Hej,
Jag och min man har det utåt sett bra, vi bor i villa med två barn i skolåldern och har båda jobb. Men relationen är ansträngd, minst sagt. Vi har haft separata sovrum ett antal år för maken snarkar mycket. Sexlivet är dött. Han tar inte i mig alls. Han har svårt med sin självkänsla, med sociala kontakter och tillit i det stora hela. Jag tar ett stort socialt ansvar, och försöker se positivt och engagerar mig i barnens skola, föreningar och aktiviteter. Han är liksom inte “med”, visar inget intresse och har kasst tålamod, stresskänslig och ibland när han är arg blir han väldigt omogen, skriker och kallar mig hemska saker, men ber inte om ursäkt och allt läggs liksom locket på och ingenting av det vi bråkar om blir nånsin löst. Han är onödigt hård mot barnen också tycker jag, händer ofta att jag får gå emellan. Jag tror jag och barnen behöver lugn och ro. Vi behöver inte höra skrik o gap och fokus på negativ kritik istället för beröm för vad som är bra, ibland jättebra!
Det är väl hans ointresse för oss som familj som dödat det för mig. Han är liksom aldrig varit nöjd! Två friska, duktiga fina barn och en fru som faktiskt älskade honom en gång i tiden. Han har alltid haft svårt för högtider och traditioner, vägrar ibland att klä upp sig på ren trots? Svårt att tro att han är över 50. Jag är den enda långa relation han haft o vi har träffats i vuxen ålder. Det är tungt att bära “allt” själv och inte ha kärlek… När skilsmässa kommit på tal har han undrat var han ska ta vägen. Vet någon det?
Helst skulle jag vilja bo kvar i vårt hus m barnen, men funderar på ekonomin.
Jag vill att våra barn ska se hur en riktig kärleksfull relation ser ut där vuxna pussas och kramas och VILL vara med varandra. Jag har gett upp att fråga, han vill inte göra nånting. Han har inget socialt umgänge alls bortsett från min släkt, hans egen släkt har han mkt sporadisk kontakt med, jag pratar med min varje vecka, ibland varje dag nu i coronatider.
Det är heller ingen bra förebild för barnen att se oss hanka oss fram men aldrig skratta tillsammans. Jag och barnen har jättekul ihop men orkar man skiljas… Jag har så mycket kvar i livet att uppleva o glädjas åt men maken verkar ha stannat upp.
Kort svar: ja. Du orkar. Både för din egen men också för barnens skull så orkar du.
Precis som du skriver så är det inte bra för barnen att växa upp i ett hem där föräldrarna inte visar varandra kärlek, där han är onödigt hård mot barnen och du måste gå emellan.
Dessutom ska du aldrig, ALDRIG, behöva acceptera att någon säger eller skriker fula saker till dig.
Du orkar.
Eftersom din man inte verkar vara mottaglig för att diskutera det hela (tänker på att han bara frågar ”Och var ska jag bo då?” när du sagt att du vill skiljas) så kan du börja med att ta kontakt med din bank och gå igenom din ekonomi. Börja kika runt på alternativa boenden eller hör med banken om det finns möjlighet för dig att köpa ut honom och bo kvar (om du vill det).
Känner igen mig en del, även om min sambo inte skriker elakheter. Allt som har med oss (familjen) att göra verkar jämt så jobbigt för honom får en att känna att vi mest är ett besvär för honom.
Sen är det där med att inte vilja fira högtider också ett stort störningsmoment för mig. Jag älskar högtider och tycker att födelsedagar och så vidare är ett bra tillfälle att visa uppskattning och anstränga sig för att uppvakta, hitta på bra presenter och så. Sambon däremot hatar verkligen allt sådant, han vill absolut inte bli firad och vill inte ha några presenter, vill inte ha fest och gör mycket lite för att hjälpa till med sånt eftersom han tycker det är meningslöst.
