Amen på den. Jag kanske inte längre tror ”stenhårt”, jag tillåter mig med ålderns rätt att tvivla. Har haft dåliga erfarenheter av män. Alls inte av misshandel eller liknande. Utan ”bara” av själviskhet och kufiskhet och knasigheter samtidigt som jag, som kvinnan i deras liv, inte tillåtits att ha motsvarande. Men även om min tro inte är stenhård längre så vill jag tro på styrkan i ett vi om man kan hitta det med en annan som tänker lika. Och jag är inte rädd för att försöka hitta det, även om det innebär dejter där någon av oss i slutändan tackar nej. Antalet nej är inte så viktiga om ett ja är möjligt längre fram.
Och samtidigt med dejtandet lever jag det liv jag ändå vill leva, ensam eller i tvåsamhet.
Skriver under på allt du skriver! Men samtidigt så har jag varit ensam och självständig och stark i snart 6 år och skulle så gärna vilja uppleva känslor som bara inte går att skapa för mig själv; känslan att bli kysst, känslan att höra ihop med någon och att ha en allierad, känslan att bli omhändertagen en stund, känslan av en varm kropp mot min…
@Buenita Som svar på din inledande fråga citarar jag TS:
Svårare än så behöver inte svaret vara. Är inte svaret.
Ja, jag upplever att jag har blivit skyldig i mina tidigare relationer.
Också medveten om att den inbillade skulden inte uppstått för att mina x har varit så värst mycket svårare att leva med än andra, tror jag?
Tja, jag tror nog att jag är klar med både det ena och det andra när det gäller mina tidigare relationer. Ganska upplyst avseende hur jag fungerar och uppfattas av andra.
Därav också mina funderingar om huruvida en relation “bara” blir en guldkant eller om det följer en skuggning med guldkanten?
Givetvis handlar detta om bland annat vilja till anpassning.
Eller vilja att passa in. I vad? I andras mallar eller sitt eget liv?
@Frittfall jag förstår din känsla/ önskan om att istället för att alltid vara stark själv ingå i ett team. Ett starkt team förmodar jag?
Den tanken appellerar även på mig.
Jag har för egen del inte haft möjligheten att utveckla en sådan relation ännu, tror jag?
Jag ska inte fråga om du har?
För på något vis är det rimligen en orimlighet att så varit fallet med tanke på forat dessa tankar utväxlas?
@Honungspaj och @Surfarn, vill tillägga att jag har två kompisar, som i sin tur är kompisar, som båda har startat nya familjer i vuxen ålder.
De har hands down har hittat sina respektive personer!
Inget snack om saken.
De har alla fyra plats i sina respektive relationer och visst prioriteras det men känslan är ändå att det är små jämkningar och alla får i princip det de vill. I minst det ena paret tjänar kvinnan mer och i båda relationerna tar han lejonparten av ex vab.
Så visst det finns fantastiska omstarter.
Just nu är jag lite fundersam till hur mycket tid grodkyssandet skulle ta från det lajf jag redan lever?
Och möjligen lite lur på att letandet efter detta i mitt fall skulle riskera att ske i lyktans sken och inte där det egentligen skulle stå att finna?
Det här gör mig sorgsen. Jag växte upp i en ursprungsfamilj där mina båda föräldrar var ett starkt team som stöttade varandra i ur och skur.
Jag trodde därför lite naivt att relationer blir sådana av sig själva när man helt frivilligt väljer varandra.
Men jag fick inte uppleva det i mina egna relationer som vuxen. Jag blev ofta ensam med ansvaret och jag blev ofta bortprioriterad. Trots att jag hela tiden strävade efter en stark teamkänsla erfor jag istället med tiden att jag var ivägen för min egen man. Att jag var en plikt, ett dåligt samvete. Både i min första relation och i den andra.
Och tveklöst är det en av de största skälen till att jag föredrar singellivet idag. Jag har levt i relationer med män i sammanlagt 25 år men inte fått ingå i ett självklart team eller fått känna mig omhändertagen någon gång.
Och visst har sådana stunder funnits med barnens mamma. Det var inte komplett dysfunktionellt, alls inte. Ofta fungerade vi bra ihop, men inte alltid och alls inte på slutet.
Frågar du henne så tycker hon kanske att fler möjligheter fanns, kanske var det så?
Beklagar att dina män fått dig att känna dig som en plikt och belastning hellre än en tillgång.
Prioriteringar är ordet jag inte har använt på mina frågeställningar.
Jag har fått kritik för mina relationella prioriteringar. Skarp i vissa fall.
Befogat dessutom några gånger, men inte mot ,snarare inte nog för relationen och inte nog tydligt.
Jag har liknande erfarenhet. Mina två ex är alls inga dåliga män, och visst var det mycket som funkade.
Men just prioriteringar, ja… Det föll mig aldrig in som ung 20-nånting att man kunde prioritera så fundamentalt olika. Och hade någon berättat det i förväg hade jag antagligen svarat att det gör inget, det kan jag så gärna leva med om jag bara får vara med honom.
