Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Självsam av vilja, men så ensam

1,5 år sen min man flyttade ut, ganska huxflux men ändå efter ett flerårigt crescendo av distansering från mig, både emotionellt och fysiskt. Jag klarar mig fint ändå, mår på många sätt bättre nu än det ständiga bortvaldhetsångesten jag kände när vi var gifta.

Jag har inget behov av ett stort umgänge och jag har nära vänner som jag kan prata om allt med - och gör det också. MEN - jag är så ensam.

Jag har såklart ett umgänge, men alla är gifta och jag tycker det är så jävla jobbigt att vara den som bjuds med - men som sticker ut och ändå liksom gör sällskapet lite halvt och begränsat på nåt vis. Det blir liksom lite stelt och samtalsämnena blir liksom inte på samma vis. Jag känner mig lite ”syndomtyckt ” och jag hatar den känslan - men jag vet att det mest sitter i mitt eget huvud, men det är också annorlunda. Det är mina vänner som vi ungicks med som hel familj… eller, alltså långtifrån alltid som hel familj - men vi har liksom följts åt genom familjebildning och barn.

Jag vet inte vad jag vill säga egentligen och jag vet vad jag inte vill höra iaf - skaffa nya vänner, gå en kurs etc, börja dejta. Alltså nä. Jag orkar inte med kraven på att vara trevlig och dra min historia eller bara hålla det ytligt och obesvärande - och helt ärligt så kan jag inte lägga en massa pengar på sånt heller, eller vill inte iaf.
Ska det va såhär börjar jag fråga mig?? Alltså vid 45 och ett krävande, resande jobb så är det inte så att en känsla av samhörighet med en annan människa kommer att slumpartat ske i mataffären… som är typ där jag är oftast om jag är ute nånstans utan barn. Men samtidigt vet jag inte om jag ens kan sätta mig i en relation igen, jag orkar inte riska att bli sårad igen. och helt ärligt - hur skulle den få plats i mitt liv ens mer än möjligtvis var 4e helg - eftersom jag vill ha hel-egen vuxentid också -utan krav.

Svammel, svammel. Jag är inte deprimerad, men jag känner en sån besvikelse över livet och hur det blev - och samtidigt så har jag det jättebra och är oftast glad. Men jag känner att tillförsikten framåt, att jag kommer att få det bra och allt kommer att ordna sig, den börjar jag tappa…

Bet inte vad jag vill att detta inlägg ska leda till men kanske nån har nån reflektion?

3 gillningar

Du verkar ju jättecool! Känner igen en hel del av bortvaldhetsångesten… Och jag är i precis samma sits, 45 och nyseparerad, här trodde en att kärleken skulle vara livet ut typ. Vi umgicks bara med andra par så jag anar att framtiden kommer se lite annorlunda ut. Någon ny relation är jag inte sugen på. Tänker att det får väl bli barnen (som kommer bo heltid med mig) och katten som blir sällskapet framöver. Den äkta mannen visade sig ju efter 22 år vara den allra största besvikelsen. Det kan inte bli värre än nu!

1 gillning

Vilken oväntad inledning, cool?! Haha, jag tar det till mig tror jag, bara för att det var ett så nytt ord för mig. :joy: Tänker inte alls på mig själv så.

Men även om processen i att bli lämnad varit hjärtskärande och fruktansvärt, så känner jag att jag äntligen har bättre koll på mitt liv, mina pengar, på att välja och välja bort utan att behöva ta någon annans skam i beaktande. Jag kan ju helt ärligt säga att det enda tradiggörat som tillkommit sen jag blivit ensam är disken o soporna, annars gjorde jag redan allt som kanske annars traditionellt är sett som mansgöra… plus då matlagning och det emotionella arbetet. Kanske är det det du tänker på?

2 gillningar

Jag snurrar också i ungefär samma tankegångar. Här står man i 45-årsåldern utan något egentligt hopp om att kunna bygga en ny relation som faktiskt varar.

För om den inte varar - då är jag inte intresserad. Inte längre.