Hade väl gått att leva med om han istället vore en sådan som kom med uppvaktning och visade uppskattning eller ställde till med lite festligheter spontant eller vid andra tillfällen än officiella högtider. Men det händer ju ABSOLUT INTE. Tvärtom blir helhetsintrycket att han bara avskyr allt som har med att ha lite roligt tillsammans, ge uttryck för gemenskap i familjen eller förhållandet, visa uppskattning och uppvakta varandra att göra.
Måste säga att det är en av de sakerna jag drömmer om ifall jag skulle hitta kraften att lämna. Att dejta någon som kanske ger mig en födelsedagspresent eller vill gå ut och äta middag med mig när jag fyller år. Att själv få välja ut något och uppvakta personen och att den personen faktiskt blir glad över det och uppskattar mina ansträngningar. Att man tillsammans kan planera någon rolig aktivitet på en högtid och tillsammans förbereda och känna någon sorts glädje och gemenskap i det. Det är verkligen något jag skulle uppskatta och njuta av så sjukt mycket.
Oj vad jag känner igen det du skriver. Precis så är det här med! Och jag längtar efter det också. Även om jag just nu gör allt sånt själv. Det är ju som att vara ensam fast man är i en relation. Det är ju jättesorgligt egentligen… För mig är det ännu en brist på empati och omsorg att inte vilja fira högtidsdagar. Jag vill ta varje anledning som finns att sätta lite guldkant på tillvaron, allt behöver ju inte kosta pengar, det är omtanken och engagemanget jag saknar.
Ja, just det där med lite guldkant alltså. Min sambo verkar ju tycka att den allra bästa tänkbara dagen är vardagen där allt lunkar på som vanligt och han mestadels sitter vid sin dator medan jag drar hushållet och ungarna själv. Helst ska vi bara vara hemma, inte göra något särskilt, och inte ha så mycket med varandra att göra. Om han själv får välja blir varje dag en sådan dag. Kanske iofs borde se något smickrande i att han tycker vår vardag är så underbar, det tråkiga är ju bara att jag inte tycker den är det.
Det finns väl en anledning till att högtider och sådant ens finns, det är väl för att man ska få en spark i baken att samlas i sina sociala gemenskaper, fira att man lever och har varandra, och göra något speciellt tillsammans för att bryta vardagslunken. Och som sagt, är det så att man är en sådan person som inte ens behöver särskilda tillfällen för att visa uppskattning och göra något speciellt och festligt med familjen/partnern så kan det ju funka, men det är knappast något min partner kan hänvisa sin högtidsvägran till iaf.
Det känns ju för mig bara som ytterligare ett kvitto på att han inte är intresserad av att ha/vara i en gemenskap med mig och barnen eller fira den gemenskapen.
Ja, du orkar. Vart han ska ta vägen är hans ansvar, för han är vuxen.
Jag tror att två personer kan vara ganska lyckligt gifta utan att älska varandra - OM de är vänner och respekterar varandra, tycker om att umgås och vill barnens bästa båda två. I ditt fall älskar du honom inte, ni har inte sex, han bryr sig inte nämnvärt om familjen, förstör högtidsdagar och sådant du tycker är viktigt, är elak mot barnen och dig och - även om du inte vill tro det - förstör barnens självkänsla och självförtroende genom att hela tiden kritisera dem.
Ta steget och sedan pratar du med barnen så fort som möjligt, för din man kommer antagligen att berätta för alla en historia om hur du överger honom ensam, trasig och utblottad. Dina barn behöver höra sanningen först.
Det är väl lite off topic, men mina högtider har blivit enormt mycket bättre utan exet. Det låter ju konstigt, men eftersom han också var en sån som inte ville planera vare sig jul, födelsedagar eller semestrar och inte hade kapacitet att få fram ens den ynkligaste present till mig, så blev dessa högtider bara besvikelser för mig.
