Ska jag lämna?

Jag vet varken ut eller in. Har jag en 40-års kris? Vi har varit tillsammans i 13 år, två barn under 6 år. Stabil ekonomi, vi har hyfsat gemensamma intressen, bra boende. Vi är sk ”lyckade” ut åt sett.
Hade svårt att få barn, sen när väl barnen kom har vi haft mindre och mindre fysisk närhet vilket är ganska normalt. Vi har pratat om det och skrattat åt det men innerst inne är det rätt så skönt att slippa… jag är inte attraherad av honom. När han tar på mig känns det som om han tar på en död fisk trots att jag försökt guida honom. Jag gör även allt hemma och ja det klassiska kvinnofällan och där har jag också försökt att ändra och prata med honom. Ofta blir han arg och irriterad och säger att han tar hand om bilen. Det är väl sant att han byter däck men det är jag som tvättar bilen inuti tex. Nu har jag slutat att tvätta hans kläder men tror inte han fattar något iaf. Jag är den som klipper gräs och fixar det mesta i trädgården. Han betalar räkningar vilket verkar ta flera, flera timmar. Jag kommer ihåg och fixar allt till förskolan. Listan kan göras lång. Han klagar på mig att vi handlar dyr mat men eftersom han aldrig handlar så har han ingen koll på vad mat kostar. Han blir även galen om det finns ”för” lite mat, tex soppa funkar inte för det är inte mat. Han kräver riktig mat (kött) och mycket vilket gör att vi lagar mat för 6 vuxna kanske…= dyrt. Själv kan han knappt laga korv och makaroner. Han är även konstant sur över att jag lägger mig ca 22 på kvällen medan han är vaken sent. Ett tag ville han att jag ska säga till honom 10 minuter innan jag lägger mig så att han kan lägga sig samtidigt. Bra tänkt men är jag hans mamma? och även om jag gör det så hinner han inte göra sig klar för säng tills dess då han inte hinner vilket innebär att jag somnar och han blir sur. Ibland är han väldigt hårdhänt mot barnen, kan dra upp dem från sin stol och slänga dem över ryggen och slänga ner dem i sängen. Då har jag gått in och sagt till honom men jag får ont i magen av det sättet. Han blir sur på mig och säger att jag ser för slappt på uppfostran.

Finns så mycket att skriva om, men jag är livrädd att separera…

Skriver säker mer sen…

7 gillningar

Det känns att det gått för långt, tycker jag .

Du måste ta hand om dig själv - börja sök på lägenheter redan nu under tiden …. Tar ju lite tid , ni kan vara särbo o reda ut era känslor i i lugn o ro.

4 gillningar

Kunde varit jag skrivit.

1 gillning

Läs och få maken att läsa boken ”Familjens projektledare säger upp sig”.

Jag tänker att om man vill fortsätta att leva tillsammans men ändå ha en ändring, prova att köra varannan vecka. Varannan vecka är hushållet och barnen hans, och andra vecka din. Kanske får han mer förståelse?

4 gillningar

Tja, att känna att man får göra mer än sin beskärda del av uppgifterna i familjen skapar ju missnöje på en djupare nivå än själva uppgifterna i sig. Man känner sig ju inte respekterad av sin partner, känner att det finns en avsaknad av omtanke och känsla för rättvisa när en får dra ett lass och den andra åker snålskjuts.

Men sen tror jag väl också att det kan börja med att det romantiska skimret och den starka drivkraften att hålla ihop förhållandet även när det sker på bekostnad av att man får dra ett tyngre lass falnar när känslorna försvagas. Om man först inser att man inte är attraherad av sin partner och sen inser att även praktisk får man den sämre lotten och dra ett tyngre lass än man gjort utan partnern. Det finns ju andra här på forumet som kommer fram till att romantiska känslor/attraktion saknas men däremot tycker att man ÄR ett bra team gällande det praktiska och har ett bra och schysst samarbete kring det. Det blir ju en annan problemställning då.

8 gillningar

@Samantha Om du leker med tanken att ni var 100x rikare och kunde köpa alla tjänster som krävs för ta över allt som måste göras i hemmet - vad skulle du helst vilja att ni gjorde då?

Många pratar om att attraktionen har försvunnit. Jag kämpar med att förstå vad det betyder. Är det minnet om den man blev förälskad i som har eroderat? Valde man för hastigt och nu när man är rikare, smartare och mer erfaren så tror man att man kan gånga bättre fisk? Har partnern gått och blivit fet och vägrar åtgärda detta? Har man själv gått och blivit nyförälskad i någon annan och är nu helt enkelt en slags kärlekszombie som enbart rör sig som en konsekvens av en dödlig dos av oxytocin, vasopressin och dopamin?

