Skild och ensam i Sverige

[hoppsanhoppsan]

Ja, som rubriken lyder är jag helt ensam i Sverige och skild. Kommer från ett annat europeiskt land och har inte en endaste släkting i Sverige. Jag älskar Sverige och kommer vilja leva här resten av mitt liv, men jag var inte beredd på den bottenlösa ensamhet som kommer efter en skilsmässa, särskilt om man inte har någon familj här.

Är skild sedan tre år tillbaka, har två små barn varannan vecka, har ett roligt jobb, aktiv fritid, härliga kollegor, många vänner och deras familjer jag umgås med mycket… men ändå känner jag mig så fruktansvärt ensam.

Jag är tacksam varje dag för att jag har ett boende, ett jobb, vänner, god hälsa, ekonomi så att jag klarar mig. Men är samtidigt livrädd för att om något skulle hända mig så skulle det bli spikrakt platt fall neråt för mig. I mitt hemland har jag en stor familj med många syskon, föräldrar med sina varnsina nya partners, mostrar, kusiner m.m. Det finns alltid högtider att fira, någon som märker när en annan behöver hjälp, finns ett sammanhang baserat på blodsband. Jag kommer dessutom från en liten by där alla känner alla och man hjälptes åt om en grannfru hamnade på sjukhus, en annan skadade sig och inte kunde ta sig till affären, man skottade snö åt den äldre som inte klarade det själv m.m… Det fanns helt enkelt ett trygghetsnät runtomkring en.

Men här? Ingenting.

Jag jobbar med samhällets utsatta och ser från “insidan” att det knappt finns ett fungerande skyddsnät i samhället som skulle fånga upp en om man skulle bli arbetslös, djupt deprimerad och inte förmå betala räkningar, om man skulle bli skadad och fysiskt inte klara av att ta hand om sina barn. Det är först när det är riktigt illa däran som samhället kliver in men då kanske man redan är i skulder, blivit av med jobb, bostad, fått skadligt alkoholbruk och så vidare.

Jag har liksom blivit livrädd för att göra misstag och falla neråt. För det finns ingen som skulle fånga mig medan jag faller, och om man fångar en när man redan är i botten är det för sent. Jag har begynnande utmattning eller depression men har dels inte råd att vara sjukskriven, dels är jag också rädd för att aldrig ta mig upp igen om jag skulle bli sjuk på riktigt.

Jag vet att jag inte är den enda som känner sig så ensam. Och jag vet också att även en svensk person kan vara utan familj och släkt. Ville nog mest bara skriva av mig så här mitt i natten när jag har svårt att somna.

[Soloigen]

Vet inte om det är en tröstande tanke men du är nog långt ifrån ensam, tyvärr. Det verkar ändå som att du har en hel del att vara tacksam över, jobb, vänner och så vidare. Kanske dina jobbiga tankar hänger ihop med att du mår lite sämre just nu? Det är ganska naturligt. Orostankar är en del av livet men låt dem inte ta över. Scenariot som du beskriver är enbart hypotetiskt och därmed inte verkligt. Alltså kan du inte påverka det med dina tankar. Om du förstår vad jag menar

Koncentrera dig på de goda sakerna som du har runt dig, det vi matar växer. Mata inte dina katastroftankar. Lika gärna som att en katastrof händer kan det ske mirakel, du kan själv styra vartåt det är mest troligt att det bär. Men sen är livet sånt att vi aldrig riktigt kan veta vad som händer. Det är spelreglerna och det behöver vi acceptera och sen lägga åt sidan för att fortsätta orka.

[Largo]

Jag tänker spontant såhär @hoppsanhoppsan, att det är nu du ska söka hjälp.

Tecken på begynnande depression ska tas på största allvar, det är en mycket dödlig sjukdom.

Jag vet inte i vilken kommun du bor eller i vilken del av landet, det kan dröja att hitta en professionell kontakt som man klickar med. Kyrkan på din ort har kanske något.

Finns kanske någon annan typ av stödgrupp/terapigrupp via kommunen. Det finns kanske också medicinsk massage eller medi yoga och liknande som komplement. Finns där någon vandringsgrupp på din ort? Ingenting är mer helande än att vandra i naturen. Du kanske föredrar att göra det själv.

Ta detta på allvar, det är helt normalt att drabbas av utmattning och/eller depression, många människor drabbas.

Jag jobbade på apotek innan. Många stressade människor kom in med olika symptom på begynnande förkylning, migränanfall och liknande och sa “jag har inte tid att vara sjuk, vad är det bästa mot…”

Jag tycker den meningen är så sorglig och säger så mycket om oss och vårt samhälle.

