Det beror nog på vad man värderar.
Jag har ofta för döva öron predikat det fantastiska i att vara fri, självständig och klar med att anpassa sönder sig. Tills jag till fullo fattade att det inte var fantastiskt för alla. För många är det helt klart värt alla uppoffringar, bara de får vara i en tvåsamhet, och för många känns det kanske inte ens som en uppoffring om de gör allt jobb för någon de älskar.
Nej, man är olika. Och jag har nog lite hybris och förväntar mig båda delarna. Känner mig i grunden väldigt självständig och att det liksom inte hotas av närhet. Vill gärna ha någon, men en mycket noga utvald någon, nära, någon som kan gå in och ut ur närhet med bibehållen självständighet, som jag tycker att jag själv kan. När det har funkat i perioder har jag tyckt att livet varit som bäst. Men när det inte funkat har min självständiga sida protesterat mot dålig behandling, även om jag alltid varit beredd på att prata och kompromissa. Tyvärr sällan den jag varit ihop med. Men i perioder då jag lever själv, som nu, kan jag tycka att det är lite torftigt med bara mitt eget sällskap.
Marie-Louise och Gösta Ekman är mina par-förebilder
Jag tror att jag är rätt lyckligt lottad som har kvar mycket av mitt sociala liv trots pandemin. Jag har ett jobb där jag träffar massor av folk, jag har två stora barn hemma, jag har en liten släktbubbla där jag kan umgås under ordnade former…
Utan allt detta hade kanske även jag börjat känna mig extremt ensam som singel.
Ibland undrar jag om jag är rädd för närhet. Att det är nån sorts anknytningsissues som gör att jag undviker att ge mig in i något nytt. Men det känns inte så. Snarare känns det som att mina relationer har dränerat mig på energi, och att det är först nu jag har fattat sambandet.
Efter min skilsmässa för ett antal år sedan tog det två år innan jag var mig själv igen. Då var jag sprudlande kvick med massor av nyfikenhet och övertygad om att jag kunde få en ny toppenrelation om jag hade lust. Jag hade bestämt mig för att lägga ner den aktiva dejtingen och bara trivas med singellivet. Då tog det nån månad innan senaste exet dök upp.
Det kändes ju bra på många sätt, men åren gick och plötsligt befann jag mig återigen i det där läget att jag kom inte bara i andra hand, utan i fjärde, femte. Jag fick rollen att behöva BE min partner om tid och umgänge. Att tjata om att få träffas…! Till sist ställde jag en sorts ultimatum, eller åtminstone ett tydligt villkor om vad jag förväntar mig av en relation, och då dumpade han mig hellre än att gå mig till mötes.
Krasch ner i underjorden! Men!
Sakta men säkert har jag återvunnit min livsglädje, min energi och all min nyfikenhet på livet. Jag har odlat mitt kvinnliga umgänge, frossat i mina egna intressen och gjort allt sånt som mitt ex tyckte verkade skittråkigt, och som jag därför avstod ifrån. Jag har tränat upp mina badass-egenskaper och fick nyligen århundradets komplimang på jobbet:
-Alltså… Du är annorlunda. Du har blivit så… bitchig!
Idag är jag hel. Och just nu kan jag inte komma på en enda anledning att ge mig in i en relation igen. Jag tycks inte vara gjord för dem. Jag blir inte en bättre människa av att ha en partner.
När jag samarbetar med mina underbara kollegor på jobbet - då blir jag en bättre människa! Jag blir smartare, mer kreativ och jag överraskar nästan mig själv ibland med min kompetens. I det läget är jag verkligen en kollektivist! En lagspelare! Men i en parrelation? Jag blir platt, undfallande, konflikträdd och allmänt beige.
Varför vet jag inte, men just nu struntar jag i anledningen. Det är som det är, och det är inte värt det!
Behovet av att skriva i en personlig tråd har verkligen dämpats. Jag hoppas det är ett bra tecken. 
Mina ex är inte särskilt intressanta längre. Inte annat än som erfarenhet och jämförelser. Men vad de tänker om mig, det har jag totalt slutat bry mig om.
Nu har jag ett större intresse av att fundera över relationer i stort. Över allting från könsroller till pardynamik och gruppsykologi. Jag pratar mycket med min mor och min syster om deras syn på saken. Och ännu mer med mina väninnor.
Det slår mig att det absolut roligaste som finns, det är att träffa ett litet tjejgäng över ett glas vin och bara snacka. På något sätt känns det som att jag har sökt bekräftelse och godkännande från män hela livet, men innerst inne trivs jag bäst med andra kvinnor.
