Men visst är det sorgligt att man nästan ber om ursäkt för att man förväntar sig helt normal omtanke och engagemang? Som att man vore ovanligt krävande för att man vill planera julfirande och få nån sorts uppmärksamhet när man fyller år.
En anledning till att jag har köpt saker till mig själv det senaste året är för att vänja mig vid tanken på att jag faktiskt förtjänar att få en fin födelsedagspresent.
Jag menar - om jag inte ens riktigt tycker det själv, varför skulle då någon annan anse att det är viktigt? Det har blivit en symbolhandling för att stärka mig själv.
Om du känner att det är en risk, så kan du känna efter om du klarar att härda ut tills det yngsta barnet är 12. Vid 12 år har barnet mer att säga till om och får bestämma mer om hur det vill bo. Då kan inte pappan kräva 50/50 om barnet vill annorlunda.
Senaste veckorna har bara jag tagit hand om barnen, väckt dem i sett till att de kommer till skolan, han har hämtat om jag säger till, och jag lagar all maten, fixar fika och nattar dem. Han verkar leva i sin egen bubbla. Vi bor i samma hus och delar bara absolut praktiska saker.
Barnen tycker det är konstigt, de vill ju inte heller göra saker med honom för han visar ju inget intresse för dem som person, bara hur han tycker de ska vara eller borde göra. Han är arg hela tiden känns det som, när jag påpekar det blir han bara ännu vresigare. Så här kan vi inte ha det.
Att separera kan vara en sådan befrielse! Mina barns far delade vissa egenskaper med din, att bli arg och kalla en elaka saker och att aldrig be om ursäkt. Han verkade tro att allting snurrade runt honom. Om någon gjorde ett misstag så var det i själva verket avsiktligt bara för att retas med honom.
Min son som är äldst tyckte att vi borde separera. Han var också mest utsatt för pappans utbrott.
När jag väl fick nog och satte ner foten så kändes det så skönt! Han var överens om att han skulle vara den som flyttade ut, men det hände till en början ingenting. Senare blev det tydligt att han inte trodde att det skulle hända på riktigt den här gången heller, vi hade pratat om separation flera gånger tidigare. Inte förrän han förstod att jag börjat dejta så fattade han. Det var då ångern kom på riktigt. Då insåg han vilka följder hans agerande hade fått.
Det finns så mycket att skriva, men kontentan är att JA - det är värt att separera!!!
Hur gamla är barnen? De kanske kan välja var de vill bo?
De är 9 och 13. Äldsta får mkt oförtjänt gnäll och skäll, ja det får vi alla, men jag som vuxen kan ju hantera det även om det inte är roligt, alls.
Jag vill inte fråga dem, inte ännu, men kanske skulle jag o barnen trivas lika bra med något mindre, mer lättskött boende. Huset har ganska låga omkostnader och något skulle vara som vanligt om vi bodde kvar.
Hur gjorde du i er situation?
Lugn o ro efterfrågas, rent mentalt… Jobbigt att ständigt bli ifrågasatt, men jag ser mig själv som en stark person rent psykiskt.
Tror dock inte maken vill förstå vilken jobbig press det är på oss andra med hans lynniga humör.
Våra var 10 och 13. Det är 5 år sedan vi separerade i år.
De bodde varannan vecka från början. Efter ett halvår hade pappan träffat en ny och då var sonen lite väl provokativ så pappan körde i stort sett ut honom. Sedan bodde han bara hos mig i ett halvår. Det tog ett tag innan pappan lyckades återknyta kontakten och det blev varannan vecka igen.
Det har varit lite fram och tillbaka men sedan 2 år så bor dottern heltid hos mig och sonen hos pappan (när han är hemma om helgerna, går på gymnasium på annan ort). Båda barnen trivs bra med att vi är separerade och inser att vi båda trivs mycket bättre med våra nya. Jag har god kontakt med sonen trots att han inte bor hos mig.
Det finns en serie på Youtube, som fick mig att inse en hel del sanningar, och den hjälpte mig också att förstå vad mitt ex egentligen var för en. Varje avsnitt är på bara några minuter (+ lite reklam i slutet av varje avsnitt för en bok). Kolla in några avsnitt och se om serien kan hjälpa också dig! I värsta fall har du lärt dig något nytt och i bästa fall har du lärt dig något livsviktigt. Din man låter så väldigt lik min man, så jag tänkte att du kanske kunde ha nytta av den: The narcissist's lack of empathy (30 DAYS OF NARCISSISM) - Dr. Ramani Durvasula - YouTube
Nu har jag tittat på några. Tycker inte det stämmer på honom, tänker mer att långvarig stress och frustration kan ta sig olika uttryck, hos oss båda. Det dränerar en på energi.