Sen jag blev av med honom har jag styrt upp högtiderna som jag vill ha dem. Och jag har sett till att köpa riktigt fina presenter till mig själv dessutom. Nu har jag firat jul, nyår, påsk och födelsedag på mitt sätt. Och det har blivit perfekt.
Just nu planerar jag årets semester. Jag kan säga att det är hundra gånger enklare att planera en corona-anpassad semester än en semester med hänsyn tagen till exets alla nycker och specialbehov.
Låter jättebra, tack för du delar med dig! 
Jag har åkt på semester med barnen en och en, dels för att de har olika intressen men mest för att det inte funkar med maken. Han ser inte glädjen, bara problem som ska lösas och blir stressad om planer ändras, som ju ofta händer med barn på semester.
Men vore skönt att bjuda hem folk jag gillar och bestämma själv. Vore ju höjden av ironi om han kräver vårdnad och varannan jul, när han avskyr allt sånt nu.
Tack för ditt svar.
Ärligt talat så har barnen ibland undrat om vi inte ska skilja oss för de upplever att vi bara bråkar.
När maken åkte bort över en helg tyckte både dom och jag att de var jätteskönt med lugn och ro ett tag, men det är ju förstås inte samma sak som att bryta upp från ett äktenskap.
Vi kanske inte har råd att bo kvar i huset själva, även om det vore en god lösning, den bästa tycker jag med tanke på deras skola, kompisar mm.
Jag är väl lite rädd att han inser vad han missat under alla deras uppväxtår och kräver absolut delad vårdnad. Hans inställning till livet (negativ och misstänksam) skadar barnen anser jag. Jag vill att de ska få vara livsbejakande och spontana och inte hindras för att deras pappa är så… ja, apart.
Jag skulle inte bli alltför förvånad…
Men visst är det sorgligt att man nästan ber om ursäkt för att man förväntar sig helt normal omtanke och engagemang? Som att man vore ovanligt krävande för att man vill planera julfirande och få nån sorts uppmärksamhet när man fyller år.
En anledning till att jag har köpt saker till mig själv det senaste året är för att vänja mig vid tanken på att jag faktiskt förtjänar att få en fin födelsedagspresent.
Jag menar - om jag inte ens riktigt tycker det själv, varför skulle då någon annan anse att det är viktigt? Det har blivit en symbolhandling för att stärka mig själv. 
Om du känner att det är en risk, så kan du känna efter om du klarar att härda ut tills det yngsta barnet är 12. Vid 12 år har barnet mer att säga till om och får bestämma mer om hur det vill bo. Då kan inte pappan kräva 50/50 om barnet vill annorlunda.
Senaste veckorna har bara jag tagit hand om barnen, väckt dem i sett till att de kommer till skolan, han har hämtat om jag säger till, och jag lagar all maten, fixar fika och nattar dem. Han verkar leva i sin egen bubbla. Vi bor i samma hus och delar bara absolut praktiska saker.
Barnen tycker det är konstigt, de vill ju inte heller göra saker med honom för han visar ju inget intresse för dem som person, bara hur han tycker de ska vara eller borde göra. Han är arg hela tiden känns det som, när jag påpekar det blir han bara ännu vresigare. Så här kan vi inte ha det.
Att separera kan vara en sådan befrielse! Mina barns far delade vissa egenskaper med din, att bli arg och kalla en elaka saker och att aldrig be om ursäkt. Han verkade tro att allting snurrade runt honom. Om någon gjorde ett misstag så var det i själva verket avsiktligt bara för att retas med honom.
Min son som är äldst tyckte att vi borde separera. Han var också mest utsatt för pappans utbrott.
När jag väl fick nog och satte ner foten så kändes det så skönt! Han var överens om att han skulle vara den som flyttade ut, men det hände till en början ingenting. Senare blev det tydligt att han inte trodde att det skulle hända på riktigt den här gången heller, vi hade pratat om separation flera gånger tidigare. Inte förrän han förstod att jag börjat dejta så fattade han. Det var då ångern kom på riktigt. Då insåg han vilka följder hans agerande hade fått.