Var rädd om dig

[Buenita]

En till här! Med en ganska snarlik bakgrund Från en mindre stad, har hela släkten i ett annat land, jobbar med rehabilitering och utsatta, skild sedan 11 år, lever med en särbo sedan drygt ett år tillbaka. Det jag kan bidra med är hur jag gör för att skapa mig ett liv där jag känner mig trygg och hemma

Vänner, kollegor och bekanta: min exmans familj valde att vända ryggen till mig när jag tog beslutet att separera så jag valde att fokusera på vänner, kollegor, grannar och bekanta. Jag ser att alla typer av relationer behövs. På jobbet behöver jag lojala kollegor som kan ställa upp när jag behöver det. Grannar är ett stöd ifall mina tonåringar skulle akut behöva nå någon på hemmafront och jag är på jobbet. Bekanta har hjälpt mig med t ex skjuts, hämta varor osv. Vänner är förstås de allra viktigaste! Det är dem som är mest som familj för mig. Jag har firat jul, födelsedagar, midsommar, påsk osv med vänner. Så mitt bästa tips är att bygga upp ett nätverk bestående av olika typer av relationer! Underskatta inte de ytligare relationerna, dessa kan växa till nära vänskap eller kanske just bara vara som en ytterligare kontakt i utkanten.

Känslan av att vara hemma: jag har flyttat både som liten och som vuxen otroligt många gånger. Så för mig är inte hemma en speciell byggnad utan den finns där människor som betyder något för mig finns. För mig är det därför viktigt att skapa ett trivsamt hem där jag och mina barn vill vara. Jag trivs otroligt bra med min nuvarande bostad för att barnen kan cyklar själv till sina aktiviteter och jag har nära till mitt jobb. Men främst är det just känslan. Att jag skapar mig en plats där JAG trivs.

Att lära sig be om hjälp: jag har varit tvungen att lära mig be om hjälp och det bästa med det är upptäckten att alla människor vill hjälpa till! På sitt vis så klart Känslan av att jag har ett nätverk som jag kan använda mig av gör att jag känner mig trygg IFALL något skulle hända. Och något har redan hänt då jag gått igenom cancer 3 gånger. Jag fick vården att anpassa sig efter mina veckor så att alla behandlingar skulle fungera med barn varannan vecka, detta för att exmannen inte ville ändra på upplägget en endaste gång (då menar jag inte ens en halvtimme eller en dag). Min familj kom inte hit för att hjälpa, men det hade jag inte räknat med heller. Det jag hade var ett helt fantastiskt stöd av vänner, kollegor, grannar och bekanta! Så jag var absolut inte ensam Det jag vill skicka med är att du kommer att klara av ALLT som livet bjuder på. Tro mig!

Känslan av ensamhet: jag tror att för min del har det främst varit känslan av ensamhet som varit det svåraste. För visst har jag vänner, jag är inte ensam. Kan det vara samma för dig? Att det är den där känslan av att på något vis vara ensam som skapar din främsta oro? Att skapa sig ett liv där man trivs, att man prioriterar sig själv både under egenveckor men även under barnveckor och att man njuter av livet, det tror jag ger en känsla av att vara en del av något. Att jag inte bara är mitt yrke eller en mamma, utan jag har många olika sidor.

Jag hoppas du har fått några idéer eller tankar kring vad du har idag som du kan vara tacksam över samt vad behöver du för att vara ännu tryggare. Skriv ner dina tankar och ge dig själv tid att bottna i vad du behöver för att må bra

Från en medsyster till en annan, du fixar detta

[Haffi]

Är inte i samma situation men tänker att det går att bygga ett visst sorts nät med vänner, bekanta och kollegor.

Jag kommer från liten släkt från början, men där har typ alla pga olika omständigheter avlidit under de senaste 5 åren. Några få släktingar kvar. Den blodsbandsmässigt närmaste bor 70 mil bort. Sen några få kusiner på närmaste avstånd men som jag kanske hörs med nån gång varannat år.
Så de jag på ngt sätt kallar släkt är vänner som jag haft under lång tid. Menar att ”släkt” och stöttning kan ses på olika sätt

[Skottaren]

Det kan absolut som du skriver vara en depression eller lite djupare nedstämdhet på väg.
Du uttrycker ett sorts katastroftänk, där man är rädd, ledsen och orolig för det det som ännu inte hänt. Jag har själv haft depression ett par gånger och det har ofta varit en tydlig del av det. När man är i det är det svårt att se det för då ”är det så”. Och hjärnan kan verkligen spela en helt vidriga spratt. Att aktivt vara medveten och bara försöka se vad som faktiskt är just här och nu är ingen mirakelkur men det kan hjälpa hjärnan från att förlora sig i det irrationella mörkret.

Så vad är här?
Du radar upp en massa saker, människor och sammanhang som både är gemenskap och skyddsnät. Inte allt som du vill ha, men något. Fokusera på det. Låter banalt och ja, det är svårare än vad man tror. Men kämpa för de tankarna rent praktiskt gör mer av;

Ta en dag i taget. Just idag är det som räknas.
Fånga dagsljus, ta promenader, sök upp ljusa miljöer.
Basta, och bada varmt och kallt.

Bryts inte tankebanorna och du upplever allt mer att livet är hopplöst och att det inte har någon mening. Ta det på allvar. Depression är en sjukdom, en kemisk obalans och då ska man ta hjälp och få medicin. Lid inte i onödan och inte för länge.

November är mörkt, men det blir bättre🧡