Det är fascinerande att läsa hur många medelåders människor som anonymt älskar att gång efter gång utgjuta sig om sina egna preferenser rörande intima detaljer på anonyma forum 
Jag börjar ana att jag själv måste ha återuppstått utan att fatta det själv och egentligen är typ femhundra år gammal 
Jag tycker inte det är så konstigt faktiskt. Jag började skriva ”internetdagbok” för 20 år sedan på ett då känt dagboksform och var rätt så öppen med vad jag skrev. Vissa personer där har jag kontakt med än.
Jag har inget emot de som vill dela och utgjuta sig om intima upplevelser med andra, men jag är ändå fascinerad över att man vill göra det överallt… dvs även på forum som inte har den huvudsakliga inriktningen 
Men min personliga upplevelse efter ett antal år på detta forum är att det inte finns något som slår denna totala medelåldersfascination/fixering rörande sex i alla former… faktiskt inte ens den mer självklara tonåringsfixeringen, vilket ju säger en hel del 
Men att prata om sex kan ju vara relevant om det innebär relationsproblem eller på andra sätt tvivel angående relationen.
Jag hör till dem som tror att sexuell kompabilitet är en rätt viktig del i ett friktionsfritt förhållande.
Vad brukar man säga… ett normalt och fungerande sex och samliv (each to his/her own) utgör en ganska liten del av relationen…. Allt annat lika…
Men när det börjar skava åt endera håll…
Då tenderar (det icke fungerande) sex och samlivet uppta en allt större del av relationen…
Och vips så har men inte ett problem med sitt sex och samliv… per se
Utan man har ett relationsproblem på halsen…
Ja, håller med! Att gå in ett förhållande med en man där en del av det redan skaver vid första början är ju helt galet.
…med någon över huvudtaget.
Kärleken förbilndar tyvärr. Men man lever och lär förhoppningsvis 
Jaha, då är det finito med B. Jag kan inte med någon som inte vill kyssas och han kan typ inte släppa till på det. Vi var rätt så överens om det. Så himla konstigt att vi båda tyckte att det inte skulle funka, men att vi båda även konstaterade att det var synd att det blev som det blev då vi trivs med varandra väldigt mycket. Vi gillar att prata, umgås, skratta… än en gång kan jag konstatera att livet och relationer är svårt och snårigt.
Jag köpte precis ett ”stort” tält för mig och barnen. Nästa sommar blir tältsommar för hela slanten. Att tälta var något som jag saknat, och har inte gjort det på flera, flera år. Jag och F delade den drömmen men allt blev nattsvart efter honom. Mina drömmar försvann ett tag men jag tror de är påväg tillbaka igen… 
Trots att jag är ”nybliven” singel igen så känns det bra. Jag vet mer vilken slags man jag vill ha och jag har lärt mig mycket om mig själv. Tydlighet gentemot alla inblandade är viktigt oavsett om man ska fria eller göra slut.
Det var starkt av dig att stå upp för dina behov och önskemål!
För ett tag sedan träffade jag min drömman. Vi klickade direkt. Vi har samma intressen, humor, gester, skratt… Vi har levt parallella liv och nu har våra vägar korsats. Det låter ju löjligt men det är sant. Det är för bra, alldeles för bra. Vi kan kalla honom för J.
Första gången jag träffade J ville jag kyssa honom. Han han han!
Däremot har F börjat spöka i mina drömmar igen. Jag känner mig otrogen som drömmer om honom på nätterna. Vaknar med en obehaglig känsla, jag tror det bottnar i att vi aldrig fick ett ordentligt slut.
Vad underbart att du hittat din drömman @Samantha❣️
Det ger oss andra hopp.
Jag tror inte du kommer drömma om F under så lång period framöver, utan det är nog så att du bearbetar i sömnen. Det är absolut inte att vara otrogen! 
Jag har inte varit inne här sedan december. Ler när jag läser att jag träffat min drömman i J. Vi hänger fortfarande ihop, vi bor ihop. Barnen älskar honom. Vi råkade bli gravida och sen blev det missfall och vi kom så mycket närmare varandra. Det har varit en berg och dalbana men vi hänger ihop. Pratar om det som hänt, om jobbiga saker, om roliga saker. Vi kan sitta i timmar och prata om allt. Inget är tabu. Accepterar att han behöver lägga sig 20 en fredagskväll pga han ska jobba på lördagen.
Det är ju såhär det ska vara! Vi ihop men vi sitter inte ihop hela tiden. Han säger att jag får göra vad jag vill, och det precis detsamma jag säger till honom.
