Tack, känner mig som en ganska värdelös person just nu, men säkert också för att jag nog landat i att jag behöver konkretisera alla mina tankar till handling.
Tack det är ett väldigt bra råd, jag har träffat en terapeut och får hjälp att landa lite i mina tankar och känslor. Men även dessa möten dränerar mig för alla planeter och stjärnor säger samma sak…
Hur går det för dig Aslan? Har det hänt något i sommar eller hur är det. Har ni kunnat börja prata med varandra?
Hej @Elin_75 och tack för frågan 
, jo hänt massor och inget på samma gång. Jag tog mod till mig innan sommaren och efter mina sista inlägg att vara försöka säga något tydligt till henne. Sa att jag ville skiljas och fick knappt någon reaktion förutom att hon inte ville det. Då hade jag eldat upp mig själv och var lite arg inombords och pratade långt och mycket hur jag känt under så lång tid, men även att jag sagt så mycket under våren utan att få någon reaktion. Då säger hon att “det har du ju sagt flera år men trodde inte du menade alvar” 
, då gick något sönder i mig. Även kanske på det sätt hon sa det. Men det gav mig i alla fall en känsla om att de känslor jag haft i år, är något jag burit på länge. En bekräftelse på att jag försökt och ändå sagt att något i vår relation behöver hjälp och att hon valt att inte ta till sig.
Det gick någon månad efter detta samtal, och vi pratade inte med varandra. Åkte på en semester/bilresa med ett av barnen på en cup. Allt handlade om barnet och vi “höll ihop” som vanligt runt barnets intresse. En kall resa tyckte jag, och fanns så mycket mer jag skulle vilja gjort som aldrig blev av. Försökte lite planering men hon svarade inte på de försöken så jag gav upp till slut.
Väl hemma så bubblade det inom mig, och jag kände att jag måste bara flytta fram positionen igen… Sa att jag ville skilja mig igen och nu verkade det ändå som att hon lyssnade. För hon föreslog familjerådgivning. Jag bokade upp en tid som vi har om någon månad. Jag har även egen tid innan med min terapeut vilket känns bra.
Sen tycker jag ändå att allt känns eländigt och livet är lite hopplöst jobbigt nu, men det är klart allt är relativt men just den här ensamheten tär på mig. Visst kunde jag bara ta mitt pick o pack och gå ut, men jag är som ändå mån att vi ska kunna ta detta vidare tillsammans ändå. Vi har som det ansvaret mot ungdomarna och kanske oss själva.
Vad skönt att det går framåt Aslan!
Det var väl ändå tydligt och klargörande att hon visst hört att du är missnöjd och vill skiljas men valt att inte göra något åt det för att hon trott att du blir kvar ändå. Då kan du ju släppa alla funderingar på om du inte nått fram med ditt budskap, och istället börja fundera på om du vill ge henne rätt i hennes antagande att du stannar fast du är missnöjd eller inte.
mmm precis, och skulle jag titta mig i spegeln just nu så vill jag inte fortsätta med oss. Jag är så less och trött på hela allting inte minst mig själv, tror inte att hon kommer att förändra sig utan gör hon det blir det på inrådan eller inövat utifrån det som kommer fram i ett samtal, och det kommer jag att ha väldigt svårt att ta för att det ska vara äkta just nu.
Jag bara skriker ömsom får panik över allt praktiskt som kommer i och med en skilsmässa och att “börja” om på nytt. Men mitt behov av att bli bekräftad och älskad på riktigt väger nog upp allt det negativa.
Alltså parterapi kan säkert vara bra ibland men för mig låter det där som en alldeles för djup avgrund för att det ska kunna fixas på så vis, terapeuten är ju liksom ingen trollkarl, ni kan ju bara jobba med det ni två kan och vill ta med till bordet. Att din fru i flera år hört att du är olycklig och vill skiljas men skitit i att engagera sig i det har jag svårt att se att man löser.
Jo jag är rädd för det också, och kanske därför jag hela tiden undermedvetet har förstått att när jag väl börjar driva frågan tillräckligt långt så är det oåterkalleligt, för skadan är såpas stor. Sedan är det så många andra faktorer som gör att jag kanske skulle stå ut. Men i mina egna samtal så inser jag hur ensam jag faktiskt är som vuxen i vår relation och min sorg och längtan efter någon att hålla om och som vill hålla om mig är avgrundsdjup just nu.
Hej, en svår fråga fast den är väldigt enkel. Tyvärr hjälpte inte FR, vi var på två besök och fick några övningar. Det ledsamma var väl att varken min fru eller jag lyssnade eller gjorde något med övningarna. Känns hemskt att säga det, men jag hade nog inte förväntat mig något annat, jag har väl som innerst inne ändå börjat inse att “problemet” är hos mig.