För att undvika missförstånd: jag har förstås inga som helst problem med män generellt. Jag har en hel uppsättning bra, manliga kolleger som bidrar till att mitt jobb är det bästa man kan ha. Jag har många manliga musikvänner som jag älskar att spela med. Och jag har underbara män i släkten. Bror, svågrar, kusiner, farbröder… För att inte tala om min egen son, som snart är vuxen.
Och hur det än är så funkar det bra mellan mig och exmännen idag. De finns där i bakgrunden och man kan säga att vi har en välvillig inställning till varandra.
Men mitt intresse av att försöka hitta en ny manlig livskamrat, det har falnat totalt. Blotta tanken gör mig trött. Jag har så länge fått stå tillbaka för mina manliga partners skull. Det är som att jag är utbränd på den fronten, och jag blir stressad av att ens överväga att börja om. Äntligen slipper jag curlandet, tåtassandet, hänsynstagandet… och besvikelserna. När jag påminns om något som hör till mina relationer så reagerar jag lika snabbt som Pavlovs hundar. Men jag går in i stressläge istället för att börja dregla. 
Allt oftare tänker jag att jag inte är gjord för den där tvåsamheten. Den hägrar inte så jättestarkt längre. Fördelarna står inte i proportion mot nackdelarna känns det som.
Jag har därför lite svårt att hantera kommentarerna som dyker upp allt oftare om att jag borde börja leta igen. Helst skulle jag vilja ha ett standardsvar till hands, som signalerar “tack för omtanken men inte en chans”. Men det är svårt utan att det uppstår motfrågor och övertalningsförsök. Som jag absolut inte orkar med.
Innan min senaste relation tog slut fick jag alltid frågan “Men var har du X då? Ville inte han följa med?” på varenda jäkla sammankomst som jag deltog i.
Nä, han kunde inte, han hann inte, han var tvungen att jobba, han hade så mycket att göra hemma… mumlade jag. Jag var låst i en relation, men oftast ensam i praktiken.
Idag mår jag så obeskrivligt mycket bättre. Alla vet att jag kommer ensam, och ingen frågar. Utom just den där lilla frågan som poppar upp allt oftare. “Jaha, och du har inte hittat någon ny än…?”
Kanske är det bäst att säga precis det jag tänker: Nej, jag har insett att jag funkar bäst på egen hand. Eller också spelar jag så där hemlighetsfull och mystisk som jag ville vara som ung. “Det vet man aldrig!” kan jag säga och höja på ena ögonbrynet. Bara för att sätta igång skvallret.
Jag har aldrig tidigare varit särskilt känslig när det gäller personliga frågor. Men nu tycks jag har blivit det. Jag pratar gärna om det i en trygg liten grupp, eller här på forumet. Men inte alls gärna i förbifarten med någon som inte står mig särskilt nära.
Word! Och så stor igenkänning! Jag skulle iofs gärna leva i en långsiktig relation, men allt jobbet som verkar behövas för att komma dit (dejtingappar, konversera en massa okända män för att inse att kanske EN är värd att träffa IRL, spelet i en ny osäker relation där jag är osäker på de nutida reglerna - dejta exklusivt? Dejta många?) orkar jag bara inte.
Jag tycker att coronapesten har gett en riktigt skön respit från alla frågor om kärlekslivet. Ingen i min närhet tycker att det är märkligt att en håller sig för sig själv och undan från smitta. Det är väl det enda som är bra med corona…
Kanske njuter jag just nu mest av att inte ha en person med vetorätt i mitt liv. Jag kan göra precis vad jag vill, fatta bra, kloka, galna eller dåliga beslut och ingen säger nej. För första gången på 23 år! Jag tycker det är underbart skönt! Om priset är att förbli evig singel, ja då får det väl vara så då. Kanske kommer kärleken tillbaka i mitt liv, kanske inte. Tills vidare lever jag MITT liv.
“Nä, det har jag inte. Och du har inte skaffat en katt än?”
För om någon tycker att det är självklart att jag vill hitta en ny karl, för det “borde ju alla vilja och alla vill ju vara i ett förhållande”…så tycker jag det är lika självklart att alla vill ha en katt!!
…sa hon och gick och tog fram lite räkor till sin gosiga fyrbenta lilla vän…
Och jag träffar jättegärna en härlig man som är pricken över i:et i mitt liv…men han ska bara vara själva pricken. Inte basen.
