra och utveckla, som kanske inte alltid en ny bekantskap har någon erfarenhet eller behov av att vare sig utöva eller utveckla?
Kan leda till trassliga diskussioner.

Även vad man vill lämna efter sig till barnen, hur synka med ny relation etc.

Vissa söker en stora kärleken igen och igen.
De kan vara lite besvärliga då de kan vilja komma in lite för fort och lite väl långt i tillvaron.
Nästa stund hittar du någon du vill ha in som inte vill in, tvärtom vänder och går.

Ja, förutsatt att du inte har underskattat det tomrum som den avslutade relationen onekligen kommer att skapa i ditt liv, avseende självklar tillhörighet på högtider, kanske semestrar och andra små åtaganden kommer du att vara din EGEN på ett helt nytt sätt.

Det kan vara, helst med tanke på att du verkar trygg med din karriär och ekonomi, en oerhört angenäm tillvaro.

Du har förvisso klivit över på döhalvan men livet har enormt mycket kvar att erbjuda!!

U go girl!

6 gillningar