Hej, ny här! I juli berättade min man att han ville skiljas efter 15 år tillsammans. En otrolig chock av ngn anledning. Jag känner mig snuvad på beslutet… det borde vara mitt. Och hade vi pratat kanske vi gemensamt kommit fram till det… men jag fick inte vara med!!
Efter mycket bergochdalbana och fortfarande är så är återkommande SKAM! Skam över att känna sig lämnad! Skam över att veta att jag trott allt var bra! Skam över att jag inte var älskad! Skam över att jag inte dög!
Till- Skam att känna att det är en lättnad! Skam över att det kan vara skönt att vara ensam utan barnen! (Den största skammen) För jag älskar barnen, handlar inte om det! Men tufft att helt plötsligt vara ensam med allt! Jo och skam över att jag är ensam!
7 gillningar
Det går över , men såhär 4 år efter skilsmässan så kan jag nog ännu känna skam.
Barnen på jobbet frågar vad min man heter… säger hans namn för att jag skäms att säga att jag är ensam. ( gift i 30 år, tillsammans i 36)
Ingen av mina närmaste vänner har skilt sig. Alla varit ihop hela livet.
Ni som är yngre så tror jag det är mera vanligt att skilja sig än att vara ihop hela livet.
Men förstår känslan.
Jag skämdes i början i matbutiken då jag bara handlade lite… trodde det stod LÄMNAD i pannan… det är ju inte så… men…
Som sagt, det går över med tiden. Kan inte säga att jag är stolt över min situation men den bekommer inte mig mera.
7 gillningar
Tack! Alltid skönt att höra att det finns ljus
Känner i viss mån igen mig
Mitt x (fru) drog skillsmässokortet strax innan påsk förra året.
Har känt en del skam. Då utifrån att man inte duger, att man blivit bortvald, att man inte lyckats som äkta hälft. Kanske speciellt inför kollegor och inför hennes släkt. Att liksom inte riktigt vara en som duger som äkta hälft. Annars mer tomhet, sorg. Att förlorat familjen… eller idén om familjen. Ett misslyckande. Att förlora halva barnens uppväxt och lite som att man svikit barnen och mer eller mindre förstört en del av deras trygghet.
Jag känner mer skuld än mitt x som var den som valde att lämna
Vi var ett par i 17 år varav 11 som gifta.
Tror och hoppas dock att tiden läker och man kan se på detta med andra ögon någon gång i framtiden … även om känslan av misslyckande nog kommer finnas kvar där i bakgrunden
5 gillningar
Ja det är en ilska i att bli berövad på ngt sätt halva tiden med barnen och att göra saker som familj! Resa, fira osv. Saker som aldrig blev som vi drömt!
Då har du snart gått igenom ett år, man säger ju sorgeår…
Vågar man tro på lättnad?
1 gillning
Skamsen ja. Eller kanske mer misslyckad? Till viss del utåt där vi nu tex ska sälja huset. Paradera ut vår separation på Hemnet i en liten ort. Vill inte vara skild. Att ”alla” ska veta att vi inte klarade det. Men mest i mig själv.
Fick orden för snart exakt ett år sedan och kan fortfarande inte riktigt fatta att det såhär det ska vara nu. Hälften av allt. Halva tiden med barnen. Halva tiden ensamhet. Hälften så mycket tid och pengar. Men framförallt jag känner mig halv utan oss.
Förlorar också visst umgänge, hennes familj som vi var väldigt närvarande med och den framtid som var utstakad.
Men vad ska man göra? Jag bestämmer inte vägen framåt för oss utan försöker ta kontroll över mig och mitt liv om än utan större glädje ännu. Men mår ju tusen gånger bättre idag är för ett år sedan och har jag samma utveckling ett år till ser livet ganska bra ut 
3 gillningar
Året har varit turbulent av olika skäl så krävs längre tid att gå vidare.
X drog kortet. Ett par veckor efter det flyttade vi typ isär. Skaffade ett extra boende. Barnen i huset så bodde vi varannan vecka med dem och varannan i lägenheten. Vi skickade aldrig in själva ansökan om äktenskapsskillnad.
Ca ett halvår senare av olika skäl blev vi båda i huset igen. Jag tog uthyrningsdelen. Vi började typ leva isär men under samma tak. Ytterligare ett par månader senare skickades ansökan om äktenskapsskillnad in. Nu har vi betänketiden som löper. Trots långt äktenskap så relativt unga barn.
Nu handlar en hel del om värdering av hus. Letande och lösning kring boendesituationer osv.
Hoppas vi löst allt praktiskt till hösten iallafall.