Nu har jag betat av ett långt äktenskap, och så en flerårig särborelation efter det. Inte fan orkar jag börja om en tredje gång. Vad skulle vitsen med det vara? Att slippa vara ensam? Men jag är ju inte ensam. Jag har halvvuxna ungar och ett ett stort umgänge bestående av släkt och vänner.

Ändå känns tanken på aldrig mer så sorglig. Ska jag aldrig mer ha någon partner…? Ska jag vara singel resten av livet? Så hemskt!

Sen funderar jag vidare. Är det så hemskt? Det kanske inte är ett dugg hemskt? Det kanske är fantastiskt? Precis det som passar mig? Jag är rätt egensinnig, och jag är inte rädd att vara på egen hand. Jag mår prima just nu när jag kan ordna livet som jag vill ha det. Jag lider egentligen inte av den här sortens ensamhet. Sådana som jag kanske funkar bäst som singel?

Det är kanske ingen slump att mina relationer inte håller trots att jag bär på ett ideal om det livslånga förhållandet. Kanske är det idealet som är falskt för mig?

Tja, sådär håller min hjärna på i dagsläget. Jag tror att det är den processen som kallas “att hitta sig själv”. :slight_smile:

3 gillningar

Det är så kluvet. :confused: vissa dagar är jag så jädra nöjd med att vara frånskild - när disken hopat sig och det är stök överallt - men jag behöver inte känna nån ångest över att någon annan drabbas. När jag kan fatta beslut helt själv. Men detta att aldrig få titta någon i ögonen en lång stund, aldrig få en riktig kram. Aldrig Känna en annan vuxen människas kroppsvärme eller lukt. Det skär i mig så…

3 gillningar

Väcker denna tråd till liv igen. Vet inte om det är det pandemiorsakade utdragna distansarbetet med påföljande semester som gjort mig så ensam igen, men nu är det värre än i april. Eller så är det lagret av alla jävla familjesemesterbilder på instagram, grillmiddagar och roadtripbilder och bara vanligt kaffe hemma i trädgården med sin partner som är orsaken. Borde helt klart radera både insta och FB, men då missar jag samtidigt artiklar och kunskapsinlägg om ämnen jag är intresserad av och som jag hämtar där…

Jag hade t o m ett allvarligt samtal med mig själv att om jag nu vill sluta känna mig så ensam så måste jag ju också utsätta mig för chansen (eller risken!) att faktiskt träffa någon och inte bara vara hemma. Jag reggade mig på en av de stora siterna som kostar (inte Tinder) med hopp om att det skulle vara mera vettigt folk där (Tinder testade jag förra året och det var fruktansvärt, jag ver om ursäkt för både attityd och språk men det var fan bara fula jävlar utan minsta djup som visade intresse för mig). Och ja, jag är picky, men försökte verkligen vara öppen i sinnet och faktiskt vara aktiv och bjuda upp själv s a s - men fy fan alltså. Det fick mig bara att må ännu sämre, det var exakt samma sak på denna plattform. Ingen som jag kunde finna minsta attraktion till eller intresse för tyckte detsamma om mig… och det var fan bara den ena som var värre än den andra som tog kontakt. (Alltså ni tror jag är petig och överdriver men det gör jag alltså inte)

ja, jag kan väl bara konkludera att jag inte funkar/attraherar i tvådimentionella digitala forum. Det enda som är positivt är att jag kunde hävda min ångerrätt och få tillbaka det mesta av pengarna!

Det som nog fått bägaren att rinna över är att jag i veckan träffade en familj när pappan var precis sån som jag anser en förälder ska vara(och i nästan allt är min fd mans motsats); planerande, kommunicerande, säkerhetsmedveten (ja, alltså jag är så jävla trött på pappor med sitt oengagerade ”äh, dom klarar sig” i alla situationer där barn lämnas/sätts i situationer som är dem övermäktiga), familjecentrerad, omhändertagande, öppen och tom sårbar och inkännande och pratar gott om sin fru och att ha familj. Inte så att jag blivit förälskad, jag är snarare livrädd att någon ska få för sig att jag skulle hamna emellan honom och hans fru för det är en soppa jag INTE skulle vilja vara ingrediens i - men jag blir så jävla arg att jag inte får vara del i en sådan relation!