Vad som var väldigt bra var att jag fick höra min frus perspektiv, jag säger inte att det var rätt eller fel men jag insåg att hon är helt oförmögen att se sin egen roll i hur vi har det. Hon kan verkligen inte prata eller ta till sig allt jag säger, än mindre se sin egen roll eller vara villig att göra något åt det. Hon är helt enkelt nöjd som det är, och jag kan förstå henne ur hennes perspektiv.
Vi bor fortfarande tillsammans, jag går själv hos en psykolog (har inte berättat det för henne) men det är mest för att hitta kraft att försöka ta mig ur, men även försöka förstå mig själv. Mitt dilemma är just att jag känner mig så fast i det invanda och är nog väldigt rädd för att bli ensam, låter hemskt när jag ser vad jag skriver o tänker men så är det.
I övrigt är relationen precis som innan, väldigt iscensatt och teatraliskt utan värme. Jag har försökt prata med henne ett par gånger och även utryckt vad jag känner utan någon som helst reaktion från hennes sida. Bara tystnad… Men jag är så van att vara ensam så jag flyter som bara med, så länge jag får vara med barnen, vi lever verkligen “familjen AB” inget annat än det vardagliga. Men gudarna ska veta hur mkt jag saknar någon vuxen att dela kärlek och värme med…
Nä förstår det, och inte som jag tänkt heller, men förstår att jag “vant” mig med en relation som i det mesta är “praktiskt” utan känslor. Livet som… bara går på repeat och invanda mönster, det har ju varit såhär många år så jag har på ett sjukt sätt som vant mig med ensamhet i parrelation.
tack och du har så rätt, jag drömmer om att bara få krama någon som vill krama tillbaka och känna närhet och ömsesidigt förtroende. Dela drömmar och framtid och få njuta och busa och skratta i livet.
Lycka till själv @Trottman , hur tänker du ta dig an din situation?
Jag tror din fru vill lämna dig bara att hon vågar inte ta det steget precis som jag.
Alla vill ha (nästan) närhet till sin partner.
Jag är precis lika feg som dig vågar inte…
Tack @Tailor , det är bland annat den känslan som gnager och nöter mig så mycket. Jag tycker ju att hon skulle ha tagit till sig all den information jag sagt och berättat för henne på något sätt. Men hon är så helt obrydd/distanserad i situationen, allt som lunkar vidare som om inget har hänt. Livet känns surrealistiskt och ändå “lunkar det på”, ensam i en tvåsamhet.
Hur har det gått för dig?
Det går inte bra, tanken o känslan är där varje dag att vi inte fungerar. Jag går i regelbundna samtal och vet på ett sätt vad jag känner.
Jag har både pratat och sagt flera gånger vad jag känner till min partner som bemöter mig med tystnad och säger ingenting. Har sagt att jag vill skiljas. Dagen efter är allt som vanligt och livet lunkar på.
Både förstår och vet att allt ligger på mig att verkställa beslutet vilket känns jobbigt.
Skönt att höra från dig, även om det är tråkigt att du fortfarande inte har det bra.
Även om orsakerna var andra för mig så finns en likhet i att ha gått länge med längtan efter att separera. För mig tog det ett par år att verkligen komma till skott när jag egentligen hade bestämt mig. Vi var ett par i 24 år.
Till slut hittar du förhoppningsvis den avgörande faktorn som ger dig styrkan att genomdriva det!
Finns det något som du kan göra under tiden? Rensa gamla surdegar, ta tag i sådant du skjutit upp länge?
Det är då du måste trycka på igen med dina tankar, dagen efter. För hon verkar tro att om hon svarar med tystnad så förvinner problemet. Vilket det också gör fram till nästa gång du lyfter frågan. Och visst är det klart att hela beslutet och allt ligger på dig, men det är ju effekten av att det är du som vill isär och inte hon.
Tack, ja det är väldigt tärande och känslomässigt bottenlöst. Samtidigt vet jag att allt ligger an på mig då jag är helt ensam i alla känslor o tankar jag har lyft och pratar om, när jag försöker ha en dialog möts jag bara av tystnad.
Men samtidigt är det lärande på ett knäppt sätt, jag har bra samtalsstöd regelbundet och lär mig mycket om mig själv. Det har varit viktig för mig, att inte helt bli alldeles tossig och helt tappa tron på mina egna känslor. Men även så förstår jag att mycket av de reaktioner jag efterfrågar aldrig kommer att finnas i den partner jag har idag.
Jo, har börjat och tänkt mycket både på det praktiska och ekonomiska, och har nått ett läge där det ekonomiska faktiskt är sekundärt just nu. Inser att det jag söker och verkligen önskar är en varm famn och någon som älskar mig och jag får älska tillbaka.