Exakt detta! Jag kan inte säga att jag har haft kontrollerande män. Men mitt senaste ex kunde ha synpunkter på om jag ville ta ett glas vin. Själv var han i det närmaste nykterist. Ibland fick jag även höra åsikter om var jag borde bo och vad jag borde lägga pengarna på.
Inte för att han hade någon chans att påverka mig. Jag blir oerhört trotsig mot den där sortens åsikter. “Jaså, det tycker du?” kunde jag svara syrligt, och göra precis tvärtom. Himla moget. 
Men där gick min gräns. Han fick säga det han ville. Och sen gav jag blanka fan i det.
Men nu slipper jag ens trotsa. Och jag inser mer och mer hur otroligt viktig friheten är för mig. Jag är inte helt säker på att det behovet går att kombinera med en seriös relation. Jag har helt klart tappat kollen på hur det går till i normala relationer. Hur mycket man har rätt att styra varandra.
Just nu ser jag senaste säsongen av Handmaid’s Tale. Frihet är ovärderligt.
Det var ju någon här på forumet som tyckte att man kunde kontra med en motfråga ifall de har tänkt skilja sig snart.
Jag kan se det framför mig.
-Eh, nä, det har vi inte tänkt…
-Oroa dig inte, det händer när du minst anar det!
Jag känner också som du i mångt o mycket.
Har ju bara haft en riktig relation o den höll i 24 år.
Orka börja om.
Det håller jag med om.
Okomplicerat o roligt.
Check på den. Inte för att jag inte gillar män.
Men jag är lite rädd att falla tillbaka i att vara den Defender som jag blev i något test.
Att det viktigaste blir att ta hand om man o barn o sätta mig själv åt sidan
O som @Caro nämner så är det ju rätt skönt med Coronapesten på ett sätt.
Inga frågor om man träffat någon.
Livet är rätt ok, jag klarar mig.
Är inte rädd för ensamheten, gillar mitt egna sällskap.
Att vara själv en kväll kan vara skönt, äta vad man vill utan att ta hänsyn.
Om det kommer att vara så resten av livet vet jag inte, försöker att inte se alltför långt fram.
Man vet aldrig vad som händer.
Nej precis, det är mer att jag inte gillar den jag själv blir i relationer med män. Alldeles för mesig och tålmodig först, och sedan blir jag så arg till sist att jag slår igen dörren för gott.
Men jag gillar heller inte de sidor som jag ser hos alldeles för många män, nu när högerpopulistiska rörelser vädrar morgonluft. Det är en väldigt stor andel av männen som aldrig skulle bli aktuella för mig oavsett, pga sina värderingar.
Fast å andra sidan har de nog aldrig varit aktuella, de hör nog till den grupp av män som har undvikit mig hela livet. 
Behöver du verkligen fråga om vem som sa det? 
Har bara inte vågat göra det själv ännu.
Själv tänker jag spontant “Men herregud, hatar du mig eller?!?!?!”
Men det har jag heller inte vågat säga högt ännu. Men varför skulle någon vilja att jag utsätter mig för allt det igen? Varför skulle jag vilja curla och offra mig själv för någon otacksam person igen? Är jag inte värd mer än så?
Ungefär så tänker jag.
Helt sant, tänk om alla förstod det. Eller tänk om jag själv förstått det förut, istället för att ha försökt satsa på en djupare gemenskap.
Jag har tidigare inte helt känt igen mig i dina beskrivningar i att trivas/må bättre/ha roligare som singel, @trassel, men jag känner att något vänt i mig sista tiden som gör att jag förstår det resonemanget så mycket bättre, känner igen mig i dina tankegångar mera. Om jag skulle gå in i en ny relation så skulle jag vilja att mannen var lika rolig, beläst, reflekterande, nyfiken och intresserad som mina väninnor! Finns det ens/kommer det att ske?
Helt ärligt så har jag inte sett den tendensen alls - istället är risken att det kommer nån jäkla kärlek in o förblindar och slätar över och så står man där, igen, besviken. Så - det som hänt i mig är att jag har mera kommit till den punkten att jag sitter o tänker på resor och upplevelser i framtiden - men med väninnorna, ingen energitjuv som är motvillig eller i bästa fall medgörlig i att göra nåt som jag arrangerat och tycker är spännande. Nä - slut med krusandet och pockandet om önskn att vilja dela min värld, jag tänker skippa det steget helt! Bättre att åka ensam, eller med likasinnande, annars får det vara. Har även tänkt på det där med dejtande, vad man söker… jag har kommit på att jag ju inte söker nåt alls, så det där med dejting blir ju en ickefråga helt o hållet. Skön insikt 
Det där är väldigt intressant!