Det finns så mycket att skriva, men kontentan är att JA - det är värt att separera!!!
Hur gamla är barnen? De kanske kan välja var de vill bo?
De är 9 och 13. Äldsta får mkt oförtjänt gnäll och skäll, ja det får vi alla, men jag som vuxen kan ju hantera det även om det inte är roligt, alls.
Jag vill inte fråga dem, inte ännu, men kanske skulle jag o barnen trivas lika bra med något mindre, mer lättskött boende. Huset har ganska låga omkostnader och något skulle vara som vanligt om vi bodde kvar.
Hur gjorde du i er situation?
Lugn o ro efterfrågas, rent mentalt… Jobbigt att ständigt bli ifrågasatt, men jag ser mig själv som en stark person rent psykiskt.
Tror dock inte maken vill förstå vilken jobbig press det är på oss andra med hans lynniga humör.
Våra var 10 och 13. Det är 5 år sedan vi separerade i år.
De bodde varannan vecka från början. Efter ett halvår hade pappan träffat en ny och då var sonen lite väl provokativ så pappan körde i stort sett ut honom. Sedan bodde han bara hos mig i ett halvår. Det tog ett tag innan pappan lyckades återknyta kontakten och det blev varannan vecka igen.
Det har varit lite fram och tillbaka men sedan 2 år så bor dottern heltid hos mig och sonen hos pappan (när han är hemma om helgerna, går på gymnasium på annan ort). Båda barnen trivs bra med att vi är separerade och inser att vi båda trivs mycket bättre med våra nya. Jag har god kontakt med sonen trots att han inte bor hos mig.
Det finns en serie på Youtube, som fick mig att inse en hel del sanningar, och den hjälpte mig också att förstå vad mitt ex egentligen var för en. Varje avsnitt är på bara några minuter (+ lite reklam i slutet av varje avsnitt för en bok). Kolla in några avsnitt och se om serien kan hjälpa också dig! I värsta fall har du lärt dig något nytt och i bästa fall har du lärt dig något livsviktigt. Din man låter så väldigt lik min man, så jag tänkte att du kanske kunde ha nytta av den: The narcissist's lack of empathy (30 DAYS OF NARCISSISM) - Dr. Ramani Durvasula - YouTube
Tack ska kika på den.
Nu har jag tittat på några. Tycker inte det stämmer på honom, tänker mer att långvarig stress och frustration kan ta sig olika uttryck, hos oss båda. Det dränerar en på energi.
Kanske du har rätt eller kanske du ändrar dig. Jag har känt en hel del människor som varit stressade och frustrerade. De har tillfälligt betett sig som din man. Om man däremot gör det år efter år, då är det något som sitter i personligheten.
Min man var negativ, sur och besvärlig för att han vantrivdes på jobbet. Sedan skyllde jag på att han inte fick sova tillräckligt när vi fick barn. Sedan var det för att han skadade ryggen, och så hade han något bekymmer med magen. Så fick han en taskig chef och sedan kanske en ålderskris … Jag hittade nya saker att skylla på för varje år och kunde inte se att han faktiskt alltid varit besvärlig och att de glada snälla stunderna var små undantag i tillvaron.
Känner igen mig helt i din beskrivning!! Jag trodde också på att omständigheterna tillfälligt förändrat mitt ex som själv beskrev sig som ”för snäll för sitt eget bästa” och ”alldeles för omtänksam som partner”. Utåt var han alltid social och sjukt trevlig men redan i bilen hem blev han otrevlig och allt var förstås mitt fel.
Det tog alldeles för lång tid att acceptera att jag var medberoende.
Jag hoppas alla ni som läser och minsta lilla känner igen er, läs om medberoende.