Nej, den här märkliga föreställningen att det på något som helst sätt skulle vara naturligt att plötsligt förlora attraktionen för någon man gjort signifikanta investeringar tillsammans med är för mig ett djupt mysterium.

Vet du själv får du gärna berätta, men om du inte har en aning så är det kanske ändå där du ska pröva - utmana din förställning om attraktion. Det här är riktigt bra läsning: Hur påverkas hjärnans kemi hos förälskade? Kärlekens berusning och kval i poesin och biologin - Info om djur - Lunds universitet
Även : https://www.amazon.com/Chemistry-Between-Us-Science-Attraction/dp/1591846617

Sedan kan det ju vara att det egentligen handlar om precis exakt några få problemställningar som ni inte är bra att kommunicera kring. Tex barnuppfostran. För att vinna en argumentation om barnuppfostran så kan du börja att fråga honom var han drar sin egen kunskap ifrån, sedan följa upp med frågan om barn uppfostran kan bli bättre eller om han tror sig använda det absolut bästa sättet redan. Om han erkänner (vilken han kommer göra) att han inte vet vad det absolut bästa sättet är, passa på att lägga fram en bok i ämnet som förespråka barnuppfostran på det sättet som du vill att det ska ske och föreslår att ni ska läsa den tillsammans. Eftersom du redan har läst den kommer du ha ett övertag då det kommer se ut som du fattar allt mycket snabbare än han. :slight_smile:

2 gillningar

Ursäkta mig att jag uttryckte mig så dumt men menade att han gick för långt… nu får man ju tänka om på något …

1 gillning

Ja, kanske ska föreslå det, att köra varannan vecka.

Ja visst är det en klassisk snedfördelning och jag tror det blivit värre under pandemin.

Fottsättning; varför jag inte är attraherad beror dels på kroppsligt men mest för att han har så enormt dåligt självförtroende. Han pratar om hur dålig han är på allt (jobb, träning, ta hand om barn etc) Han är inte det minsta dålig på sitt jobb men hela tiden pratar han dåligt om sig själv. Förut brukade jag peppa honom men nu nickar jag mest och håller med.
Jag brukade vara en glad person med nära till skratt och roliga (dåliga) skämt. Men allt med honom är så allvarligt att jag tappat bort mig själv. När jag väl skrattar så kan jag komma på mig själv tänka på hur härligt det känns att skratta och njuta.
Jag har ofta försökt få honom att vara med och titta på någon serie på Netflix men det vägrar han. Han ska bara sitta vid sin dator på kvällen och jobba/spela på datorn.
Jag försöker få honom att göra saker, jag vet att denna pandemi tagit hårdare på honom än mig. Jag ”gillar” ensamhet, han gör inte det så jag har pushat honom att åka iväg nån timme själv på helgerna. Tänker också att jag kan göra liknande men icke, bara jag är iväg på fotvård nån timme så klagas det…
Vi (jag) köpte förra året en tavla där vi skriver upp den mat vi ska äta under veckan så att vi alla blir delaktiga, ändå frågar han vad vi ska äta. Hur gör man? Jag är mamma åt tre barn just nu…

2 gillningar

Ofta när vi skriver om 40-årskriser är det med undertonen att det är något “inbillat”, någon som får “spel” etc och kastar bort bra saker. Jag tror tvärom att en kris kan vara en bra sak. Att inte bara köra på i hamsterhjulen utan att stanna upp och inse att vi bara har ett liv och det är upp till oss att leva det på bästa sätt. Att ok, nu är jag 40 år. Är jag där jag vill vara i livet? Mår jag bra? Om inte, är det något som behöver förändras för att jag ska kunna må bättre.

Kunde vara jag som skrivit detta för några år sedan men några få små detaljers skillnad. Länge ville jag inte separera för klamrade mig fast vid det vi hade som ändå var bra men det var en nedåtgående spiral där det är svårt att se vad som var hönan och ägget mellan attraktion och närhet, arbetsfördelning, hans attityd mot barnen etc. När jag kände att det inte skulle förändras, utan jag hade att välja mellan det som var vårt nuläge eller att skiljas så insåg jag att jag skulle gå sönder om jag stannade.

Har du föreslagit parterapi?

Testa att göra denna tillsammans för att få honom att förstå hur mkt mer du gör: https://vardgivare.skane.se/siteassets/3.-kompetens-och-utveckling/projekt-och-utveckling/jamstallt-foraldraskap/material-foraldrar/checklista-for-familjen---om-ansvarsfordelning.pdf

5 gillningar

Tycker det är väldigt lovande för din skull att du kan vara så konkret. Vet man vad man vill och behöver tenderar sannolikheten att gå upp radikalt för att man ska få precis det man vill och behöver också.

