Jag är så otroligt less på hans beteende, det går inte att prata om nånting och alla argument har jag hört hundra gånger. Han smiter undan sitt föräldraansvar hela tiden genom att tex påstå att barnen bara lyssnar när jag säger till dem. Sedan kan han komma i efterhand och klaga till mig om vad barnen eller jag gör fel, särskilt vad jag borde ha gjort istället. Är det narcissistiskt eller bara ren och skär dumhet, jag vet inte.
1 gillning
Jag tänkte ju mer och mer för varje år, att min man kanske var lite korkad. Han fattade ju aldrig något, hur mycket jag än förklarade. Efter skilsmässan har jag lite i taget förstått att det var på ett annat sätt. Han lyssnade inte och han brydde sig inte. Det är en helt annan sak.
Narcissister hade jag aldrig ens hört talas om tidigare. Av en slump ramlade jag över en exakt beskrivning av min exman och insåg att han uppfyllde alla kriterier för att vara en riktigt inbiten narcissist. Jag fick också lära mig att det är en störning som räknas in bland de obotliga. Det finns ingen medicin och ingen behandling, utan de kommer alltid att vara på det där sättet.
1 gillning
Tack @Leaf för tipset, redan första avsnittet kändes det som taget ur mitt förra liv med mitt x.
Mitt x har gjort så mycket psykisk skada på mig och barnen så jag har svårt att tänka på det
Sonen är hemmasittare sedan tre år och min dotter (utflugen) går varje vecka på ATV-behandling (Altetnativ till våld) för att få hjälp med effekterna av hans utbrott mot henne under hela uppväxten och även nu i vuxen ålder. Jag, förutom att jag mår otroligt dåligt över vad jag utsatt mina barn för i alldeles för många år har fortfarande ingen självkänsla över huvud taget - dottern försöker övertala mig att också gå på ATV 
vi får se
Förlåt trådkapning, men ville bara säga tack 
1 gillning
Precis så. Det är själva kärnan. Att jag har utsatt barnen för exet i alla år utan att ens reflektera över om det var skadligt för dem. Och nej, det finns ingen självkänsla här heller. Jag har tappat bort den.
2 gillningar
Hej,
Jag känner igen mig i din historia, men (konstigt nog?) i er bådas delar. Ska förklara. För det första är vårt sexliv också dött och min fru vill inte ta i mig och inte gjort på flera år, vilket gjort att jag själv dött inombords långsamt. Senaste gången jag kramade min fru var kanske för 3 år sedan och då sa hon “vad gör du” till mig. Då gick jag iväg och grät en stund enskilt. Sen känner jag även igen mig i din man med självkänslan och det svängande humöret. Dålig självkänsla har jag alltid haft. Men det svängande humöret kommer ifrån en irritation och frustration över dels ett sexliv och en vuxen relation som inte funnits på flera år. Vi pratar inte och reder ut saker utan min fru vill sopa saker under mattan och gå vidare. Men så fort det passar, så tar man fram något gammal som hänt och använder som slagträ, vilket gör mig otroligt frustrerad och irriterad. Vi har inte haft sex på sju år och jag orkar faktiskt inte mer. Det gör att jag senaste tiden varit ännu mer arg och irriterad och jag märker att det är ju inte bra. Det känns inte bra.
Noterbart är att när jag är själv med barnen, utan min fru, så rullar allt på jättebra. Inga konflikter och jag har mer tålamod. Men när frun är med så är barnen smarta och spelar ut oss mot varandra och dessutom så vill min fru inte ta strider med barnen utan låter mycket passera. Jag uppfattar det som att hon vill vara kompis med barnen och har väldigt svårt för ordet “nej” och vad det kan få för konsekvenser när hon säger det. Det gör mig också irriterad och jag vill prata om sånt, dels för att reda ut oklarheter men också komma samman som ett team, men det är inte intressant för henne. Det hon säger/tycker om barnen är rätt väg och min åsikt är inget värd.