Av någon anledning har jag alltid tänkt att jag inte kan kräva det. På mina kvinnliga vänner har jag vissa krav för att känna att jag kan få ett utbyte av det. Men med mina partner har jag fått nöja mig med betydligt mindre.
Jag vill ju också ha reflekterande, belästa och roliga människor i mitt liv - män som kvinnor! Jag vill kunna bli utmanad intellektuellt, och jag vill ha någon som kommer med nya insikter och tankar. Och jag vill kunna ha roligt ihop, och känna mig trygg i att vi finns för varandra och kan lita på varandra.
Så varför har jag högre krav på vänner en partners?
Mycket bra fråga
OK, the race is on! 
Och bara därför kommer ingen, absolut INGEN fråga mig något om ev pojkvänner…
Kanske för att med en partner så får du “så mycket mer”.
Du är i ett förhållande och bara det höjer dina aktier rejält! Och då är det mycket möjligt och förmodligen med all säkerhet så att du sänker dina krav utan att ens reflektera över det.
Nästa potentiella partner…då ska jag fundera på om jag vill ha honom som vän.
Ja, i omgivningens ögon är ju en partner tillräckligt i sig för att höja aktierna och statusen.
Men för mig del beror det nog helt ärligt på gammal hederlig sexism också. Jag har nog omedvetet tänkt att man inte kan ställa samma krav på män när det gäller relationsarbete, kommunikation, ömsesidighet, reflektionsförmåga etc. Jag förväntar mig inte att de ska vara lika belästa eller intressanta heller.
Detta är ju en förolämpning dels mot män, av uppenbara anledningar, och dels mot mig själv, för att jag inte tror att jag förtjänar bättre.
Skämskudde, alltså
Ja, gång på gång slås jag av hur lätt det är att fixa ett arrangemang med tjejkompisarna. En resa, en utflykt, ett besök på någon kul utställning, en hemmafest… Alla är positiva, alla bidrar med något ätbart och ingen tycker att jag är väldigt krävande och jobbig som vill ha sällskap. Visst är det lustigt?
Jag tror det är dels kemin som ställer till det, och dels könsrollerna. Attraktion har en förmåga att slå undan våra normala mallar. Vi ursäktar mycket mer dumheter eftersom vi tror att känslorna ska väga upp det. Och så könsrollerna på det då. Vi är ofta inställda på att män inte vill “älta”, som de gärna kallar det. Så vi förminskar vårt behov av emotionell närhet med djupa samtal, och viftar bort det som lite fånigt och onödigt.
Trots att ingen relation kan bestå utan den ingrediensen.
Hej, vill bara säga att jag känner precis som Du!
Lämnade en våldsam relation, men som också innefattade mycket kärlek, vänskap och fint liv också.
Den slutade dessvärre (men nödvändigt) i att h dömdes för sina gärningar. Svårt, och oerhört smärtsamt för alla inblandade.
Jag har bearbetat detta trauma ensam. Jag är fri, frisk och lycklig nu. Det tog 4 år. Men jag bestämde mig för att det fick ta sin tid.
Jag skulle vilja träffa en man, livskamrat, men är kan inte tänka mig att utsättas för den granskning och ”allt skit” på dejtingappar. Där sätter jag mig själv på en högre nivå (förlåt, dömer ingen annan) men det är inte min grej. Det vet jag.
Det som hände mig var i mitt andra äktenskap. Mitt första tog slut av helt andra orsaker.
Det som gör livet fint idag är 2 underbara, vuxna barn, som givit mig 3 härliga barnbarn…
Men visst, jag saknar en livskamrat…
För ett par dagar sedan flaggade mitt ex för att han hade lite ärenden till min stad till helgen och undrade om det var okej om han tittade in på kaffe hos mig i förbifarten.
Jag har kommit skapligt långt i min neverending personlighetsutveckling så jag tillät mig själv fundera och känna efter några sekunder innan jag svarade. Det finns ju flera aspekter i ett besök som kan riva upp oönskade känslor hos mig. Inte enbart att träffa honom, för det har jag ju gjort många gånger sedan vi bröt upp.
Utan kanske mest risken att han får förhinder och inte kommer, trots att han har sagt det.
Nu tycker alla normala människor att det kan ju inte spela någon roll. Särskilt inte som jag inte ens är säker på att jag vill träffa honom alls. Vad skulle det då ha för betydelse om han säger att han ska titta förbi, men sedan kommer på i sista stund att det inte gick ändå? Vad vore det att bli besviken över? Eller lägga någon som helst energi på?
