Det går inte bra, tanken o känslan är där varje dag att vi inte fungerar. Jag går i regelbundna samtal och vet på ett sätt vad jag känner.
Jag har både pratat och sagt flera gånger vad jag känner till min partner som bemöter mig med tystnad och säger ingenting. Har sagt att jag vill skiljas. Dagen efter är allt som vanligt och livet lunkar på.
Både förstår och vet att allt ligger på mig att verkställa beslutet vilket känns jobbigt.
Skönt att höra från dig, även om det är tråkigt att du fortfarande inte har det bra.
Även om orsakerna var andra för mig så finns en likhet i att ha gått länge med längtan efter att separera. För mig tog det ett par år att verkligen komma till skott när jag egentligen hade bestämt mig. Vi var ett par i 24 år.
Till slut hittar du förhoppningsvis den avgörande faktorn som ger dig styrkan att genomdriva det!
Finns det något som du kan göra under tiden? Rensa gamla surdegar, ta tag i sådant du skjutit upp länge?
Det är då du måste trycka på igen med dina tankar, dagen efter. För hon verkar tro att om hon svarar med tystnad så förvinner problemet. Vilket det också gör fram till nästa gång du lyfter frågan. Och visst är det klart att hela beslutet och allt ligger på dig, men det är ju effekten av att det är du som vill isär och inte hon.
Tack, ja det är väldigt tärande och känslomässigt bottenlöst. Samtidigt vet jag att allt ligger an på mig då jag är helt ensam i alla känslor o tankar jag har lyft och pratar om, när jag försöker ha en dialog möts jag bara av tystnad.
Men samtidigt är det lärande på ett knäppt sätt, jag har bra samtalsstöd regelbundet och lär mig mycket om mig själv. Det har varit viktig för mig, att inte helt bli alldeles tossig och helt tappa tron på mina egna känslor. Men även så förstår jag att mycket av de reaktioner jag efterfrågar aldrig kommer att finnas i den partner jag har idag.
Jo, har börjat och tänkt mycket både på det praktiska och ekonomiska, och har nått ett läge där det ekonomiska faktiskt är sekundärt just nu. Inser att det jag söker och verkligen önskar är en varm famn och någon som älskar mig och jag får älska tillbaka.
Du har så rätt, beskrev faktiskt situationen idag som att hur kan man skilja sig från någon som är “snäll”. För så är min känsla ibland, även om jag också vet att hon har ett ansvar också. Men just att bryta upp det vi har, är helt min vilja just nu. För henne är det liv vi har gott nog och uppfyller hennes behov. Jag har sagt vad jag vill och tänker flera gånger sista månaderna men får nästan ingen reaktion alls, vilket är sjukt jobbigt. Hur kan man vara osams, komma överens eller bråka utan dialog liksom?
Kära Aslan,
Du lever ett skuggliv.
Du förtjänar att älska och bli älskad. Känna fjärilarna i magen som sakta går över i en djupare Connection och en djupare kärlek. En lojalitet och teamkänsla. Vi mot världen.
Resa. Kolla Netflix en hel dag. Ta en runda på stan. Ta en drink eller 5 tillsammans och rangla hem. Att få bråka, och sen make up, att få vara trött eller sjuk och omhändertagen eller omhänderta. Att bara ligga på vars en kant i soffan och kolla film eller läsa en bok.
Att ha någon som du vill ringa så snart något händer.
Så sluta sälj dig kort.
Jag har inte hört något i dina skrivelser om varför du ska vara kvar och varför det skulle vara värt det.
Däremot så hör jag att du säger du vill det ska ta slut, men sen väntar på att hon den tyste som inte ens svarar dig ska ta steget till något?
Vill inte vara hård så förlåt mig i förväg men du låter som en alkoholist som medger att de har problem men sen inte gör något åt det utan nöjer sig med att de konstaterar faktumet och tror det är en bit på vägen och sen fastnar där.
Att medge problemet gör ingen skillnad om du inte gör något åt det.
Du lever i misär nu, och du kommer leva i misär en stund efter för ovanan kommer göra det jobbigt. Dock kommer det vara tidsbegränsat. Det du lever nu har ingen begränsning.
Välj livet du vill leva!
Tack, en bra beskrivning, mina dagdrömmar och ensamma nätter håller mig igång på så sätt att det är där jag hela tiden vattnar en tanke om var jag vill vara egentligen…
Oj så många gånger jag landar i den frågan själv, tror att det enkla svaret ändå är nån sorts bekvämlighet. Jobbet fyller dagarna och kvällar o helger som transportör och supporter till barnen. Sen är det allt jobb som jag ser framför mig och där går luften lite ur mig. Men ser jag till att ha en livskamrat att älska o leva med så är jag helt tom i vardagen och där är det bara ett stort eko.
Alltså du formulerar dig så bra, det är så mycket i din text som stämmer och träffar mig direkt i hjärtat.