Jag delar också din uppfattning om att jag vill ha en kärleksfull relation inte minst framför våra barn. Där även vuxna kramas och pussas och inte bara att man kramar och pussar barnen. Men jag behöver det (som även du) för ditt eget välmående?
Jag har tidigare sagt åt min fru att om vi inte tar i dessa bitar som vi behöver ta i, så väntar en skilsmässa. Då har hon blivit ledsen och förstått men sen händer inget. Allting bara rullar på och min frustration växer.
Skratta tillsammans… jag fastnar vid det och känner precis samma sak. Jag tror min fru känner som du gör med våra barn och henne, där de har jättekul ihop utan mig och jag vet att både hon och barnen sagt ibland “varför är pappa inte med”. Och det gör mig såklart ledsen, men jag orkar inte vara med min fru för mycket och slänga på ett låtsasleende om att vi är den glada, lyckliga familjen. Visst har säkert alla par saker att reda i och man är inte alltid lycklig, men för mig har vi så fundamentala och grundliga saker att reda i. Och när jag och min fru knappt pratar när barnen inte är med, har ett sexliv eller tar i varandra - ja, då har jag svårt att i andra sammanhang vara med och låtsas tillsammans med min fru. Då känner jag att lika gärna kan skiljas från henne och vara med barnen själva.
Jag vet inte om jag gav dig något mer i det här, men om du känner att det tagit stopp med maken - skilj dig och hitta någon som är värd din kärlek och omtanke, på ett vuxet sätt. Men även att du får känna dig älskad själv. Det saknar jag idag och har knäckt mig totalt.
Men jag hade satt något slags ultimatum innan ni skiljer er. Men var tydlig med att det är den vägen du vill gå om inget förändras.
1 gillning
Negativismen har funnits där i många år och ibland fick jag för mig att det var bra att han ibland hindrade mig, för jag kan vara impulsiv. Men nu när jag ser tillbaks var det bara precis i början som han var alls positiv. Allt jag ville göra, renovering, resor, hitta på saker med barnen eller träffa släktingar ville han inte vara en del av.
Sen kunde han dra iväg ensam och komma tillbaks och säga, det hade nog tyckt om. Men komma på tanken att fråga om vi gemensamt kunde göra nåt? Icke. Det är alltid jag som planerar och fixar.
Hur går det för dig/er? Hur känns allt nu?
Hej
Tack för frågan. Händer inte så mycket alls.
Vi bromsar alltid upp när vi drivit disskussionen då långt att det krävs agerande från någon part.
Vi gjorde en hel del husarbete i helgen och det gick bra men inget roligt heller.
1 gillning
Uppdatering. Mer bråk, varje dag små irriterade kommentarer, tjafs. Nästan så jag inte ser fram emot helgerna längre om han ska vara hemma. Jag har haft många långa samtal med en nära släkting som är rak och tydlig. Det hjälper. Det är ju många orsaker till att en relation brakar, men det är så mycket som är förstört och jag är less. Jag är inte kär i honom längre. Vill inte vara som en extramorsa till min egen make. Jag har två barn redan, tack. Och då är jag verkligen ingen dörrmatta men upplever att jag får förklara för honom hur världen funkar, hur barn funkar. Han har nästan inget umgänge så han har inga referensramar från bekanta utan enbart från kollegor på jobbet och dem pratar han inte så privat med.
Kan ju säga såhär, att det är mycket praktiskt, som ekonomi och logistik, trist jag vet, som hindrar mig från att gå raka vägen till tingsrätten och säga jag vill skiljas. Nu. Jag brukar annars vara mycket effektiv med allt som har med banken och myndigheter att göra. Har bekanta som skilt sig, för en del har det gått jättefint men jag tror mig se en djup sorg bakom, förstås, att det inte gick att hålla ihop det. En sorg över vad som kunde ha varit. Men vi har ett liv. Jag vill ha roligt med barnen, umgås och göra saker utan ständig kritik. Snart har jag födelsedag. Det är ju en rolig dag, inte “vill du ha en blomma då?” Frågan han ställer varje år trots att han vet svaret.