Jag såg också ett hus idag som jag kände ett riktigt sug efter - nästan en timme bort som jag lätt kunnat köpt och börjat om på nytt - om jag inte hade 2 skolpliktiga barn med kompisar o aktiviteter att ta hand om … jag känner att något är förändrat.

Samtidigt känner jag mig helt passiviserad av denna ensamhet.

Vad gör man?

2 gillningar

Ja du. Jag vet inte heller vad man gör, men hojta gärna om du kommer på något för jag är i samma situation.

Jag har genomusla erfarenheter av nätdejting sedan förra gången jag var singel. Och då hade jag ändå ett gott hopp. Den här gången tänker jag inte ens försöka ge mig in där.

För precis som du inser jag att jag inte funkar i det formatet. Det blir verkligen totalt felmatchat hela tiden.

Och just nu deppar jag över exakt det du beskriver: att det finns massor av vettiga män, men jag tycks inte vara kapabel att hitta en sådan. Jag får antingen ta knäppgökarna eller förbli ensam.

Om jag inte hade varit så nöjd med mitt singelliv som jag faktiskt är så hade jag deppat ner mig på allvar över tingens ordning. Jag har en bra tillvaro nu, bättre än när jag var tillsammans med exet, och det gläder jag mig åt.

Men jag är ändå ledsen över att det känns som att jag inte höll måttet. Att jag inte förtjänade en sån där bra och trygg relation med en pålitlig kille. Så som jag alltid hoppades på och letade efter, och som andra har uppnått.

1 gillning

Jag upplever mkt irritation och besvikelse i din text, rätt använt är dessa krafter superstyrka!! Låt dem bli din bränsle!! För det är så att vi människor ändrar oss endast om vi verkligen, betonar verkligen, vill det. Hade det varit enkelt, ja då hade man ju lätt slutat äta onyttigheter och plötsligt fått en superkropp! Använd din frustration, irritation eller vad du nu känner och ändra ditt liv!

Jag föreslår följande:

  • se till att ha en riktigt bra psykolog, det är värt pengarna och en viktig investering i dig själv
  • bygg upp ditt inre/förstärk ditt inre, beroende på hur aktivt du jobbar med mental styrketräning, finns massor av poddar, böcker osv. Jag lyssnade på The Life Coach.
  • skapa en loggbok och jobba systematiskt med det du vill ändra. Min loggbok är indelad i jag, familj, karriär och kärlek. Varannan vecka läser jag det jag skrivit senast (var jag är, vad jag vill ändra, hur jag ändrar, vad som varit bra och varför) samt skriver tankar framåt.
  • träning: se till att du har en meningsfull träning, kan du ta i mer? Kan du prova något nytt? Vad sporrar dig? Våga utmana dig själv?
  • sist men inte minst, ha kul! Det vanligaste felet vi gör är att vi tror att vi är ensamma medan vi många gånger är väldigt uttråkade. Se till att vara social, bjud in, ordna enkla spontana träffar/middagar/fika med de du tycker om och som ger dig positiv energi. Titta på roliga klipp, utmana dig själv i att hitta 10 roliga saker på en dag osv. Finns mängder av olika sätt, hitta det som fungerar utifrån din situation och Corona-läget.

Och för att lyckas, ska det vara repeat läge på alla punkter!! Go for it!!!

2 gillningar

Glömde tipsa om happydejting.se finns som hemsida, blogg och på Instagram. Hon förespråkar att ”dejting börjar med dig” och jag kan ärligt erkänna efter att ha lyssnar på flera poddar hon medverkat i, blogginlägg hon skrivit och de coachningar det går att lyssna på att jag nog gjort ALLA de typiska felen man kan göra när man börjar dejta. Jag har stängt av mina appar och börjar om. Lyssna och läs henne, Linnea Molander, mycket klokheter där!

