En av de grundläggande delarna i ett förhållande för mig är närhet, att ta på varandra även om det inte innebär sex. Såklart även kyssar, pussar av alla dess slag.
Jag går igång på en bra kyss, det är vad som krävs för mig typ.
Men B är ju usel på kyssar, han säger att han inte är intresserad av kyssar och ingen annan kvinna han haft innan har ens ställt en sådan fråga. Jag tror inte jag är så konstig som vill ha lite hångel, en puss på munnen när vi ses. Han vill inte ens kyssas i sexakten.
Jag tog upp detta med honom igår och som sagt, han vill inte, eller han har aldrig känt att det varit något för honom. Jag trodde han var nervös i början men han är så här.
Vi diskuterade även att detta är en viktig del för mig och om vi ska fortsätta så behöver han försöka. Samtidigt ska han ju inte behöva förändra sig själv för min skull.
Nu när han lämnade mig nu på morgonen gav han mig en stel puss på munnen. Han försöker, samtidigt kan jag inte ge upp en viktig del av mig själv.
Att ingå i ett förhållande utan kyssar är för mig att självdö litegrann. Nu blir det barnvecka så han och jag kan fundera lite över detta.
Jag är nöjd över att jag vågade ta upp detta ”bekymmer”. Tänk om jag bara lämnat honom utan att säga något. Nu är det ju inte slut än men vi har båda något att fundera över.
Håller med dig vi har alla våra preferenser och önskemål! Modigt och bra av dig att du redan i början reflekterar vad du behöver och ifall han kan ge dig det.
Jag har varit i en situation liknande B men i mitt fall valde min partner att inte säga något förrän långt efter. Det är alltid mycket bättre att vara ärlig och öppen redan från början. Det finns en bättre match för dig
Det är fascinerande att läsa hur många medelåders människor som anonymt älskar att gång efter gång utgjuta sig om sina egna preferenser rörande intima detaljer på anonyma forum
Jag börjar ana att jag själv måste ha återuppstått utan att fatta det själv och egentligen är typ femhundra år gammal
Jag tycker inte det är så konstigt faktiskt. Jag började skriva ”internetdagbok” för 20 år sedan på ett då känt dagboksform och var rätt så öppen med vad jag skrev. Vissa personer där har jag kontakt med än.
Jag har inget emot de som vill dela och utgjuta sig om intima upplevelser med andra, men jag är ändå fascinerad över att man vill göra det överallt… dvs även på forum som inte har den huvudsakliga inriktningen
Men min personliga upplevelse efter ett antal år på detta forum är att det inte finns något som slår denna totala medelåldersfascination/fixering rörande sex i alla former… faktiskt inte ens den mer självklara tonåringsfixeringen, vilket ju säger en hel del
Jaha, då är det finito med B. Jag kan inte med någon som inte vill kyssas och han kan typ inte släppa till på det. Vi var rätt så överens om det. Så himla konstigt att vi båda tyckte att det inte skulle funka, men att vi båda även konstaterade att det var synd att det blev som det blev då vi trivs med varandra väldigt mycket. Vi gillar att prata, umgås, skratta… än en gång kan jag konstatera att livet och relationer är svårt och snårigt.
Jag köpte precis ett ”stort” tält för mig och barnen. Nästa sommar blir tältsommar för hela slanten. Att tälta var något som jag saknat, och har inte gjort det på flera, flera år. Jag och F delade den drömmen men allt blev nattsvart efter honom. Mina drömmar försvann ett tag men jag tror de är påväg tillbaka igen…
Trots att jag är ”nybliven” singel igen så känns det bra. Jag vet mer vilken slags man jag vill ha och jag har lärt mig mycket om mig själv. Tydlighet gentemot alla inblandade är viktigt oavsett om man ska fria eller göra slut.
För ett tag sedan träffade jag min drömman. Vi klickade direkt. Vi har samma intressen, humor, gester, skratt… Vi har levt parallella liv och nu har våra vägar korsats. Det låter ju löjligt men det är sant. Det är för bra, alldeles för bra. Vi kan kalla honom för J.
Första gången jag träffade J ville jag kyssa honom. Han han han!
Däremot har F börjat spöka i mina drömmar igen. Jag känner mig otrogen som drömmer om honom på nätterna. Vaknar med en obehaglig känsla, jag tror det bottnar i att vi aldrig fick ett ordentligt slut.
Vad underbart att du hittat din drömman @Samantha❣️
Det ger oss andra hopp.
Jag tror inte du kommer drömma om F under så lång period framöver, utan det är nog så att du bearbetar i sömnen. Det är absolut inte att vara otrogen!
Jag har inte varit inne här sedan december. Ler när jag läser att jag träffat min drömman i J. Vi hänger fortfarande ihop, vi bor ihop. Barnen älskar honom. Vi råkade bli gravida och sen blev det missfall och vi kom så mycket närmare varandra. Det har varit en berg och dalbana men vi hänger ihop. Pratar om det som hänt, om jobbiga saker, om roliga saker. Vi kan sitta i timmar och prata om allt. Inget är tabu. Accepterar att han behöver lägga sig 20 en fredagskväll pga han ska jobba på lördagen.
Det är ju såhär det ska vara! Vi ihop men vi sitter inte ihop hela tiden. Han säger att jag får göra vad jag vill, och det precis detsamma jag säger till honom.
J är världens finaste. Han attraherar mig precis så som han är attraherad av mig.
Och ja, han är slarvig, vi har lite olika vanor, han snarkar, han tänker inte lika snabbt som mig… men jag har också mina dåliga sidor.
Han krisar ofta. Får ångest över livet, över jobbet, tvivlar på oss, ja allt! Han säger att om jag hade varit någon annan hade han stuckit, packat sin väska utan ett ord.
Första gången blev jag ledsen, trodde det var slut, vid andra gången förstod jag vad som komma skulle. Tredje och fjärde har jag sett symptomen innan det hände.
Fascinerad över att vi hade det jättebra dagarna innan, och sen bara vänder det.
En kompis sa att han har mycket psykiska bekymmer… jo jag tackar jag. Det börjar dyka upp en del. Allt blir stort för honom, varje liten grej som går emot blir något större, en nackdel. En vante som är borta kan utlösa en kris, att sticka ut och springa eller ej kan utlösa en kris…
Han är även chockad över hur tråkigt vardagslivet tillsammans kan vara. Ja, säger jag, korv och makaroner en barnvecka är inte så sexigt. Han har bara tidigare haft förhållanden där allt varit på hans villkor, de har träffats på helgen/semester och då blir det såklart champagne, snittar och roliga saker. En barnvecka handlar om att dra upp barnen ur sängen och köra runt dem på aktiviteter. Ja, ni vet. Det är inte alltid så jäkla roligt.
Men åter till de psykiska. Det är jobbigt, jag har sagt det också. Upp och ner i känslorna, går som på nålar dagarna efter han krisar.
Nu när jag läser detta jag skriver funderar jag över om jag är medberoende? Jag försöker lyssna in, ge goda råd, men även utmana i hans tankar.
Det här är en kraftig varningssignal från dig till dig!
Du ska inte acceptera att anpassa allt efter honom, eller att tassa runt på tå för att han inte ska falla. Det är lätt att bli medberoende, svårt att komma ur, särskilt ju längre det går.
