Jg har aldrig haft ett långt förhållande (Max 2 år, jag var 20 då och hånglade med andra på fyllan). Idag 37 och har OÄNDLIGT med dejter/ kortare förhållanden bakom mig. Vill inte ens påstå att jag är särskilt kräsen men aldrig känt att den andre är ”kär i mig på det sätt jag vill uppleva”. givetvis förstår jag att man är två i en relation, att jag kanske har orealistiska förväntningar, kräver mer, är egocentrisk eller bara inte passar i relationer… men så kom mannen som inte var som alla andra. Sådär genomsnäll omtänksam osv. Har lidit av svår psykisk ohälsa genom åren så även jag så vi förstår varandra på ett helt annat plan.
Nu två år senare har jag ju känslan att ”det inte är rätt”. Och det är fan inte rätt. Vi har INGENTING att prata om. Jag försöker försöker och försöker, får bara mmmm och kärleksfulla ögon tillbaka men aldrig dialog, nånsin. Vist att han är i ett skov nu men jag har sen dag ett känt att vi har ”fel sorts tystnad”, men valde ändå att gå
Vidare för han är så fin, och han älskar mig nog… men vi är inte KÄRA! Har väl aldrig varit. Förälskade en vecka, sen mer ”beroende” av varandra. Vi har inte en naturlig dialog/stämning. Närhet har vi (inte sex mer än nån gång i månaden för man borde)Vi bråkar aldrig eller nåt men helt olika kommunikationsstil. så ja absolut jag borde göra slut jag är medveten!
MEN ännu ett ”misslyckande”. Om ni bara visste hur många gånger jag fått höra ”skojiga pikar” om sånt här. Även jobb, flytt, intressen… ingen ”blir förvånad”. Och jag skäms så oerhört mycket men jag är inte som alla andra, aldrig varit, passar inte i nån mall, var alltid lite egen som barn men med åren blivit indoktrinerad i det normativa men aldrig genuint lycklig i det…
Hur kommer man över skammen? Jag tror inte ens mina nära vänner skulle orka lyssna på ett varv till. Vi är också alla vuxna, egna liv många har barn så det har liksom inte tid med mig på så vis. Inte som förr när man kom över med ett kilo godis, kollade film och så var allt klart…
Finns det nån som är liknande mig? En nära vän har iaf sagt ”det finaste med dig, det är att du ger ALLA en ärlig chans” men aldrig nöjd
Hur har ni valt att leva? Jag är mer och mer säker att jag behöver leva själv (kan väl tänka mig vara särbo i framtiden kanske men…) jag funkar inte i förhållanden
Jag har nog också ibland fått lite skämtsamma pikar genom åren, eftersom jag levt stor del av mitt vuxenliv som singel. Allt medan så gott som alla av mina gamla vänner skaffade partners, villa och barn Jag har två relationer och lite dejtande bakom mig, men min “grundstatus” har ändå varit som singel.
För egen del har jag trivts bra med det. Jag är en fri själ och dessutom rätt driven, så relationer har verkat hämmande på mig. Det beror nog till stor del också på att jag valde ex som vid första anblick verkade snälla och bra, men som saknade förmåga till ansvarstagande på olika plan, vilket gjorde att en stor del av relationsbördan landade på mina axlar. Så dels hölls jag tillbaka, och dels mådde jag dåligt av att leva med en person som var nonchalant, egocentrisk, lat och inte kunde ställa upp eller ge tillbaka på samma sätt som jag gjorde för honom.
Att leva ensam kan fortfarande ses som lite kontroversiellt eller skambelagt. Men många mår faktiskt bättre på det sättet.
Sen bör du så klart fråga dig om du generellt vill ha en relation eller inte. Om svaret är nej så finns det inget problem. Om svaret är ja är det alltid nyttigt att fråga sig själv om det finns några mönster i ditt bagage som kan vara värt att notera. Det kan också vara bra att specificera för sig själv vilka krav man har, och vad man kan tänka sig att kompromissa om.
Men har det alltid varit så att ni inte haft något att prata om?
Jag tänker att du kanske behöver fundera på (vilket du garanterat gjort ens miljon ggr) HUR du väljer partner?
VAD du attraheras av som får dig att ingå relation och VARFÖR det efter en tid inte räcker. Jag tror faktiskt att du skulle vara betjänt av att gå i lite egenterapi för att komma underfund med vad inom dig som gör att du fastnar för någon/något som du sedan efter kort tid knappt står ut med.
Du nämner att ingen har varit kär i dig så som du velat uppleva, men nu efter kort tid irriterar du dig på hans kärleksfulla beundrande hundögon
Här är det ju någonting som inte går ihop när det gäller vad du attraheras av och vad du i en längre relation upptäcker att du behöver och inte får. Jag tror att det vore bra för dig att med sakkunnig hjälp gå bakåt i tiden och med hjälp försöka komma fram till skillnaden mellan vad du fastnar för och vad du sedan står ut med.
För vet du ens vad du behöver i en längre relation… det du inte stått ut med är iaf sådant du inte behövt och velat ha. Så kanske behöver du bli mer aktivt medveten om vad du egentligen ska leta efter hos en potentiell partner.
Man behöver faktiskt inte “ge alla en ärlig chans” i ett parrelationssammanhang, du är inte Moder Theresa och en fungerande parrelation är inte ensidig välgörenhet.
Det följer med en sedan länge efterlängtad utjämning av relations-maktbalansen och även om företeelsen i sig är urtrist och tragisk oavsett kön… så får man bara acceptera det onda med det goda.