1 gillning

Besviken, irriterad och uttråkad är absolut check på! Och jag håller helt och hållet med dig om att det finns mycket inneboende kraft att jobba med, bra förslag i din lista. Jag är faktiskt professionell coach själv och har gått i ACT förra året - så jag har hygglig koll på mina värderingar etc - men, jag är samtidigt ganska trött på det skrået att ständigt prata mål :joy: mål, mål, mål!! Jag kan ofta tycka att det blir så hetsigt och bucketlist-aktigt att uppnå saker hela tiden… det är väl snarare vägen framåt (oavsett hur den är) som man ska lära sig stå ut med, och i bästa fall se ljuspunkterna i, inte bara slutstationen (målet)… jag är faktiskt inte i behov av psykologhjälp just nu, detta forum är just nu en faktiskt en tillräckligt bra källa till egen reflektion.

Men samtidigt, kanske är mitt emotionella tillstånd ett tecken på att jag nu börjar bli mogen att jobba mera dedikerat med att 1) formulera mera konkret vad jag vill, och hur jag vet om jag nått dit… 2) börja ta steg i rätt riktning

Kanske är ilskan och irritationen och ensamheten nästa fas för mig… jag är ju helt klart mindre trånande efter min exman och tiden som varit och kunde varit, och jag kan se mera nyktert på honom idag. Kanske är jag i nån virvel mot verklig nyorientering?

Jag känner att jag gjorde fel val av man alla de där åren sedan - och nu när jag vet vad jag behöver är det försent, för då är alla bra upptagna. Och jag är INTE intresserad att bryta upp nånting för någon annan. Men jag skulle så gärna få ”upprättelse”; bli utvald och stöttad och öppet älskad och prioriterad och försvarad och känna den där tryggheten att man är ett team, istället för att min story ska sluta med att jag blev lämnad vid 42 för att jag var jobbig och oviktig och att jag sedan fick vara stark och ensam resten av livet. BAAAAAAH!

I hear you, sister! :sunglasses:

Jag träffar många toppenmän, men de är ju upptagna.

Det råder heller ingen brist på charmörer som gärna har något odefinierat. Men då får de göra sig omaket att hitta någon annan kvinna än mig.

Och jag vet inte ens om jag vill ha en ny relation innerst inne. Jag har alltid trott det, men kanske är jag bara formad av konventioner. Kanske är jag en stolt och naturlig singel som behöver komma ut ur pargarderoben.

Får väl se. Men känslan av omöjlighet är enormt jobbig ändå.

Ja ni, nu kommer jag låta extremt bitter, men alla som verkar toppen på pappret är inte det. Jag tror de flesta kvinnor skulle tycka min sambo förefaller vara ett kap, ser hyggligt bra ut, lyssnar aktivt, rolig, förefaller påläst, passar in i alla sällskap, har en förmåga att få andra att öppna sig, you name it, men det som syns för andra är inte allt. När man känner honom ser man vad som är fasad och inte. Och grundlura mig lyckades han med också och gick och kärade ner sig i en kollega i hemlighet och hade tänkt lämna. Bittert kanske, men tro inte att alla är perfekta som förefaller vara det. Sen hoppas jag innerligt att det finns nån god person där ute även om förtroendet fått sig en törn.

5 gillningar

Du har såklart alldeles rätt i detta! Och hur ska man veta vad som är äkta o vad som är fasad? De flesta människor faller ju för marknadsföring …

Jag vacklar lite i mina känslor inför en ny relation. Jag vill ju ha en kärleksrelation igen. Jag vill ha ett förhållande som bygger på omtanke, ärlighet och jämlikhet. Med någon som får mig att må bra. Men det måste inte vara resten av livet. Jag vill inte gifta om mig och troligen inte bli sambo heller. Vill aldrig mer riskera att behöva bo ihop med någon som behandlar mig illa, bara för att jag inte har någonstans att ta vägen. Just nu har jag garden uppe. Gärna ett förhållande, ha trevligt tillsammans i vardagen. Men jag kommer aldrig mer förvänta mig att det är livslång kärlek. Jag vet nu, efter det senaste året som varit det tuffaste i mitt liv så här långt, att jag klarar mig själv. Skulle det vara livslång kärlek ändå, så vore det fantastiskt. Men inget som jag förväntar mig. Bättre försöka leva här och nu.