Jo det ska jag tala om. Nämligen triggervärdet i gamla besvikelser! Han gjorde ofta så mot mig när vi var tillsammans. Han kunde säga på tisdagen att han skulle ta ut komp på fredag eftermiddag för att hinna åka till mig. På onsdagen kunde han ringa och säga att han även skulle passa på att göra något annat i samma veva, för det låg ju ändå på vägen och det skulle bara ta en kvart.
På fredagen kom vanligtvis nästa samtal lagom tills jag började spana efter honom. Då fick jag ofta höra något i stil med att saker och ting dragit ut lite på tiden och att han skulle bli lite sen. Här brukade jag förstås fråga vänligt om det hade tagit extra lång tid att fixa den där saken som bara skulle ta en kvart.
Och inte sällan fick jag då ett svar som gick ut på att han inte ens kommit iväg från jobbet ännu. Än mindre gjort den där 15-minutersgrejen på väg till mig. Om jag ska vara krass så var detta nästan mer regel än undantag. Det gick helt enkelt inte att räkna med att han skulle komma när han hade sagt det. Eller ens att han skulle komma alls. Ibland fick jag ett samtal vid 22-tiden att alltihop hade gått åt fanders och att han inte orkade köra hela vägen till mig, men nästa helg skulle det nog bli bättre…
I början var jag alltid förstående över sådana här fördröjningar. Saker och ting kan ju hända. Allt går inte att planera. Och det är inte alltid så lätt att neka om chefen ber en göra “bara en grej till” innan man går hem för helgen. Men ganska snart såg att det här var ett mönster hos exet. Ett mönster som byggde på hans usla tidsuppfattning i kombination med hans svårighet att säga nej, plus den oroväckande faktorn att jag kom långt ner på hans priolista.
Jag försökte på oräkneliga vis hitta lösningar till det. Ge honom tips hur han skulle planera tiden, uppmuntra honom att våga stå på sig mot chefen osv. Sedan gick jag in på det känslomässiga. Jag försökte förklara för honom hur den här sortens återkommande händelser drabbade mig.
Men det gick förstås inte. Den gamla hunden kunde inte lära sig sitta. Och de här evigt återkommande stressmomenten i form av besvikelser över förlorad tid tillsammans var det som fick mig att börja ifrågasätta relationen flera månader innan exet avslutade den.
Så när han nu på kamratlig basis föreslog samma upplägg som förr, triggade det hela mitt stressmaskineri.
-Jag slutar tidigt på fredag och har lite grejer att göra i dina trakter, sa han oskyldigt. Bjuder du på en kopp kaffe?
Under de där sekunderna av funderande hann jag tänka allt ovanstående. Fredag? Slutar tidigt? Ärenden? Jag vet ju redan vad det betyder i praktiken. Att det handlar om ett tidsintervall mellan kl 15 och 23, för det är så mitt ex fungerar.
Men så slog det mig: Jag bryr mig faktiskt inte längre! Min fredagkväll kretsar inte runt honom nu för tiden. Jag behöver inte vänta, inte anstränga mig, inte anpassa mig. Hans förehavanden angår inte mig! Jag kände mig äntligen trygg med att han inte längre kan framkalla den där besvikelsen hos mig. Så jag sa att det var okej. Dyk upp om du har lust!
Och jodå, han kom. Gravt försenad! Men det gjorde ju inget för mig. Jag hade knappt tänkt på honom! På något sätt känns det som att den här besvikelseförbannelsen äntligen är bruten. Som att jag har lyckats släppa taget om den.
Nu blev det dessutom omvända roller, helt oavsiktligt. Innan han åkte från mig sa han att han skulle ringa när han var hemma igen. Det var vår tradition förr. Vi hörde alltid av oss för att meddela att vi var tryggt framme. Men nu glömde jag det, la ifrån mig telefonen nånstans och somnade…!
Jag hade både missade samtal och sms från honom när jag vaknade i morse. Aj då. Det var ju inte medvetet av mig att vara otillgänglig. Men det undermedvetna avslöjar också en hel del.
Mer och mer börjar jag tro att mitt ex var sänd för att lära mig saker om mig själv. 
Jag förstår känslan fullständigt
Att sitta med kallnad och förstörd mat och vänta på någon som kanske eller kanske inte dyker upp som han lovat är faktiskt väldigt sårande.
Speciellt om det upprepas
Men jag kan inte låta bli att undra - varför ens låta honom komma och gå längre? Är hans vänskap viktig för dig fortfarande? Eller är det för hans skull, mestadels?