Jo jag är rädd för det också, och kanske därför jag hela tiden undermedvetet har förstått att när jag väl börjar driva frågan tillräckligt långt så är det oåterkalleligt, för skadan är såpas stor. Sedan är det så många andra faktorer som gör att jag kanske skulle stå ut. Men i mina egna samtal så inser jag hur ensam jag faktiskt är som vuxen i vår relation och min sorg och längtan efter någon att hålla om och som vill hålla om mig är avgrundsdjup just nu.
2 gillningar
Hej, en svår fråga fast den är väldigt enkel. Tyvärr hjälpte inte FR, vi var på två besök och fick några övningar. Det ledsamma var väl att varken min fru eller jag lyssnade eller gjorde något med övningarna. Känns hemskt att säga det, men jag hade nog inte förväntat mig något annat, jag har väl som innerst inne ändå börjat inse att “problemet” är hos mig.
Vad som var väldigt bra var att jag fick höra min frus perspektiv, jag säger inte att det var rätt eller fel men jag insåg att hon är helt oförmögen att se sin egen roll i hur vi har det. Hon kan verkligen inte prata eller ta till sig allt jag säger, än mindre se sin egen roll eller vara villig att göra något åt det. Hon är helt enkelt nöjd som det är, och jag kan förstå henne ur hennes perspektiv.
Vi bor fortfarande tillsammans, jag går själv hos en psykolog (har inte berättat det för henne) men det är mest för att hitta kraft att försöka ta mig ur, men även försöka förstå mig själv. Mitt dilemma är just att jag känner mig så fast i det invanda och är nog väldigt rädd för att bli ensam, låter hemskt när jag ser vad jag skriver o tänker men så är det.
I övrigt är relationen precis som innan, väldigt iscensatt och teatraliskt utan värme. Jag har försökt prata med henne ett par gånger och även utryckt vad jag känner utan någon som helst reaktion från hennes sida. Bara tystnad… Men jag är så van att vara ensam så jag flyter som bara med, så länge jag får vara med barnen, vi lever verkligen “familjen AB” inget annat än det vardagliga. Men gudarna ska veta hur mkt jag saknar någon vuxen att dela kärlek och värme med…
1 gillning
Nä förstår det, och inte som jag tänkt heller, men förstår att jag “vant” mig med en relation som i det mesta är “praktiskt” utan känslor. Livet som… bara går på repeat och invanda mönster, det har ju varit såhär många år så jag har på ett sjukt sätt som vant mig med ensamhet i parrelation.
tack och du har så rätt, jag drömmer om att bara få krama någon som vill krama tillbaka och känna närhet och ömsesidigt förtroende. Dela drömmar och framtid och få njuta och busa och skratta i livet.
Lycka till själv @Trottman , hur tänker du ta dig an din situation?
Jag tror din fru vill lämna dig bara att hon vågar inte ta det steget precis som jag.
Alla vill ha (nästan) närhet till sin partner.
Jag är precis lika feg som dig vågar inte…
1 gillning
Tack @Tailor , det är bland annat den känslan som gnager och nöter mig så mycket. Jag tycker ju att hon skulle ha tagit till sig all den information jag sagt och berättat för henne på något sätt. Men hon är så helt obrydd/distanserad i situationen, allt som lunkar vidare som om inget har hänt. Livet känns surrealistiskt och ändå “lunkar det på”, ensam i en tvåsamhet.
1 gillning
Hur har det gått för dig?
1 gillning
Det går inte bra, tanken o känslan är där varje dag att vi inte fungerar. Jag går i regelbundna samtal och vet på ett sätt vad jag känner.
Jag har både pratat och sagt flera gånger vad jag känner till min partner som bemöter mig med tystnad och säger ingenting. Har sagt att jag vill skiljas. Dagen efter är allt som vanligt och livet lunkar på.
Både förstår och vet att allt ligger på mig att verkställa beslutet vilket känns jobbigt.
3 gillningar
Skönt att höra från dig, även om det är tråkigt att du fortfarande inte har det bra.
Även om orsakerna var andra för mig så finns en likhet i att ha gått länge med längtan efter att separera. För mig tog det ett par år att verkligen komma till skott när jag egentligen hade bestämt mig. Vi var ett par i 24 år.
Till slut hittar du förhoppningsvis den avgörande faktorn som ger dig styrkan att genomdriva det!
Finns det något som du kan göra under tiden? Rensa gamla surdegar, ta tag i sådant du skjutit upp länge?
2 gillningar
Det är då du måste trycka på igen med dina tankar, dagen efter. För hon verkar tro att om hon svarar med tystnad så förvinner problemet. Vilket det också gör fram till nästa gång du lyfter frågan. Och visst är det klart att hela beslutet och allt ligger på dig, men det är ju effekten av att det är du som vill isär och inte hon.