Pröva parterapi och ta med dig de här insikterna så han får konfrontera dem. Om det ändå inte hjälper kan du med gott samvete berätta att du ämnar separera för om han inte vill investera mer i förhållandet så behöver inte du det heller. Skulle det leda till en skilsmässa behöver det inte vara slutet heller, utan kan symbolisera slutet för just er första relation som inte fungerade. Då får både han och du möjlighet att värdera vad ni får ut av det ni gjort tillsammans och kanske hitta nya mål som kan återförena er. Rätt vad det är så börjar din man att träna, skaffa ambitioner och återgå till att vara den personen du älskade. Lite press behöver ingen dö av om det är för en god sak. Var modig, ärlig och uppriktig bara.

1 gillning

Det beror såklart på om det blir långvarigt.
Hänger ju lite på dig där med, att inte göra det som inte blir gjort.

Om ni separerade så skulle han ju inte falla samman, utan klara av att fixa hushållssysslor han med.

1 gillning

Ja, jag tror att det är bra med en kris då och då. Vi gick faktiskt på parterapi för ca 7 år sedan. Vi var påväg att separera då också, det gick faktiskt så långt att jag flyttade under några veckor.
Jag tror att jag delvis klamrar mig fast vid det liv vi har. Jag tror det är ganska vanligt. Ser bara på mina föräldrar och andra par i den åldern (kring 70år ) där kvinnan gör allt och mannen ligger på soffan. Jag vill inte har det så resten av mitt liv, ser hur bittra dessa kvinnor är. Tänker såklart på mina små barn, och på studsmattan vi köpte förra året. Alla dessa materiella ting…

3 gillningar

Hur länge har du försökt ta upp det med honom? Har han inte ändrat sig än, kommer han nog inte göra det. Ta hjälp utifrån, någon som ser era problem. Vill han inte det så.måste du fundera på vad du kan acceptera och är det värt att leva så? Annars borde du lämna.

För någon dag sedan tog jag mod till mig och frågade om vi inte skulle gå och prata med någon. Han verkade tycka det var ok men han gillar inte att prata om känslor så svårt att veta egentligen.

5 gillningar

Jag verkar ha fastnat i att uppmärksamma det som jag ser som negativt med min man. Det kan vara olika saker som det flyttas runt mellan, att han har för porig näsa, att han säger något som jag stör mig på, att han skämtar för mycket. Det kan vara nästan vad som helst och det stannar inte vid irritation. Jag får ångest av det och sen kan jag stirra på honom i hopp om att hitta något bra. Så här har jag hållit på i två.månader nu och jag blir knäpp av det. Tidigare har jag känt mig så lycklig med honom.

1 gillning

Ja, känner likadant. Känns som om det blir värre och mer irritation då man ”typ” bestämt sig för att separera. Tröskeln är inte lika hög som förut.

@Pooh Så som du beskriver dina känslor förefaller det snarare som att det är du som är i olag och du projicerar ditt obehag på din omgivning istället för att adressera det underliggande problemet direkt. Mår man inte bra med sig själv och sin situation så kan man inte älska någon.

Det är naturligt att vilja vara ensam när man mår dåligt. Kanske är det lösningen också, att vara ensam ett litet tag. Även om du skulle lämna din relation för att hitta något “bättre” så är det ju en öppen fråga vad detta bättre är för något, eller? Du kan väl knappast tro själv att en sådan ytlig sak som en “porig näsa” är avgörande för kvalitén i en relation? Alla människor har någon sorts avvikelse man måste stå ut med - såvida de inte är professionella supermodeller - men då kommer de sannolikt inte se dig som något kap baserat på dina fysiska förmågor.

Min teori är att vi bråkar för lite för att vi över lag är konflikträdda och vi tror att varje bråk är ett misslyckande när det i själva verket kan leda till något positivt. Det går inte att bära med sig en oförrätt genom att knyta näven i fickan. Tillräckligt många glödande kol i ryggsäcken och den tar eld.

Men nu drog du väl lite väl stora växlar på det @Pooh skrev?
För det första tror jag inte hen menade att just porig näsa var avgörande utan använde det som ett exempel på att små ovidkommande detaljer som i normala fall inte ens skulle vara något hen tänkte på, störde och irriterade hen enormt.
Det är ett vanligt fenomen (precis som @Tailor skriver ovan) när kärleken börjar tryta eller förälskelsefasen är över och vi tar av oss de rosafärgade glasögonen.
För det andra är det väl lite fräckt att säga att hen inte är ett kap? Vad vet vi om det och har det ens nån betydelse i det här sammanhanget och den fråga hen ställer?
Däremot ditt sista stycke är nog väldigt sant och något många av oss upptäcker alltför sent.

2 gillningar