J är världens finaste. Han attraherar mig precis så som han är attraherad av mig.
Och ja, han är slarvig, vi har lite olika vanor, han snarkar, han tänker inte lika snabbt som mig… men jag har också mina dåliga sidor.
Han krisar ofta. Får ångest över livet, över jobbet, tvivlar på oss, ja allt! Han säger att om jag hade varit någon annan hade han stuckit, packat sin väska utan ett ord.
Första gången blev jag ledsen, trodde det var slut, vid andra gången förstod jag vad som komma skulle. Tredje och fjärde har jag sett symptomen innan det hände.
Fascinerad över att vi hade det jättebra dagarna innan, och sen bara vänder det.
En kompis sa att han har mycket psykiska bekymmer… jo jag tackar jag. Det börjar dyka upp en del. Allt blir stort för honom, varje liten grej som går emot blir något större, en nackdel. En vante som är borta kan utlösa en kris, att sticka ut och springa eller ej kan utlösa en kris…
Han är även chockad över hur tråkigt vardagslivet tillsammans kan vara. Ja, säger jag, korv och makaroner en barnvecka är inte så sexigt. Han har bara tidigare haft förhållanden där allt varit på hans villkor, de har träffats på helgen/semester och då blir det såklart champagne, snittar och roliga saker. En barnvecka handlar om att dra upp barnen ur sängen och köra runt dem på aktiviteter. Ja, ni vet. Det är inte alltid så jäkla roligt.
Men åter till de psykiska. Det är jobbigt, jag har sagt det också. Upp och ner i känslorna, går som på nålar dagarna efter han krisar.
Nu när jag läser detta jag skriver funderar jag över om jag är medberoende? Jag försöker lyssna in, ge goda råd, men även utmana i hans tankar.
Har han någon psykiatrisk diagnos?
Med så snabba pendlingar i stämningsläge så låter det inte som “bara” en depression…
Det här är en kraftig varningssignal från dig till dig!
Du ska inte acceptera att anpassa allt efter honom, eller att tassa runt på tå för att han inte ska falla. Det är lätt att bli medberoende, svårt att komma ur, särskilt ju längre det går.
Jag får en känsla av att du snabbt och lätt blir kär och kastar dig huvudlöst in i förhållanden. B från i höstas visade sig vara ett mindre bra kap efter ett tag. Sedan träffade du snabbt J och han var precis så som det borde vara. Mannen med stort K, nu bara tre månader senare visar det sig att det kanske inte är så.
Hur det nu än blir med J, försök slå av på farten lite. Om det tar slut och du träffar ny igen, dejta lite längre, kasta dig inte huvudstupa rätt in i ngt nytt.
Nej, måste nog säga emot dig där. Jag blir sällan kär, är rätt så kräsen när det kommer till män. B avstyrde jag rätt så snabbt i höstas… men jag är nog inte så nyanserad här (tyvärr) och kanske inte skriver till punkt och pricka vad som händer i mitt liv.
Vi har träffats i snart 6 månader så vad du får tre månader ifrån vet jag inte.
Det enda sättet att veta om man passar ihop och ifall man kan leva med den andras sidor är att vara i relationen, leva. Välkomna konflikter för där finns värdefulla möjligheter att se hur den andra blir, hur man själv blir samt hur löser man konflikten.
Det är klokt att fundera på om du är medberoende men personligen hade jag kanske sagt att du börjat anpassa dig eller lärt dig leva med hans sidor. För 6 mån en kort period av livet. Men samtidigt bara du vet
Jag var t ex tillsammans med en kille som nästan direkt i inledningen av relationen hamna i en av sina värsta perioder, men för honom var det just en period, inget som var bestående.
Så jag tycker att du ska fortsätta reflektera över om du trivs i relationen, vem du blir med honom och förstås hur han är. Om du är osäker på ifall du förstorar el förminskar hans beteende, skriv korta anteckningar om hans humör. På en månad får du en tydlig bild över hur hans dagar ser ut.
Ta hand om dig 
Jag tror inte han orkar göra allt det du gör och han kanske inte ser allt lika viktigt som du.
Får känslan av att ni båda tappat känslor för varandra?
Har ni pratat om vad som är viktigt för er båda, vad som stressar er osv? Vad ni vill få ut av livet?
Jag tror tyvärr vardagen och jobbstress förstör många relationer.
Jag förstår också dig att du blir trött på att du får ta tag i allt.