2 gillningar
Tack, ja det är väldigt tärande och känslomässigt bottenlöst. Samtidigt vet jag att allt ligger an på mig då jag är helt ensam i alla känslor o tankar jag har lyft och pratar om, när jag försöker ha en dialog möts jag bara av tystnad.
Men samtidigt är det lärande på ett knäppt sätt, jag har bra samtalsstöd regelbundet och lär mig mycket om mig själv. Det har varit viktig för mig, att inte helt bli alldeles tossig och helt tappa tron på mina egna känslor. Men även så förstår jag att mycket av de reaktioner jag efterfrågar aldrig kommer att finnas i den partner jag har idag.
Jo, har börjat och tänkt mycket både på det praktiska och ekonomiska, och har nått ett läge där det ekonomiska faktiskt är sekundärt just nu. Inser att det jag söker och verkligen önskar är en varm famn och någon som älskar mig och jag får älska tillbaka.
3 gillningar
Du har så rätt, beskrev faktiskt situationen idag som att hur kan man skilja sig från någon som är “snäll”. För så är min känsla ibland, även om jag också vet att hon har ett ansvar också. Men just att bryta upp det vi har, är helt min vilja just nu. För henne är det liv vi har gott nog och uppfyller hennes behov. Jag har sagt vad jag vill och tänker flera gånger sista månaderna men får nästan ingen reaktion alls, vilket är sjukt jobbigt. Hur kan man vara osams, komma överens eller bråka utan dialog liksom?
2 gillningar
Kära Aslan,
Du lever ett skuggliv.
Du förtjänar att älska och bli älskad. Känna fjärilarna i magen som sakta går över i en djupare Connection och en djupare kärlek. En lojalitet och teamkänsla. Vi mot världen.
Resa. Kolla Netflix en hel dag. Ta en runda på stan. Ta en drink eller 5 tillsammans och rangla hem. Att få bråka, och sen make up, att få vara trött eller sjuk och omhändertagen eller omhänderta. Att bara ligga på vars en kant i soffan och kolla film eller läsa en bok.
Att ha någon som du vill ringa så snart något händer.
Så sluta sälj dig kort.
Jag har inte hört något i dina skrivelser om varför du ska vara kvar och varför det skulle vara värt det.
Däremot så hör jag att du säger du vill det ska ta slut, men sen väntar på att hon den tyste som inte ens svarar dig ska ta steget till något?
Vill inte vara hård så förlåt mig i förväg men du låter som en alkoholist som medger att de har problem men sen inte gör något åt det utan nöjer sig med att de konstaterar faktumet och tror det är en bit på vägen och sen fastnar där.
Att medge problemet gör ingen skillnad om du inte gör något åt det.
Du lever i misär nu, och du kommer leva i misär en stund efter för ovanan kommer göra det jobbigt. Dock kommer det vara tidsbegränsat. Det du lever nu har ingen begränsning.
Välj livet du vill leva!
2 gillningar
Tack, en bra beskrivning, mina dagdrömmar och ensamma nätter håller mig igång på så sätt att det är där jag hela tiden vattnar en tanke om var jag vill vara egentligen…
Oj så många gånger jag landar i den frågan själv, tror att det enkla svaret ändå är nån sorts bekvämlighet. Jobbet fyller dagarna och kvällar o helger som transportör och supporter till barnen. Sen är det allt jobb som jag ser framför mig och där går luften lite ur mig. Men ser jag till att ha en livskamrat att älska o leva med så är jag helt tom i vardagen och där är det bara ett stort eko.
Alltså du formulerar dig så bra, det är så mycket i din text som stämmer och träffar mig direkt i hjärtat.
Tack för dina tankar och råd, när jag läste texten igår så hade jag precis tagit mig mod och frågat när och hur vi skulle gå vidare till min fru. Fick bara tystnad till svar och där orkade inte jag heller riktigt driva på utan sa bara att vi behöver kommma till en försäljning och avslut i nuvarande projekt, det fungerar inte för mig… Men även där tystnad i vår/min monolog. Så att läsa din text på kvällen gav mig så mkt tillbaka, tack 
Du vet vad du har men inte vad du får… men vad har du? Vilken bekvämlighet mer än att du vet vad du har att förvänta, dag ut och dag in, och rutiner som alltid kommer finnas kvar oavsett familjekonstellation. Vart är bekvämligheten i att leva i tystnad, utan gemenskap eller glädje?
Luften går ur dig av att tänka på allt som ska tas tag i, men samtidigt går luften ur dig av att leva i det.