Så den riktiga bearbetning har på något sätt inte börjat ännu. En bearbetar såklart men tror inte det verkligen betas av förrän vi verkligen löst en del saker och verkligen bor isär på riktigt
1 gillning
Ja jag måste säga att psykiskt mår jag mycket bättre med! Men känner mig fortfarande halv… och känner igen mig i att sälja hus i liten ort… bara skämmas på gatan liksom. Och ekonomiskt är en kamp just nu!
1 gillning
Sen tror man att fler vet och pratar än vad de gör och snart händer nåt annat att prata om, men känslan i bröstet finns där oavsett.
Men mest är det min egen känsla av misslyckande och sorg för mig, barnen och även ex som är mest påtaglig. Att jag inte klarade ut det. Även om hennes del är lika stor och beslutet hennes logiskt så är misslyckandet mitt känslomässigt.
Den har falnat med tiden. Den är mer som ett molande än det konsekventa knivhugg som den varit. Någon gång kommer det förhoppningsvis bara vara ett minne om smärtan kvar.
Men det är ju bara att kämpa på. De flesta klarar sig fint och finner ny mening och det gör nog vi också
2 gillningar
Mm jag kan hålla med dig, att känna "vad är det för fel på mig " men nu så här snart två år senare,så känner jag mig stark och väldigt nöjd med min tillvaro, jag har som jag vill hemma, mitt liv har tuffat på med vänner och familj.
Sen så har väl mitt ex kanske inte träffat någon super kille,i mina och andras ögon, så det gör ju saken lite lättare för mig.
Jag har också valt att inte ha någon kontakt, bara om det rör 15 åringen,och det känns bra.
Jag trodde som du att vi hade det bra,men det hade vi tydligen inte.
Det jag ångrar är hur mycket tid jag lade ner för att göra en annan människa glad, och sen dög inte det.
5 gillningar
Lite detta led jag av de sista åren. Känslan av att vad jag än försökte göra så räckte jag inte till. Det gav ingenting tillbaka. Men tror ju att redan då var hon på väg ifrån mig och det kände min otrygga-ambivalenta anknytning av och den onda spiralen var igång. Till sist var det hon som avslutade vårt förhållande.
Det var rätt. Vi satt fast i våra mönster. Nu ett år senare tror jag dock på oss igen efter tid isär och personlig utveckling men där är inte hon även om vi har en väldigt fin relation.
Men vi får bygga separata liv och sen blir det vad det blir mellan oss. Sannolikt bara en fin föräldrarelation men det har också ett värde!
3 gillningar
Har funderat på detta med skam och det verkar ju vara väldigt förekommande trots att man blivit lämnad. Kanske saknar jag något för jag har aldrig känt skam över skilsmässan. Inte en enda person har uttryckt något negativt när jag berättat om situationen och varför skulle dom?
Det finns väl inget fult i att bli lämnad eller sviken?
Det jag kan känna är besvikelse. Jag hade en naiv förhoppning att exet skulle må bättre med tiden och det skulle göra förhållandet mer jämlik. Jag kan känna besvikelse över att jag spenderat så mycket tid och energi på att göra en människa lycklig. Besviken att jag inte satt tydligare gränser. Känt mig feg för att jag inte vågat ställa ultimatum. Öppnat hela mig och gjort mig sårbar men inte fått samma tillbaka.
Jag känner mig… bränd och besviken. För att inte tala om sorgsen.
Men i slutändan har jag samvetet med mig och gjorde det bästa jag kunde hela tiden.
Ibland de äldre i min släkt är det inte många som skiljt sig. Bland oss “yngre” är det dock vanligare. Folk blev överraskade när beskedet kom. Ingen trodde vi, som var så perfekta och aldrig bråkade, skulle skilja oss. Än mindre trodde dom att mitt ex skulle gå bakom min rygg efter allt jag gjort för henne. Så någon skam känner jag faktiskt inte.
Jag tycker inte ni ska behöva skämmas eller känna er misslyckade. Det är så många parametrar i livet att skilsmässor borde vara ännu vanligare än vad dom är. Den som varit otrogen borde känna skam. Att lämna eller bli lämnad under schyssta förhållanden är inte skamligt!
6 gillningar
Jag tänker att i vissa fall kan det vara det bästa för en själv i det långa loppet. Jag är glad att relationen jag hade innan mitt senaste tog slut. Jag blev lämnad. Men med tiden så insåg jag att det var det bästa, jag hade inte kraften att lämna själv.
Oj kände igen mig i allt du skrev… och tack! Fick mig tänka till… Näe det kanske inte är skam jag känner- eller iaf inte ska känna!!
Tack för lite ögonöppnare!