Med den oerfarnes orubbliga övertygelse och entusiasm.
Nä, det är ju just det jag jag inte heller upplevt. Stundtals samförstånd, men på det stora hela har jag varit den som dragit och han som haft hälarna i. Inte för att han saknat initiativförmåga o prioritetsförmåga - men jag har mest sett det vad gäller saker som låg honom själv närmast såsom supa med grabbarna, träna på de mest familjeovänliga tider, jobb, jobb, jobb och så den förbannade sporten som alltid gick först. När det gällde relation med mig eller familjen var det mest pliktskyldig insats, ofta efter massa tjat.
Intressant det där med team också, jag kommer också från en bakgrund med lagsport, han i solosport… jag tror det säger en del om en människas bekvämaste hemvist. Min nästa partner (om det nånsin blir så) måste absolut vara en teamspelare.
Jag älskar också att bo själv på de vis det är positivt, ingen som suckar o har ångest över min röra eller mina idéer o projekt.
Hej @Frittfall !
Jag läste ditt inlägg ang julen och jag kände igen mig så bra i det.
Jag hade julfirande hemma hos mig, och jag fixade iordning i god tid, dukade och gjorde fint.
Samma sak med nyårsafton, då hade jag bjudning hemma, jag fixade iordning allt i tid.
När jag bodde ihop med exet, då skulle det aldrig göras iordning i tid,det var bara massa ursäkter.
Ja det var bara det, jag ska fortsätta att läsa din tråd.
Min dejtingresa har fått mig på att tänka på skillnaden mellan attraktion jämfört med kompatibilitet. Å ena sidan en självklarhet, men attraktion kan ju helt förstöra förmågan och handlingskraften att se inkompatibilitet och dess konsekvenser. För mig behövs den där initiala attraktionen till nånting med personen, och den biten är ju ändå av godo, man ska väl inte vara öppen för alla.
Men jag tänker tillbaka på när jag var ung och innan barnen - hur man också var tvungen att chansa på potential eftersom i början av vuxenlivet inte har erfarenhete och vet hur man reagerar och hanterar olika livshändelser som hus och barn - och sen är man så intrasslade i varandra och man stretar på för att överleva vardagen.
Men nu, 2 barn senare för min del - och börjar glänta mot nästa del av livet, den utan hemmavarande barn och en ny relation i den settingen så har kompatibilitet blivit en allt viktigare faktor för mig. Och då finns det faktiskt en fördel med apparna! Jag väljer bort alla som har en livsstil som jag förvisso kanske på pappret skulle vilja ha, men också vet baksidorna med att gå in i potential där det betyder att minst en behöver göra en stor förändring (inkluderar alltså mig!) - som jag inte vet hur den skulle falla ut i verkligeheten. Någonstans så är det ju så att som vuxen i 50-årsåldern så lever man ju ändå redan någorlunda som man själv prioriterar… annars hade man ju redan gjort förändringen!
Så alla som förvisso ser hyggligt attraktiva - eller väldigt attraktiva ut på bild, måste också redan ha den livssituation och livsstil som jag vill ha/behöver… för att aktivt ta bort det där attraktionsinitierade potentialtänket. som sagt, en självklarhet i teorin - men jag känner att jag äntligen kan unna mig den selekteringen nu som äldre, när jag redan har familjebildning o barnafostrande bakom mig. Nu ska en relation enbart skänka en känsla av positiv meningsfullhet för oss båda, utan biologisk stress som i min ungdom. Och då blir livsbeskrivningen och önskemålen i profilen avgörande … en på bild attraktiv människa blir oattraktiv. Är inte så säker att jag hade resonerat lika ”klarsynt” förr när stressen att hitta någon att bilda familj med var närvarande, och mitt ego blev smickrat av någon attraktiv människas uppmärksamhet och jag förväxlade det med genuint intresse för hela mig.
Ja, som sagt detta var väl söndagens navelskåderi, men ändå en pusselbit som fallit på plats för mig. Så jag stannar nog på apparna en vecka till
Jag har funderat en del själv på dejting för den dag jag känner mig redo för det. Dejting överlag och appar i synnerhet kändes länge skrämmande. Ett sätt som inte fanns sist jag var singel i mitten på 00-talet.
Men jag har också börjat tänka att de kanske är ett bra sätt att just finna kompabilitet genom på ett tidigt skede. Att direkt visa vem man är och även våga visa vad man söker kanske inte är så dumt
…sen kan jag väl säga att jag hittills inte matchat med någon då det även ska funka på andra hållet. Och även geografiskt/åldersmässigt etc… men jag känner att jag ändå har en lite positivt förändrad inställning jämfört med sist jag testade detta medium.
Lyssnat ganska mycket på Happy Dating som jag tycker ger rätt många bra insikter inför ett framtida dejtingliv. Hon coachar just många till att det viktiga är inte många matchningar utan rätt matchningar, att våga vara kräsen precis som du är inne på.