Du har så rätt, beskrev faktiskt situationen idag som att hur kan man skilja sig från någon som är “snäll”. För så är min känsla ibland, även om jag också vet att hon har ett ansvar också. Men just att bryta upp det vi har, är helt min vilja just nu. För henne är det liv vi har gott nog och uppfyller hennes behov. Jag har sagt vad jag vill och tänker flera gånger sista månaderna men får nästan ingen reaktion alls, vilket är sjukt jobbigt. Hur kan man vara osams, komma överens eller bråka utan dialog liksom?
Kära Aslan,
Du lever ett skuggliv.
Du förtjänar att älska och bli älskad. Känna fjärilarna i magen som sakta går över i en djupare Connection och en djupare kärlek. En lojalitet och teamkänsla. Vi mot världen.
Resa. Kolla Netflix en hel dag. Ta en runda på stan. Ta en drink eller 5 tillsammans och rangla hem. Att få bråka, och sen make up, att få vara trött eller sjuk och omhändertagen eller omhänderta. Att bara ligga på vars en kant i soffan och kolla film eller läsa en bok.
Att ha någon som du vill ringa så snart något händer.
Så sluta sälj dig kort.
Jag har inte hört något i dina skrivelser om varför du ska vara kvar och varför det skulle vara värt det.
Däremot så hör jag att du säger du vill det ska ta slut, men sen väntar på att hon den tyste som inte ens svarar dig ska ta steget till något?
Vill inte vara hård så förlåt mig i förväg men du låter som en alkoholist som medger att de har problem men sen inte gör något åt det utan nöjer sig med att de konstaterar faktumet och tror det är en bit på vägen och sen fastnar där.
Att medge problemet gör ingen skillnad om du inte gör något åt det.
Du lever i misär nu, och du kommer leva i misär en stund efter för ovanan kommer göra det jobbigt. Dock kommer det vara tidsbegränsat. Det du lever nu har ingen begränsning.
Välj livet du vill leva!
Tack, en bra beskrivning, mina dagdrömmar och ensamma nätter håller mig igång på så sätt att det är där jag hela tiden vattnar en tanke om var jag vill vara egentligen…
Oj så många gånger jag landar i den frågan själv, tror att det enkla svaret ändå är nån sorts bekvämlighet. Jobbet fyller dagarna och kvällar o helger som transportör och supporter till barnen. Sen är det allt jobb som jag ser framför mig och där går luften lite ur mig. Men ser jag till att ha en livskamrat att älska o leva med så är jag helt tom i vardagen och där är det bara ett stort eko.
Alltså du formulerar dig så bra, det är så mycket i din text som stämmer och träffar mig direkt i hjärtat.
Tack för dina tankar och råd, när jag läste texten igår så hade jag precis tagit mig mod och frågat när och hur vi skulle gå vidare till min fru. Fick bara tystnad till svar och där orkade inte jag heller riktigt driva på utan sa bara att vi behöver kommma till en försäljning och avslut i nuvarande projekt, det fungerar inte för mig… Men även där tystnad i vår/min monolog. Så att läsa din text på kvällen gav mig så mkt tillbaka, tack 
Du vet vad du har men inte vad du får… men vad har du? Vilken bekvämlighet mer än att du vet vad du har att förvänta, dag ut och dag in, och rutiner som alltid kommer finnas kvar oavsett familjekonstellation. Vart är bekvämligheten i att leva i tystnad, utan gemenskap eller glädje?
Luften går ur dig av att tänka på allt som ska tas tag i, men samtidigt går luften ur dig av att leva i det.
Så pest eller kolera? Pesten i att stanna berövar dig hoppet om en kärleksfull framtid och förpassar dig till dagdrömmar. Koleran däremot är tuff uppförsbacke, men med ett slut - och i slutet finns hopp och glädje.
Jag måste säga att jag uppfattar era ageranden snarlika. Skillnaden ligger i att du ställer en eller två frågor. Men vid tystnad ger du upp. Ni båda agerar INTE. Du säger lite. Hon säger inget alls. Och så dansar ni. Så har det ju fungerat länge så varför skulle det sluta fungera nu? Du kan inte få ett annat resultat utav att alltid göra på samma sätt. Ni är båda passiva och lägger bördan hos varandra.
Du är ansvarig för ditt liv och dina ageranden. Passivitet tar er ingenstans. Och ni är båda passiva. Som en blind ska leda en döv.
Sluta fråga och böra göra. För dig och för din lycka och glädje.
Du märker ju tydligt att den inte finns där du är nu - så bryr dig loss.