Kanske du har rätt eller kanske du ändrar dig. Jag har känt en hel del människor som varit stressade och frustrerade. De har tillfälligt betett sig som din man. Om man däremot gör det år efter år, då är det något som sitter i personligheten.
Min man var negativ, sur och besvärlig för att han vantrivdes på jobbet. Sedan skyllde jag på att han inte fick sova tillräckligt när vi fick barn. Sedan var det för att han skadade ryggen, och så hade han något bekymmer med magen. Så fick han en taskig chef och sedan kanske en ålderskris … Jag hittade nya saker att skylla på för varje år och kunde inte se att han faktiskt alltid varit besvärlig och att de glada snälla stunderna var små undantag i tillvaron.
Känner igen mig helt i din beskrivning!! Jag trodde också på att omständigheterna tillfälligt förändrat mitt ex som själv beskrev sig som ”för snäll för sitt eget bästa” och ”alldeles för omtänksam som partner”. Utåt var han alltid social och sjukt trevlig men redan i bilen hem blev han otrevlig och allt var förstås mitt fel.
Det tog alldeles för lång tid att acceptera att jag var medberoende.
Jag hoppas alla ni som läser och minsta lilla känner igen er, läs om medberoende.
Jag är så otroligt less på hans beteende, det går inte att prata om nånting och alla argument har jag hört hundra gånger. Han smiter undan sitt föräldraansvar hela tiden genom att tex påstå att barnen bara lyssnar när jag säger till dem. Sedan kan han komma i efterhand och klaga till mig om vad barnen eller jag gör fel, särskilt vad jag borde ha gjort istället. Är det narcissistiskt eller bara ren och skär dumhet, jag vet inte.
Jag tänkte ju mer och mer för varje år, att min man kanske var lite korkad. Han fattade ju aldrig något, hur mycket jag än förklarade. Efter skilsmässan har jag lite i taget förstått att det var på ett annat sätt. Han lyssnade inte och han brydde sig inte. Det är en helt annan sak.
Narcissister hade jag aldrig ens hört talas om tidigare. Av en slump ramlade jag över en exakt beskrivning av min exman och insåg att han uppfyllde alla kriterier för att vara en riktigt inbiten narcissist. Jag fick också lära mig att det är en störning som räknas in bland de obotliga. Det finns ingen medicin och ingen behandling, utan de kommer alltid att vara på det där sättet.
Tack @Leaf för tipset, redan första avsnittet kändes det som taget ur mitt förra liv med mitt x.
Mitt x har gjort så mycket psykisk skada på mig och barnen så jag har svårt att tänka på det
Sonen är hemmasittare sedan tre år och min dotter (utflugen) går varje vecka på ATV-behandling (Altetnativ till våld) för att få hjälp med effekterna av hans utbrott mot henne under hela uppväxten och även nu i vuxen ålder. Jag, förutom att jag mår otroligt dåligt över vad jag utsatt mina barn för i alldeles för många år har fortfarande ingen självkänsla över huvud taget - dottern försöker övertala mig att också gå på ATV vi får se
Förlåt trådkapning, men ville bara säga tack
Precis så. Det är själva kärnan. Att jag har utsatt barnen för exet i alla år utan att ens reflektera över om det var skadligt för dem. Och nej, det finns ingen självkänsla här heller. Jag har tappat bort den.
Hej,
Jag känner igen mig i din historia, men (konstigt nog?) i er bådas delar. Ska förklara. För det första är vårt sexliv också dött och min fru vill inte ta i mig och inte gjort på flera år, vilket gjort att jag själv dött inombords långsamt. Senaste gången jag kramade min fru var kanske för 3 år sedan och då sa hon “vad gör du” till mig. Då gick jag iväg och grät en stund enskilt. Sen känner jag även igen mig i din man med självkänslan och det svängande humöret. Dålig självkänsla har jag alltid haft. Men det svängande humöret kommer ifrån en irritation och frustration över dels ett sexliv och en vuxen relation som inte funnits på flera år. Vi pratar inte och reder ut saker utan min fru vill sopa saker under mattan och gå vidare. Men så fort det passar, så tar man fram något gammal som hänt och använder som slagträ, vilket gör mig otroligt frustrerad och irriterad. Vi har inte haft sex på sju år och jag orkar faktiskt inte mer. Det gör att jag senaste tiden varit ännu mer arg och irriterad och jag märker att det är ju inte bra. Det känns inte bra.
