Jag tror att jag är rätt lyckligt lottad som har kvar mycket av mitt sociala liv trots pandemin. Jag har ett jobb där jag träffar massor av folk, jag har två stora barn hemma, jag har en liten släktbubbla där jag kan umgås under ordnade former…
Utan allt detta hade kanske även jag börjat känna mig extremt ensam som singel.
Ibland undrar jag om jag är rädd för närhet. Att det är nån sorts anknytningsissues som gör att jag undviker att ge mig in i något nytt. Men det känns inte så. Snarare känns det som att mina relationer har dränerat mig på energi, och att det är först nu jag har fattat sambandet.
Efter min skilsmässa för ett antal år sedan tog det två år innan jag var mig själv igen. Då var jag sprudlande kvick med massor av nyfikenhet och övertygad om att jag kunde få en ny toppenrelation om jag hade lust. Jag hade bestämt mig för att lägga ner den aktiva dejtingen och bara trivas med singellivet. Då tog det nån månad innan senaste exet dök upp.
Det kändes ju bra på många sätt, men åren gick och plötsligt befann jag mig återigen i det där läget att jag kom inte bara i andra hand, utan i fjärde, femte. Jag fick rollen att behöva BE min partner om tid och umgänge. Att tjata om att få träffas…! Till sist ställde jag en sorts ultimatum, eller åtminstone ett tydligt villkor om vad jag förväntar mig av en relation, och då dumpade han mig hellre än att gå mig till mötes.
Krasch ner i underjorden! Men!
Sakta men säkert har jag återvunnit min livsglädje, min energi och all min nyfikenhet på livet. Jag har odlat mitt kvinnliga umgänge, frossat i mina egna intressen och gjort allt sånt som mitt ex tyckte verkade skittråkigt, och som jag därför avstod ifrån. Jag har tränat upp mina badass-egenskaper och fick nyligen århundradets komplimang på jobbet:
-Alltså… Du är annorlunda. Du har blivit så… bitchig!
Idag är jag hel. Och just nu kan jag inte komma på en enda anledning att ge mig in i en relation igen. Jag tycks inte vara gjord för dem. Jag blir inte en bättre människa av att ha en partner.
När jag samarbetar med mina underbara kollegor på jobbet - då blir jag en bättre människa! Jag blir smartare, mer kreativ och jag överraskar nästan mig själv ibland med min kompetens. I det läget är jag verkligen en kollektivist! En lagspelare! Men i en parrelation? Jag blir platt, undfallande, konflikträdd och allmänt beige.
Varför vet jag inte, men just nu struntar jag i anledningen. Det är som det är, och det är inte värt det!