Behovet av att skriva i en personlig tråd har verkligen dämpats. Jag hoppas det är ett bra tecken.
Mina ex är inte särskilt intressanta längre. Inte annat än som erfarenhet och jämförelser. Men vad de tänker om mig, det har jag totalt slutat bry mig om.
Nu har jag ett större intresse av att fundera över relationer i stort. Över allting från könsroller till pardynamik och gruppsykologi. Jag pratar mycket med min mor och min syster om deras syn på saken. Och ännu mer med mina väninnor.
Det slår mig att det absolut roligaste som finns, det är att träffa ett litet tjejgäng över ett glas vin och bara snacka. På något sätt känns det som att jag har sökt bekräftelse och godkännande från män hela livet, men innerst inne trivs jag bäst med andra kvinnor.
För att undvika missförstånd: jag har förstås inga som helst problem med män generellt. Jag har en hel uppsättning bra, manliga kolleger som bidrar till att mitt jobb är det bästa man kan ha. Jag har många manliga musikvänner som jag älskar att spela med. Och jag har underbara män i släkten. Bror, svågrar, kusiner, farbröder… För att inte tala om min egen son, som snart är vuxen.
Och hur det än är så funkar det bra mellan mig och exmännen idag. De finns där i bakgrunden och man kan säga att vi har en välvillig inställning till varandra.
Men mitt intresse av att försöka hitta en ny manlig livskamrat, det har falnat totalt. Blotta tanken gör mig trött. Jag har så länge fått stå tillbaka för mina manliga partners skull. Det är som att jag är utbränd på den fronten, och jag blir stressad av att ens överväga att börja om. Äntligen slipper jag curlandet, tåtassandet, hänsynstagandet… och besvikelserna. När jag påminns om något som hör till mina relationer så reagerar jag lika snabbt som Pavlovs hundar. Men jag går in i stressläge istället för att börja dregla.
Allt oftare tänker jag att jag inte är gjord för den där tvåsamheten. Den hägrar inte så jättestarkt längre. Fördelarna står inte i proportion mot nackdelarna känns det som.
Jag har därför lite svårt att hantera kommentarerna som dyker upp allt oftare om att jag borde börja leta igen. Helst skulle jag vilja ha ett standardsvar till hands, som signalerar “tack för omtanken men inte en chans”. Men det är svårt utan att det uppstår motfrågor och övertalningsförsök. Som jag absolut inte orkar med.
Innan min senaste relation tog slut fick jag alltid frågan “Men var har du X då? Ville inte han följa med?” på varenda jäkla sammankomst som jag deltog i.
Nä, han kunde inte, han hann inte, han var tvungen att jobba, han hade så mycket att göra hemma… mumlade jag. Jag var låst i en relation, men oftast ensam i praktiken.
Idag mår jag så obeskrivligt mycket bättre. Alla vet att jag kommer ensam, och ingen frågar. Utom just den där lilla frågan som poppar upp allt oftare. “Jaha, och du har inte hittat någon ny än…?”
Kanske är det bäst att säga precis det jag tänker: Nej, jag har insett att jag funkar bäst på egen hand. Eller också spelar jag så där hemlighetsfull och mystisk som jag ville vara som ung. “Det vet man aldrig!” kan jag säga och höja på ena ögonbrynet. Bara för att sätta igång skvallret.
Jag har aldrig tidigare varit särskilt känslig när det gäller personliga frågor. Men nu tycks jag har blivit det. Jag pratar gärna om det i en trygg liten grupp, eller här på forumet. Men inte alls gärna i förbifarten med någon som inte står mig särskilt nära.