Samtidigt vara ärlig mot dem man träffar om det klickar eller ej samt inte gräva ned sig om man får få matchningar och/eller någon i gengäld tackar för sig efter ett par dejter. Då är det ju inte rätt! Kanske lättare sagt än gjort, ens känslor kan ju vara lite bångstyriga
Men dejtar man ur ett tryggt perspektiv och då kanske mer ”rätt” människor så kan en ju hoppas det klickar lite bättre.
För några veckor sedan bestämde jag mig för att leta upp ett professionellt samtalsstöd, och idag hade jag ett första samtal. Inte för att jag är i akut kris, men det var skönt att prata om hela min jobbsituation med någon som inte har någon bindning till mig eller jobbet. Jag hade innan samtalsstödet även möte med min chef idag och tog upp en del arbetsrelaterade saker som tyngt mig en längre tid, och som väntat blev hens reaktion att liksom tidigare sopa under mattan och trivialisera. Så det var skönt att kunna följa upp med terapeuten direkt. Min chef kommer inte att förändras och tilliten till hen är bruten för mig. Jag vet att jag behöver flytta på mig dvs byta jobb, men jag behöver bli redo för det, inte minst hitta den mentala energin för det. Jag tänker att någonstans så är det kanske bra att jag som i dagens möte med återkommande exempel bygger på insikten om att min chef aldrig kommer att ge det ledarskap jag behöver. Till sist ger det ett bra, stabilt avstamp till något nytt?
Men nu är det fredagskväll, och jag ska dyka in i en bok eller en serie så fort middagen är avklarad!
2 dagar kvar av medlemsskap på dejtingssidan, och jag funderar på om jag ska förlänga eller ej. Å ena sidan så tänker jag nej, då ingen enda match uppnåtts - å andra sidan tänker jag att det ändå tränar ”kantarellägonen” dvs se mig om o lära känna igen vad jag är ute efter. Och såklart - möjligheten att faktiskt träffa någon!
Kanske registrerar sig fler såhär på vårkanten, kanske jag ska ge det en månad till. Eller sex månader? Men gratis är det inte, och den ändlösa scrollningen använder upp tid jag kunde/borde fokusera på annat.
Bra: jag har hittat profiler som jag känner nyfikenhet på, det är ett stort stegi min nyorientering. Den dörren har tidigare varit helt stängd hos mig.
Dåligt: otroligt svårt att få match, otroligt svårt att få kontakt, och ännu svårare att veta vad det beror på, om attraktion saknas eller om det beror på annat som ålder/geografi/stadie i livet/intressen
En fråga att ta ställning till är ifall det måste vara en betalsajt?
Jag hade många trevliga dialoger på Facebook dejting, men min partner hittade jag på Tinder. När jag varit singel har jag under båda perioderna känt att det inte har ngn som helst betydelse på om det är en betalsajt el inte, det var i princip samma människor ändå Elitsinglar den absolut sämsta någonsin, de pengarna sved! Ungefär hälften av de jag umgås med har hittat sin kärlek på nätet, även min bror som jag inte alls ser som ngn nätdejtare, de har varit ihop i 16 år!
Har testat gratisvarianterna också men upplevde det gensvar som jag förvisso fick där som helt oseriöst. Massmeddelanden alt stalkervarning… Betaltjänst rensar väl bort lite av freaksen iallafall
Ang tinder så bor jag i skåne och får bara upp en massa danskar i gratisversionen - inte intressant för mig
Ah ok Angående tinder, bor också i Skåne och precis, många danskar Dock är inte min partner dansk så man vet aldrig för det är precis som du skriver, våren och försommaren lockar många fler till dejtingvärlden!
Jag träffade min partner på Happy Pancake, och det var andra resan där. Avbröt den första för jag tyckte det var så många dårar. Sen testade jag Tinder och kände mig som ett djur till salu… så tillbaka till anonyma HP igen. Med en helt annan inställning. Mer ”fördriva tid” (det var pandemi, så kände ingen stress eller press på att behöva träffas snabbt). Jag har i min presentation tryckt på att jag jobbar på ett lite nördigt ställe. Det skrämde bort stolpskotten, och ledde till att samtliga dialoger (ändå plural!) som blev långvariga var med ingenjörer.
Men samtidigt så har jag varit ensam och självständig och stark i snart 6 år och skulle så gärna vilja uppleva känslor som bara inte går att skapa för mig själv; känslan att bli kysst, känslan att höra ihop med någon och att ha en allierad, känslan att bli omhändertagen en stund, känslan av en varm kropp mot min…
Och även geografiskt/åldersmässigt etc… men jag känner att jag ändå har en lite positivt förändrad inställning jämfört med sist jag testade detta medium.
Angående tinder, bor också i Skåne och precis, många danskar 
för det är precis som du skriver, våren och försommaren lockar många fler till dejtingvärlden!