Tack för dina tankar och råd, när jag läste texten igår så hade jag precis tagit mig mod och frågat när och hur vi skulle gå vidare till min fru. Fick bara tystnad till svar och där orkade inte jag heller riktigt driva på utan sa bara att vi behöver kommma till en försäljning och avslut i nuvarande projekt, det fungerar inte för mig… Men även där tystnad i vår/min monolog. Så att läsa din text på kvällen gav mig så mkt tillbaka, tack 
Du vet vad du har men inte vad du får… men vad har du? Vilken bekvämlighet mer än att du vet vad du har att förvänta, dag ut och dag in, och rutiner som alltid kommer finnas kvar oavsett familjekonstellation. Vart är bekvämligheten i att leva i tystnad, utan gemenskap eller glädje?
Luften går ur dig av att tänka på allt som ska tas tag i, men samtidigt går luften ur dig av att leva i det.
Så pest eller kolera? Pesten i att stanna berövar dig hoppet om en kärleksfull framtid och förpassar dig till dagdrömmar. Koleran däremot är tuff uppförsbacke, men med ett slut - och i slutet finns hopp och glädje.
Jag måste säga att jag uppfattar era ageranden snarlika. Skillnaden ligger i att du ställer en eller två frågor. Men vid tystnad ger du upp. Ni båda agerar INTE. Du säger lite. Hon säger inget alls. Och så dansar ni. Så har det ju fungerat länge så varför skulle det sluta fungera nu? Du kan inte få ett annat resultat utav att alltid göra på samma sätt. Ni är båda passiva och lägger bördan hos varandra.
Du är ansvarig för ditt liv och dina ageranden. Passivitet tar er ingenstans. Och ni är båda passiva. Som en blind ska leda en döv.
Sluta fråga och böra göra. För dig och för din lycka och glädje.
Du märker ju tydligt att den inte finns där du är nu - så bryr dig loss.
Tack för dina tankar, du är lite skrämmande träffsäker i många av dina ord men på ett väldigt positivt och peppande sätt. Du har så rätt i mycket av det du skriver, och samtidigt är det precis det här vakuumet som jag sitter fast i där vi båda vuxna har ett ansvar och del i situationen. Förstår också precis som du säger att det är jag som behöver driva oss framåt. Tänkte faktiskt på mycket av detta igår (ja egentligen gör jag det hela tiden) men just det här när man kommer hem från jobbet, barnen hälsar på en och man är som en del i Familjen AB. Känslan av att tillhöra en flock och ha en funktion gör att jag kväver behovet av kärlek och intimitet av en partner.
Så sant, tack
Jag hoppas du finner styrkan, för dig själv, men också för dina barn. De har familjen ab, men tänk vad de lär sig om kärlek och äktenskap nu?
Och du, inget som är värt kommer enkelt! 
Tack, och det är så infernaliskt svårt att driva och verkligen fullfölja steget.
Vaknade tidigt i söndags och kände mig så ledsen. Låg i mitt egna rum så jag var ju ensam men fick en så stor sorg över det “bekväma” trygga som jag har makt att överge till något okänt och kanske ensamt. Men även hur barnen/ungdomarna kommer att ta det. Sen har du så rätt i den skeva bild av kärlek som vi gett dem som är sorglig. Som förälder vill man ju att de ska lära sig älska och bli älskad på det allra bästa sättet.
@Aslan
Jag har läst hela din tråd nu. Sorg. Det är sorg i hela tråden.
Den ensamhet du är rädd för lever du i redan. Den ensamhet som kommer, vet du inget om. Den kanske inte kommer alls. Att tillfälligt hyra något kan vara det du behöver för att komma loss och även känna efter om det blir ensamt. Involvera ungdomarna, låt dem bestämma lite. Ungdomar och barn är bra vågmästare och skrämmande ärliga.
Din fru tror inte på dig, hon ser därmed inte värdet i att agera på det du säger. Hon kommer troligtvis inte agera på handling heller. Hon litar på att du fixar och finns där. Gör inte det.
Skaffa ett intresse, sjung i kör, gå på målarkurs, dansa squaredance gör bara något som får dig ur ensamheten. Då får du också något eget, och är inte någon annans serviceinrättning.
Det blir även ett sätt att bearbeta sorgen.
Tack @Cricket, jag har gått ett par dagar och jag har landat i din känsla av det jag beskriver. Jag blev lite ledsen över din analys på ett väldigt positivt sätt . Det du skriver är så rakt på ärligt, och så rätt, jag skäms lite över att fortfarande inte tagit mig vidare, tappar lite tron på min egen vilja så att säga. Går hos samtalsstöd vilket låter mer dramatiskt än vad det är, men det är tacksamt att prata med någon “vuxen”. Jag blir också förstås lite rädd för den “mes” jag ibland känner mig som, när jag egentligen är galet nöjd och stolt över mig själv och har väldigt bra självförtroende. Och du har rätt hon kommer inte att agera på något av det jag uttrycker och säger.