5 gillningar

Jag är stundvis livrädd, och det är ju en annan sak att träffa någon nu när man redan har en familj - barnen har ju inte bett om en ny man och det är ju långt ifrån säkert att alla skulle funka ihop. Realistiskt sett så tror jag inte att någon kommer ens över tröseln förrän barnen flyttat. Låter kanske som stora ord, ungarna är 12 o 14, men jag tror egentligen inte det. Och som du säger - en relation, gärna, men min tillit är skadad och rädsla för besvikelse och ett nytt uppbrott är stark. Men jag har ju ändå en stor förmåga att fullständigt älska och jag blir samtidigt sorgsen om detta skulle leda till att jag älskar med förbehåll istället för fullt ut…

3 gillningar

Jag håller med dig, tycker också egentligen det är sorgligt att inte våga älska fullt ut. Men just nu är det så jag känner. Har ju i och för sig bara varit skild några månader, kanske känns det annorlunda längre fram. Men samtidigt, det sista året har fått mig att inse vad som verkligen är viktigt för mig. Och livet är oberäkneligt.
Någon klok människa här inne skrev att ett framtida förhållande ska få vara guldkanten på livet. Inte det man hänger upp sitt liv på. Så känner jag också.

1 gillning

Jag kommer akta mig noga för att ge mig in i något innan jag har återvunnit min tilltro. Så länge jag bär på den här misstänksamheten mot män i allmänhet kan jag inte ens fundera på att träffa någon ny.

Det skulle bara innebära att jag gick och väntade på att han skulle tröttna på mig och svika mig. Om han skulle säga att han älskade mig skulle jag tänka “Ja, det är vad du inbillar dig just nu, din luspudel”.

Antagligen skulle stämningen bli rätt stel även om jag avstod från att säga det högt.

Senast idag fick jag en vänlig fråga om jag har träffat nån ny kille än.
-Nej för tusan, jag har ju knappt blivit av med den förra! slank det ur mig. :grimacing:

4 gillningar

Haha! :joy:

Men så kommer det så mycket sorg när man minst anar det: jag o dottern var på loppis och diskuterade i bilen därifrån vad vi sett men lämnat - och jag nämnde 2 fat. ”Men jag har ju inte middagar för en massa gäster längre, så jag ställde tillbaka dem.” Varpå dottern såklart säger att jag får väl börja med det igen. Och då kom det reflexartat och utan filter för hennes öron: ”men vet du, när man är skild så böir allt förändrat, det är inte detsamma som när man har familj…”

Alltså för det har jag tänkt på - mot ensamheten, att jag ska ha middagar ändå, men det är inte alls detsamma, det blir bara antingen nån otäck form av singelfokus på mig, luskande om mig eller min exman eller så sitter männen och tycker det är obehagligt att min exman saknas - eller så blir det att hitta ett datum för tjejmiddag i konkurrens med allting annat som dessa familjer har att göra… det nlir hur som helst inte naturligt. Så ja, jag bjuder inte in…

3 gillningar

Igenkänning @Frittfall! Jag köpte endast fyra köksstolar med baktanken att det täcker gott och väl antalet gäster som jag överhuvudtaget kommer att ha. Tjejmiddag kanske. Våra gemensamma vänner kommer inte att komma hit (fast det är nog faktiskt rätt skönt när jag tänker efter). Men jag kommer nog att bjuda in till tjejmiddag iallafall, så småningom. När det är höst och folk inte bara sitter ute och grillar med respektive.

1 gillning