För ett par dagar sedan flaggade mitt ex för att han hade lite ärenden till min stad till helgen och undrade om det var okej om han tittade in på kaffe hos mig i förbifarten.
Jag har kommit skapligt långt i min neverending personlighetsutveckling så jag tillät mig själv fundera och känna efter några sekunder innan jag svarade. Det finns ju flera aspekter i ett besök som kan riva upp oönskade känslor hos mig. Inte enbart att träffa honom, för det har jag ju gjort många gånger sedan vi bröt upp.
Utan kanske mest risken att han får förhinder och inte kommer, trots att han har sagt det.
Nu tycker alla normala människor att det kan ju inte spela någon roll. Särskilt inte som jag inte ens är säker på att jag vill träffa honom alls. Vad skulle det då ha för betydelse om han säger att han ska titta förbi, men sedan kommer på i sista stund att det inte gick ändå? Vad vore det att bli besviken över? Eller lägga någon som helst energi på?
Jo det ska jag tala om. Nämligen triggervärdet i gamla besvikelser! Han gjorde ofta så mot mig när vi var tillsammans. Han kunde säga på tisdagen att han skulle ta ut komp på fredag eftermiddag för att hinna åka till mig. På onsdagen kunde han ringa och säga att han även skulle passa på att göra något annat i samma veva, för det låg ju ändå på vägen och det skulle bara ta en kvart.
På fredagen kom vanligtvis nästa samtal lagom tills jag började spana efter honom. Då fick jag ofta höra något i stil med att saker och ting dragit ut lite på tiden och att han skulle bli lite sen. Här brukade jag förstås fråga vänligt om det hade tagit extra lång tid att fixa den där saken som bara skulle ta en kvart.
Och inte sällan fick jag då ett svar som gick ut på att han inte ens kommit iväg från jobbet ännu. Än mindre gjort den där 15-minutersgrejen på väg till mig. Om jag ska vara krass så var detta nästan mer regel än undantag. Det gick helt enkelt inte att räkna med att han skulle komma när han hade sagt det. Eller ens att han skulle komma alls. Ibland fick jag ett samtal vid 22-tiden att alltihop hade gått åt fanders och att han inte orkade köra hela vägen till mig, men nästa helg skulle det nog bli bättre…
I början var jag alltid förstående över sådana här fördröjningar. Saker och ting kan ju hända. Allt går inte att planera. Och det är inte alltid så lätt att neka om chefen ber en göra “bara en grej till” innan man går hem för helgen. Men ganska snart såg att det här var ett mönster hos exet. Ett mönster som byggde på hans usla tidsuppfattning i kombination med hans svårighet att säga nej, plus den oroväckande faktorn att jag kom långt ner på hans priolista.
Jag försökte på oräkneliga vis hitta lösningar till det. Ge honom tips hur han skulle planera tiden, uppmuntra honom att våga stå på sig mot chefen osv. Sedan gick jag in på det känslomässiga. Jag försökte förklara för honom hur den här sortens återkommande händelser drabbade mig.
Men det gick förstås inte. Den gamla hunden kunde inte lära sig sitta. Och de här evigt återkommande stressmomenten i form av besvikelser över förlorad tid tillsammans var det som fick mig att börja ifrågasätta relationen flera månader innan exet avslutade den.
Så när han nu på kamratlig basis föreslog samma upplägg som förr, triggade det hela mitt stressmaskineri.
-Jag slutar tidigt på fredag och har lite grejer att göra i dina trakter, sa han oskyldigt. Bjuder du på en kopp kaffe?
Under de där sekunderna av funderande hann jag tänka allt ovanstående. Fredag? Slutar tidigt? Ärenden? Jag vet ju redan vad det betyder i praktiken. Att det handlar om ett tidsintervall mellan kl 15 och 23, för det är så mitt ex fungerar.
Men så slog det mig: Jag bryr mig faktiskt inte längre! Min fredagkväll kretsar inte runt honom nu för tiden. Jag behöver inte vänta, inte anstränga mig, inte anpassa mig. Hans förehavanden angår inte mig! Jag kände mig äntligen trygg med att han inte längre kan framkalla den där besvikelsen hos mig. Så jag sa att det var okej. Dyk upp om du har lust!
Och jodå, han kom. Gravt försenad! 
Men det gjorde ju inget för mig. Jag hade knappt tänkt på honom! På något sätt känns det som att den här besvikelseförbannelsen äntligen är bruten. Som att jag har lyckats släppa taget om den.
Nu blev det dessutom omvända roller, helt oavsiktligt. Innan han åkte från mig sa han att han skulle ringa när han var hemma igen. Det var vår tradition förr. Vi hörde alltid av oss för att meddela att vi var tryggt framme. Men nu glömde jag det, la ifrån mig telefonen nånstans och somnade…!
Jag hade både missade samtal och sms från honom när jag vaknade i morse. Aj då. Det var ju inte medvetet av mig att vara otillgänglig. Men det undermedvetna avslöjar också en hel del.
Mer och mer börjar jag tro att mitt ex var sänd för att lära mig saker om mig själv. 
Fast sanningen är väl mer att jag just nu inte har något att ge någon annan, varken energi, emotionellt eller själsligt. Men när den dagen kommer så ska jag ta med mig “Det är mitt schema som styr” , fast förhoppningsvis träffa någon där det är en självklart att dela/hjälpas åt.