Oj vilken tuff resa. Har läst en del i tråden och förstår att du våndats länge över att ta tag i detta. Jag är i en liknande situation då jag har grov ångest över att ta snacket med frun om skilsmässa. Jag har dock bara våndats i ett par månader än så länge. Måste ta tag i det innan tiden rinner iväg. Måste övervinna rädslan och försöka avdramatisera själva processen som kommer när jag haft samtalet.
Om jag förstod det rätt så har du haft samtalet, men sedan har det inte hänt något mer?
Jo, i omgångar och på olika sätt. Det enda som väl egentligen kvarstår är att säga att man formellt skiljer sig, eller att jag bokar upp oss hos en mäklare inför en försäljning. Men det som hela tiden maler ner mig är när jag samlar mod/energi och pratar om att jag vill sälja hus och skiljas, att dels hon blir tyst. Men att allt återgår till det normala efteråt. Det sjuka är att jag som vant mig vid denna “dans”. Det känns tröstefullt på ett sätt att ändå landa i lunken o vardagen utan att det blir kaos runt oss… Men det fullkomligt äter upp mig inifrån, jag skulle kunna göra vad som helst för en lång kram just nu, bara känslan av att bli omfamnad och älskad. Jag är säkert älskad nu iför sig, men det känns som det är på samma nivå som ett husdjur eller en god vän om du förstår.
Det låter ju helt tokigt. Jag skall snart t samtalet med min fru, hoppas inte hon reagerar likadant, men det tror jag knappast att hon gör. Lär nog bli ett mindre världskrig och gråt här hemma misstänker jag. Hon lär nog vilja att vi skiljs åt så snabbt det går när jag berättat vad jag vill och känner.
En tanke, har du funderat på att själv dra igång skilsmässan rent formellt? Gör du det så borde ju hon förstå att det är allvar tänker jag. Du kan ju verkställa skilsmässan själv och berätta för henne att du gör det.
Förstår att det är den vägen som återstår då min kommunikation inte landar som jag tänker mig. Men just det steget känns så extremt konkret så jag skulle vilja göra allt för att inte det ska behöva bli den lösningen. En insikt jag har fått efter all tid är att efter jag pratat, och vi strandat i en ickelösning så går som luften och energin helt ur mig. Lite ryggläge nedströms och bekvämt läge även fast vi i vardagen är som två planeter i helt olika omloppsbanor. En ledsam tanke är att jag lixom suddas ut känslomässigt och har fått en acceptans där jag är nu. Helt utan fysisk närhet och bekräftande vuxenrelation.
Hur går det för dig, har ni pratat än?
Nej, planen är om ett par dagar….
Läst några inlägg sporadiskt i denna tråd. Blir så himla ledsen för hur du blivit bemött av din partner. Tror det är för jag känner igen mig, i att bli bemött med tystnad. Ensamheten det skapar och utanförskapet i sin egen relation.
Har hon inte visat något alls? Har hon alltid varit känslomässigt avstängd i er relation?
Men som någon skrev ovan. Du lever redan i ensamheten som du är rädd för. jag lämnade min relation vid årsskiftet. Kände mig så ensam i vår relation. Men känner mig sällan ensam på samma sätt. Det kanske är en liten tröst. Nu är jag iofs lite introvert också.
Tack, ja inlägget är långt och idag är det även lite terapeutiskt för mig att läsa själv. Även om det mer smärtar i form av att min egen självbild får sig en törn. Är jag självkritisk så borde jag ha agerat för så länge sen men i lyckan o glädjen att ha ungdomarna nära o en låtsasrelation med vanor så bär det mig ändå i vardagen.
En bra fråga, och nej. De första åren upplevde jag stormande och så spännande. Jag “jagade” verkligen henne för att vi skulle få en relation då jag då i alla fall tyckte hon var en fantastisk person. Men ser jag bakåt så är svaret ja, hon har alltid varit känslomässigt tuff och det är kanske först de sista åren jag verkligen förstår att känslor är inget hon vill utveckla eller känna in sig i samt att jag nog mer har sett det rosa molnet och sett förbi detta.
Men idag om vi exempelvis ser vi TV, så kan hon så hjärtligt skratta o kommentera vilket gör mig än mer frustrerad då jag ser hur hon reagerar, men i vår vardag är det dött. Lite surrealistiskt men nu när jag är lite mer medveten är det så tydligt. Ofta lever hon sig in ensam, och väntar inte på att någon av oss runt ska bekräfta eller delta i ett skratt eller kommentera om något hemskt som vi ser tillsammans.
Fysisk beröring i alla de former var det åratal sedan vi hade, jag har slutat att prata om det eller “tjata” vilket jag själv kände att jag gjorde på slutet. Gav liksom upp i mina monologer som det ofta slutade i. Det gör helt enkelt mindre ont i mig då att inte köra huvudet i väggen om o om igen o vänta på någon reaktion.
Tack det är en tröst, på riktigt. Bara att höra och förstå att det går att hitta en väg framåt som är hanterbar. Funderade du/ni länge på separation också?