Jag är sedan 18 år tillsammans med en man som inte är helt frisk. Förhållandet har präglats av att han får sammanbrott (ligger och gråter i nätter och dagar) för saker han är rädd för, obefogad svartsjuka och ett ständigt arbetande. Med jämna mellanrum har han ägnat sig åt kränkande uttalanden mot mig och våra två barn. Han tar inget som helst ansvar för hem och barn och det framstår som att han faktiskt är helt oförmögen till det. Han deltar över huvud taget inte i planerna för familjelivet, men har ändå krav på perfektion. Helvetet går i vågor vilket gör att jag vid varje positiv period tror att saker nu har löst sig. Han har inga sociala kontakter utom jobbet och för mig är det helt obegripligt att han faktiskt kan klara jobbet.
Är det någon som har erfarenhet av motsvarande? Finns något att göra?
Om enda lösningen är att lämna honom hur gör man då? Antingen kommer jag att mötes av hans vrede som jag är rädd för eller så kommer att han att ligga och gråta som ett barn.
Jag känner igen mej! Det är svårt! Jag kan rekommendera tuvaforum.se för stöd. Låter inte som att det finns så mycket positivt? För mej är det svårt, eftersom det trots allt funnits mycket positivt, men vad håller dej kvar??
Kram
Jag vet inte vad som håller mig kvar. Viss rädsla, vad händer när jag säger det, kommer jag att få vara ifred, hur ska det gå med barnen, är det bättre att stå ut, dvs ha fienden inom väggarna och ha kontroll?
Jag mår dock inte bra av detta utan längtar efter att inte bara vara behövd utan få ngt också.
Lämna honom!!! Det låter som att du har drabbats av hans humörsvägningar och hans dåliga uppförande. Har ni några barn ihop?? Annars tycker jag att du ska stå på dig och flytta ut.
Du, det är helt åt skogen att du är kvar pga rädsla! MEN jag förstår dej, har själv varit rädd och oxå ett flertal gånger tänkt och känt att jag har fienden innanför mina väggar. Tänkt på en filmtitel “Sova med fienden” ett antal gånger. Och du kan behöva förbereda ett avslut ganska noggrant, för att få så lite besvär som möjligt. Jag tycker du ska ringa en kvinnojour och/eller kolla in TuvaForum!
Kram
Jag lider med dig Sara! Men du måste tänka på barnen och dig själv. Jag förstår din rädsla och du behöver hjälp med att planera ditt avslut så taktiskt som möjlig. Du kanske ska gå på rådgivning själv, eller ringa en jurist och ta reda på om du har fördelar du kan utnyttja i skilsmässan. Det kanske är så att juristen kan hjälpa dig på något sett? Vad är du mäst räd för? Är det han eller hella prosessen av att skiljas? finns det något vi kan hjälpa dig med?
Jag är mest rädd för tiden från dess att jag sagt det tills jag och barnen är ute. Han kan få utbrott och kasta saker eller ligga som en våt fläck. Jag vet inte. Det enda jag vet är att det inte kommer att vara utan känslor i extrem form. Varje gång han känner sig anklagad så ser han helt svart ut i ögonen och blir vansinnig. Det är inte roligt och jag vet inte riktigt var hans gränser då går. På något sätt måste jag förbereda så mycket som möjligt så att jag kan minimera tiden från besked till utflyttning. Jag är inte rädd för att bli ensam. Det skulle vara en lättnad. När jag är ensam hemma med barnen är den enda tid då jag inte lider av ett tryck över bröstet och hjärtklappning.
Är det någon som har erfarenhet av något liknande?
Om du frågar mej, så är just det problemet - att man aldrig vet när det dåliga kommer. Har varit bra på att sopa under mattan och tro på bättring, men innerst inne lurar rädslan. Men jag har “värmt” mej vid de goda stunderna och ibland har det känts osannolikt att han skulle vilka rasera allt igen - när vi har det bra, men fan flyger i honom ändå och då har han ingen “lägsta-novå” och struntar i vad han förstör, vilket än i dag är mej obegripligt. Men jag har väl visat honom att han kan komma undan med det och att jag gör allt för att sopa upp och limma ihop spillrorna efteråt …
Men varför låter vi dem komma undan med det? Hur kan man förtränga? Det är helt omöjligt att berätta för någon om hur man har det. Jag har blivit kallad både det ena och det andra, föremål flyger genom luften och samtidigt kan han vara så ynklig och ligga och gråta i dygn för att han tror att han ska dö av någon anledning. Helt absurt.
All styrka till dig!! Behöver du någon att prata med eller träffas och ta en fika så kan du PM mig. Du ska inte vara ensam i detta. Du måste nog börja söka lägenhet utan att han vet om det så att du kan dra när du släpper bomben.
Ja, jag måste det.
Det känns så tungt. Jag hade verkligen velat att allt ska fungera. Det är därför jag har stått ut så längre. Jag har hoppats. Önskar inget hellre än någon som bryr sig om mig och barnen och kan ge mig en kopp kaffe på sängen åtminstone på min födelsedag.
Åh Sara1, läste denna tråd och känner så för dig och undrar hur det har gått?
Håller tummarna för att du har lyckats lämna även om jag vet hur svårt det är.
Stor kram