Så pest eller kolera? Pesten i att stanna berövar dig hoppet om en kärleksfull framtid och förpassar dig till dagdrömmar. Koleran däremot är tuff uppförsbacke, men med ett slut - och i slutet finns hopp och glädje.
Jag måste säga att jag uppfattar era ageranden snarlika. Skillnaden ligger i att du ställer en eller två frågor. Men vid tystnad ger du upp. Ni båda agerar INTE. Du säger lite. Hon säger inget alls. Och så dansar ni. Så har det ju fungerat länge så varför skulle det sluta fungera nu? Du kan inte få ett annat resultat utav att alltid göra på samma sätt. Ni är båda passiva och lägger bördan hos varandra.
Du är ansvarig för ditt liv och dina ageranden. Passivitet tar er ingenstans. Och ni är båda passiva. Som en blind ska leda en döv.
Sluta fråga och böra göra. För dig och för din lycka och glädje.
Du märker ju tydligt att den inte finns där du är nu - så bryr dig loss.
3 gillningar
Tack för dina tankar, du är lite skrämmande träffsäker i många av dina ord men på ett väldigt positivt och peppande sätt. Du har så rätt i mycket av det du skriver, och samtidigt är det precis det här vakuumet som jag sitter fast i där vi båda vuxna har ett ansvar och del i situationen. Förstår också precis som du säger att det är jag som behöver driva oss framåt. Tänkte faktiskt på mycket av detta igår (ja egentligen gör jag det hela tiden) men just det här när man kommer hem från jobbet, barnen hälsar på en och man är som en del i Familjen AB. Känslan av att tillhöra en flock och ha en funktion gör att jag kväver behovet av kärlek och intimitet av en partner.
Så sant, tack
1 gillning
Jag hoppas du finner styrkan, för dig själv, men också för dina barn. De har familjen ab, men tänk vad de lär sig om kärlek och äktenskap nu?
Och du, inget som är värt kommer enkelt! 
2 gillningar
Tack, och det är så infernaliskt svårt att driva och verkligen fullfölja steget.
Vaknade tidigt i söndags och kände mig så ledsen. Låg i mitt egna rum så jag var ju ensam men fick en så stor sorg över det “bekväma” trygga som jag har makt att överge till något okänt och kanske ensamt. Men även hur barnen/ungdomarna kommer att ta det. Sen har du så rätt i den skeva bild av kärlek som vi gett dem som är sorglig. Som förälder vill man ju att de ska lära sig älska och bli älskad på det allra bästa sättet.
@Aslan
Jag har läst hela din tråd nu. Sorg. Det är sorg i hela tråden.
Den ensamhet du är rädd för lever du i redan. Den ensamhet som kommer, vet du inget om. Den kanske inte kommer alls. Att tillfälligt hyra något kan vara det du behöver för att komma loss och även känna efter om det blir ensamt. Involvera ungdomarna, låt dem bestämma lite. Ungdomar och barn är bra vågmästare och skrämmande ärliga.
Din fru tror inte på dig, hon ser därmed inte värdet i att agera på det du säger. Hon kommer troligtvis inte agera på handling heller. Hon litar på att du fixar och finns där. Gör inte det.
Skaffa ett intresse, sjung i kör, gå på målarkurs, dansa squaredance gör bara något som får dig ur ensamheten. Då får du också något eget, och är inte någon annans serviceinrättning.
Det blir även ett sätt att bearbeta sorgen.
2 gillningar
Tack @Cricket, jag har gått ett par dagar och jag har landat i din känsla av det jag beskriver. Jag blev lite ledsen över din analys på ett väldigt positivt sätt . Det du skriver är så rakt på ärligt, och så rätt, jag skäms lite över att fortfarande inte tagit mig vidare, tappar lite tron på min egen vilja så att säga. Går hos samtalsstöd vilket låter mer dramatiskt än vad det är, men det är tacksamt att prata med någon “vuxen”. Jag blir också förstås lite rädd för den “mes” jag ibland känner mig som, när jag egentligen är galet nöjd och stolt över mig själv och har väldigt bra självförtroende. Och du har rätt hon kommer inte att agera på något av det jag uttrycker och säger.
1 gillning
Oj vilken tuff resa. Har läst en del i tråden och förstår att du våndats länge över att ta tag i detta. Jag är i en liknande situation då jag har grov ångest över att ta snacket med frun om skilsmässa. Jag har dock bara våndats i ett par månader än så länge. Måste ta tag i det innan tiden rinner iväg. Måste övervinna rädslan och försöka avdramatisera själva processen som kommer när jag haft samtalet.
Om jag förstod det rätt så har du haft samtalet, men sedan har det inte hänt något mer?
1 gillning