Noterbart är att när jag är själv med barnen, utan min fru, så rullar allt på jättebra. Inga konflikter och jag har mer tålamod. Men när frun är med så är barnen smarta och spelar ut oss mot varandra och dessutom så vill min fru inte ta strider med barnen utan låter mycket passera. Jag uppfattar det som att hon vill vara kompis med barnen och har väldigt svårt för ordet “nej” och vad det kan få för konsekvenser när hon säger det. Det gör mig också irriterad och jag vill prata om sånt, dels för att reda ut oklarheter men också komma samman som ett team, men det är inte intressant för henne. Det hon säger/tycker om barnen är rätt väg och min åsikt är inget värd.
Jag delar också din uppfattning om att jag vill ha en kärleksfull relation inte minst framför våra barn. Där även vuxna kramas och pussas och inte bara att man kramar och pussar barnen. Men jag behöver det (som även du) för ditt eget välmående?
Jag har tidigare sagt åt min fru att om vi inte tar i dessa bitar som vi behöver ta i, så väntar en skilsmässa. Då har hon blivit ledsen och förstått men sen händer inget. Allting bara rullar på och min frustration växer.
Skratta tillsammans… jag fastnar vid det och känner precis samma sak. Jag tror min fru känner som du gör med våra barn och henne, där de har jättekul ihop utan mig och jag vet att både hon och barnen sagt ibland “varför är pappa inte med”. Och det gör mig såklart ledsen, men jag orkar inte vara med min fru för mycket och slänga på ett låtsasleende om att vi är den glada, lyckliga familjen. Visst har säkert alla par saker att reda i och man är inte alltid lycklig, men för mig har vi så fundamentala och grundliga saker att reda i. Och när jag och min fru knappt pratar när barnen inte är med, har ett sexliv eller tar i varandra - ja, då har jag svårt att i andra sammanhang vara med och låtsas tillsammans med min fru. Då känner jag att lika gärna kan skiljas från henne och vara med barnen själva.
Jag vet inte om jag gav dig något mer i det här, men om du känner att det tagit stopp med maken - skilj dig och hitta någon som är värd din kärlek och omtanke, på ett vuxet sätt. Men även att du får känna dig älskad själv. Det saknar jag idag och har knäckt mig totalt.
Men jag hade satt något slags ultimatum innan ni skiljer er. Men var tydlig med att det är den vägen du vill gå om inget förändras.
Negativismen har funnits där i många år och ibland fick jag för mig att det var bra att han ibland hindrade mig, för jag kan vara impulsiv. Men nu när jag ser tillbaks var det bara precis i början som han var alls positiv. Allt jag ville göra, renovering, resor, hitta på saker med barnen eller träffa släktingar ville han inte vara en del av.
Sen kunde han dra iväg ensam och komma tillbaks och säga, det hade nog tyckt om. Men komma på tanken att fråga om vi gemensamt kunde göra nåt? Icke. Det är alltid jag som planerar och fixar.
Hej
Tack för frågan. Händer inte så mycket alls.
Vi bromsar alltid upp när vi drivit disskussionen då långt att det krävs agerande från någon part.
Vi gjorde en hel del husarbete i helgen och det gick bra men inget roligt heller.
Uppdatering. Mer bråk, varje dag små irriterade kommentarer, tjafs. Nästan så jag inte ser fram emot helgerna längre om han ska vara hemma. Jag har haft många långa samtal med en nära släkting som är rak och tydlig. Det hjälper. Det är ju många orsaker till att en relation brakar, men det är så mycket som är förstört och jag är less. Jag är inte kär i honom längre. Vill inte vara som en extramorsa till min egen make. Jag har två barn redan, tack. Och då är jag verkligen ingen dörrmatta men upplever att jag får förklara för honom hur världen funkar, hur barn funkar. Han har nästan inget umgänge så han har inga referensramar från bekanta utan enbart från kollegor på jobbet och dem pratar han inte så privat med.
Kan ju säga såhär, att det är mycket praktiskt, som ekonomi och logistik, trist jag vet, som hindrar mig från att gå raka vägen till tingsrätten och säga jag vill skiljas. Nu. Jag brukar annars vara mycket effektiv med allt som har med banken och myndigheter att göra. Har bekanta som skilt sig, för en del har det gått jättefint men jag tror mig se en djup sorg bakom, förstås, att det inte gick att hålla ihop det. En sorg över vad som kunde ha varit. Men vi har ett liv. Jag vill ha roligt med barnen, umgås och göra saker utan ständig kritik. Snart har jag födelsedag. Det är ju en rolig dag, inte “vill du ha en blomma då?” Frågan han ställer varje år trots att han vet svaret.
vi får se